Känsliga mammor varnas!

Måste bara skriva om en grej som hände idag.

Städade i ett bildskåp fullt med böcker. Kan ni gissa vad jag hittade där?! Om min mamma hade varit där hade hon dött...

Jag hittade en död orm.

Den satt fast på en kartongbit som hade gladpack fasttejpat på framsidan. Som när man pressar och torkar blommor, fast med en orm istället.

Jag höll på att plocka ur böckerna en och en och helt plötsligt hittade jag den mellan två böcker. Det var mitt under en lektion och jag kunde ju inte gärna skrika och låta eleverna veta hur skraj jag var för då skulle förmodligen någon få den briljanta idén att jaga mig med den eller något. Så jag tog längst ut på hörnet (om du fortfarande läser nu mamma; JA, jag har tvättat händerna säkert 10 ggr) och lade den utom synhåll. Vet inte riktigt vad jag ska göra med den än, vill inte skrämma någon stackars städerska med att slänga den i soporna...

Ja, det var min dag det.

Notiser

Har egentligen inte tid att blogga, så det får bli koncist.

1. Handbollstränarkurs i söndags. Det var så himla kul! Trevliga människor och roliga uppgifter. På förmiddagen fick vi konstruera handbollsövningar av olika slag och på eftermiddagen fick vi utföra dem praktiskt. I två timmar höll vi på att studsa, passa, springa, hoppa, skjuta, leka lekar och skratta. Jag var så stel när jag kom hem och dagen efter men det var det värt. Det enda som var lite trist var väl att jag nog måste inse att jag inte är någon fantastisk oupptäckt talang i handboll. Halleda vad jag skrattade åt mig själv. Andra också, men det bjuder jag på.

Som en bonus kan jag nämna att jag förmodligen kommer att delta i en mjukhandbollsturnering någongång framöver. Bäddat för succé. Jag har bett Love specialträna mig men han verkar tveksam. "Du kan ju studsa med bollen härhemma..."

2. Måndag - Vikarierade i franska. "Bonjour, je suis Kerstin, och jag kan inte ett skit franska." Så inledde jag min lektion. Funkade fint. Föräldramöte 18.30. Hemma sent, uppe i varv och somnade inte före tolv.

3. Tisdag - Tröööött. Vikarierade i biologi. (Många krassliga lärare just nu.) Bra dag i övrigt. Tränade bodybalance med Nasti mellan 19-20.15. Sluuuut.

4. Onsdag-Torsdag - Fixa inför helgens efterlängtade gäster. Inte långt kvar nu! Därmed blir det inte många fler bloggar denna vecka om inte mina kusiner gästbloggar lite.=)

En ovanlig helg

Det vankas inte särskilt mycket helg denna helg. Love är borta hela dagen eftersom han har spelat match i Jönköping, en match som de vann stort för övrigt och där Love gjorde 8 mål! Glad är jag men gladast är nog Love som har känt sig trött i kropp och knopp den senaste tiden. Nu går vi förhoppningsvis mot ljusare tider i alla avseenden. IFK är alltjämt serieledare i Allsvenskan och det blir en spännande vår!



Jag har som vanligt haft handbollsskola mitt på dagen, vilket är lite jobbigt eftersom dagen varken blir hackad eller malen utan snarare avhuggen. Jag hann iaf med att styra upp lite i lilla rummet där någon av mina kusiner ska husera kommande helg. Väl hemkommen från handbollsskolan har jag pluggat inför morgondagens baskurs i tränarutbildningen som varar mellan 9.30-16.00. Det blir inte så mycket söndag kvar efter den så måndagen kommer att komma obarmhärtigt fort den här gången. Positivt med detta är att helgen efter förhoppningsvis kommer lika fort! Nedräkningen har börjat kära kusiner (om ni vill kan ni googla på Bar-b-ko för att kolla meny, jag bokar bord i början på veckan om ni inte misstycker).

Just nu tittar jag på när Sverige tittar på när Frankrike spelar handbollsmatch. Visserligen är Frankrike jäkligt bra men för det behöver man inte lämna alla sina handbollskunskaper i omklädningsrummet. Vad hände med att gå ut och smälla på, slå några enkla pass osv...? Jag blir så trött.

Ett litet brunt paket...

...med flera lager omslagspapper, wellpapp, ABB-tejp och sidenband väntade på mig på Postens utlämningsställe idag! Efter idogt öppnande uppenbarades dess innehåll: Finchoklad från Borås! Precis vad jag önskade mig! Sitter just nu och mumsar lite grann. Hade egentligen tänkt spara dem till efter maten, men den med Baileys-smak hade inte klarat posthanteringen särskilt väl och krävde omedelbar uppmärksamhet. Mmm.

Så här kan de ha sett ut innan de åkte post

Att gnälla lite på bloggen har uppenbarligen sina fördelar, tack så jättemycket min kära vän Ulrika! Fett najs!

My bad!

Samtalade med en kollega idag som undrade hur det fungerade med pendlingen.

- "Blir det många förseningar eller?"
- "Nej, det har fungerat riktigt bra, någon gång bara var det lite sent. Jag tjänar faktiskt en timme om dan jämfört när jag pendlade till Osby!"

Så nu vet ni. Det var jag. Det är mitt fel att tågtrafiken i hela södra Sverige har stått still i timmar. Jag jinxade det. Jag glömde säga "peppar peppar".

Bussen från Bjärnum var i god tid i Hässleholm idag och jag satte mig på tåget som precis kommit in, boade in mig i ett hörn och stoppade i mp3-plupparna och blundade. Efter ett tag började jag tycka att det var dags att åka och öppnade ögonen för att kolla klockan. Den visade sig vara två minuter efter avgång. "Hmm". Börjar ana oråd....

När jag sedan tar ur plupparna hör jag hur folk runt om mig i vagnen pratar i mobiltelefon eller med varandra och brottstycken av deras konversation når mina öron.
"...stopp i hela Skåne..."
"....jag vet inte när jag kommer hem..."
"...de sa bara att det var omöjligt att köra..."

Börjar ana lite mer oråd.

Efter ett tag kommer det ännu ett meddelande i högtalarna och det visar sig att någon form av ledningscentral blivit kockobäng och tappat kollen på alla tåg. Resultatet: inga tåg kan köra eftersom de inte vet vilka tåg som är var. Risk för major disaster.

Det första jag gör är att försöka få tag på Love. Varför vet jag inte, vad skulle han kunna göra åt saken? Promenera till Hässleholm och hämta mig? Det går ju inte, han har ju träning! Under tiden signalerna tutar fram kommer jag på att han åtminstone kan kolla på nätet om det finns en chans att det klaras upp inom en snar framtid. Men han svarar inte och jag kommer på att jag kan wappa banverket.

Sagt och gjort, jag går in och kollar trafikmeddelanden, där det mycket riktigt bekräftas att vi är fast i Hlm.

Det andra jag gör är att proviantera/hamstra. En krissituation som denna, där jag inte vet hur länge jag kommer få vänta, kräver lite smågodis från Pressbyrån. Dyrt som tusan men nöden har ingen lag. Nu skulle jag överleva ett tag till.

Det tredje jag gör är att ta reda på om det går någon buss (varför nu det är tredje prio...). Det visar sig att det skulle gå en buss 25 minuter senare. Visserligen skulle den gå via Vinslöv och annat mög, men så småningom skulle den ju ändå nå K-stad.

Väl vid busshållsplatsen blir det smärtsamt uppenbart att inte bara jag lyckats ta reda på denna buss. Hela jäkla tåget står och väntar (ja, nästan så att själva tågsetet också tänkte ta bussen). Jag ställer mig på ett bra ställe, där det är kortare "kö" (klump med folk) och vägrar envist att möta folks blickar utifall någon skulle få för sig att jag smitit före. Vilket jag kanske gjorde lite grann.

Min manöver tar mig ganska tidigt på bussen och jag hittar en plats att sitta på. Värre för folk utanför när den något chockade busschauffören börjar räkna ner antal platser.
- "Sju till.... Två till... Nej, jag kan inte ta fler! Ja, men det är linjebussarna, jag får inte ha massa folk i gången! Ni måste ta nästa buss, jag är ledsen!"

Därefter stänger han dörren och rullar iväg. Jag fick lite katastroffilmsvibbar, där folk blir helt galna av självbevarelsedrift, familjer splittras och annat skoj. "Hoppas de inte välter bussen!" Jag blir gärna lite extra dramatisk vid sådana här tillfällen. Ska man vara med om något kan det ju lika gärna ösa på ordentligt med katastrof.

Men bussen klarade sig genom centrala Hässleholm utan några incidenter. Vi på bussen var på riktigt gott humör, eftersom alla vi kommit på och var på väg hem. Den klassiska förbrödringen var i full gång och folk som aldrig skulle pratat med varandra annars satt och tjattrade. Jag pratade med en äldre kvinna bland annat. Allehanda teorier om vad som inträffat florerade.

- "Ja, det är väl någon som har hackat sig in och förstört. Di här datorerna vet ni! Vi är så sårbara!"
- " Ja-a" (med eftertryck)

Busschauffören drog på radion när det var nyheter och då hörde vi med skräckblandad förtjusning att tågen nu inte väntades komma igång förrän halv åtta... Först suckade alla aaaahhh av lättnad, sen kom man att tänka på alla som fortfarande var kvar på perrongen och då förändrades sucken till ett ååååhhh. Fast innerst inne fortsatte man att sucka aaaah....

Cirkus 1,5 timme senare än vanligt var jag hemma, och sitter nu och slappar i soffan, oerhört tacksam över att jag inte fortfarande är i Hässleholm.

Babbelbyxor och Tokfransar

Det var en mycket lättad och glad Kerstin som igår morse hälsade musikmajjen välkommen tillbaka efter sjukfrånvaron. Jag kan ha gråtit av lättnad, men det är inte troligt. Tacksam var jag iaf...

Sedan jobbade jag en helt vanlig arbetsdag utan några som helst intressanta händelser. Det var väldigt kallt bara och jag frös som en liten gnu. Dum som jag är hade jag inte min varma jacka eftersom jag tänker att det inte är vinter här. Ingen snö= ingen vinter. Så fungerar jag tydligen. Måste nog tänka om.

Klockan 18 var det ungdomsledarmöte i Idrottshallen och jag brukar vanligtvis komma hem strax efter 17. Självklart krånglade tåget på alla möjliga vis och jag hann precis ramla in på mötet i tid, något stressad och redan färdig för sängen. Många viktiga frågor skulle avhandlas men det var endast ett fåtal personliga frågor som rörde sig i mitt huvud.

1. Hur kan man som handbollsförening lägga ett möte när Sverige ska möta Spanien?
2. När ska vi börja följa dagordningen och sluta tragga om annat?
3. När får jag gå hem?

Svar:
1. - "Vi visste inte att det var VM när vi bestämde tid."
2. Aldrig.
3. Snudd på aldrig. (2,5 h senare)

Jag har varit på några IFK-möten nu och har man varit på ett har man varit på alla. Samma ämnen som avhandlas varje gång. Visst kan jag också vilja dela med mig av något speciellt från våra träningar ibland men jag känner inget behov av att skildra varenda enskild händelse från varenda träning sen september kryddat med exempel från min ungdom! Jag klockade en karl och han pratade oavbrutet i 17 minuter!

Oh My God.

När jag äntligen kom hem var jag helt färdig och genomfrusen så Love fick sitta på mina fötter medan jag somnade i soffan vid halv tio. Det var en lång måndag här i Skåne.

Dagens dag har varit både bra och mindre bra. Jag inleder arbetsdagen med två timmars hål på tisdagar, vilket är fantastiskt skönt eftersom jag har en del att stå i. Därefter är det lektioner hela tiden till klockan halv fyra. Det sista passet är Elevens val år 8-9 och det är inte en blivande favoritlektion. Andra lärare använder min lektion i bild som någon sorts slasktratt för de stökiga eleverna som inte sköter sig på deras lektioner. Idag hade jag varenda tokfrans inne hos mig. Jag kommer att lyfta detta problem imorgon för så får det inte gå till.

Love spelar, as I write, match mot Heid i Göteborg och kommer hem missinassen. Jag gillar inte det eftersom jag aldrig kan sova ordentlig förrän han är hemma. Trött imorgon med andra ord.

Annars har jag spenderat kvällen i sällskap med en fusk-semla (wienerbrödsbulle istället för vete - den räknas alltså inte pappa!) och datorn. Jag har planerat inför det kommande kusinbesöket nästa helg. Bland annat letade jag schysst restaurang och då upptäckte jag till min fasa att vår favorit med tapas har konkat!! (Kändes befogat med två utropstecken här även om jag är emot sådant i allmänhet.) Kristianstads slogan är "Spirit of Food" men det finns snart inga vettiga restauranger kvar i stan. Märkligt och tråkigt. Men det ska bli jäkligt kul att mina kusiner kommer! Skönt med något att se fram emot mitt i allt mörv.


Post Scriptum

De vanliga semlorna var slut.

Hej jag heter Benjamin och idag...

...ska jag testa om jag kan berätta om mitt liv på bio i närmare tre timmar utan att Kerstin blir irriterad på folk.... NEJ!

Vi var alltså på bio igår. Återigen lyckades vi med konststycket att bestämma att vi skulle gå på bio utan att egentligen vara sugna på någon särskild film. Igår föll valet på Benjamin Button. Den hade fått hyfsad kritik och var den film i urvalet som vi var minst osugna på att se. För egen del är snacks och dricka 80% av nöjet ibland, om det inte är en film som jag verkligen vill se. Då pratar vi 50-50.

Vi hade köpt biljetter till nio-föreställningen vilket hade känts som en bra idé dagen innan. Handbolls-VM har ju dragit igång och vi skulle se Sveriges match först, sen gå på bio. Men när klockan närmade sig åtta, och vi båda var mer än lovligt trötta och nersjunkna i soffan var det inte långt borta att vi struntade i att gå. Endast det faktum att vi redan hade betalat 200 kr fick oss att masa oss iväg. Det och att det var vår enda chans att få lördagsgodis.

Väl framme, efter ett godisstopp, blev det genast lite roligare. Det visade sig när vi hittade våra platser att vi tydligen hade bokat en biosoffa för två! Jag med mitt världsvana sätt tjöt: "WOW, en soffa, vad fränt!" Alla i hela Kristianstad vet tydligen redan att det finns soffor i den stora salongen utom jag, för ingen annan verkade lika uppspelt.

Vi bänkade oss och jag tog till och med av mig skorna för att riktigt mysa in mig de kommande tre timmarna. Under tiden fylldes salongen av människor och då kom jag ihåg vad jag ogillar med bio. Människor.

Bakom oss satt de sedvanliga störningsmomenten som pratar högt, visslar med godispapper mellan fingrarna (som man gör med grässtrån), och sparkar i ryggstöden. Ungdomar tänker ni nu, men de var i 50-årsåldern! Det händer något med vuxna människor när de är i ett gäng ute på stan. Jag sneglade surt över axeln för att markera mitt ogillande.

Det bästa var dock när en av 50+:arna som också hade bokat soffor utbrast: -"Oj, det var länge sedan man hånglade på bio!" Love och jag tittade på varandra och utryckte en stilla önskan om att det skulle dröja ytterligare ett par timmar...

Bredvid mig satt två killar i 14-årsåldern som Love och jag tyckte hade hamnat på fel film.

- "Yesman med Jim Carrey hittar ni i salong 3, off you go little ones!"

De uppförde sig till en början exemplariskt, men när reklamen var slut och filmen tog vid började sakta men säkert det ena ofoget efter det andra. Gnissla med sina skor mot golvet så att det låter som kanariefåglar under känslosamma scener. Upprepa varenda replik. Sms:a. Klappra med fötterna. Jämföra kissnödighetsgrad var tionde minut. 50+:arna, som hade sin storhetstid under reklamen skärpte sig faktiskt under själva filmen tack och lov, så det var jämnt fördelat.

Filmen då? Faktiskt bättre än vad jag hade trott, men å andra sidan säger det inte mycket eftersom jag inte hade några förväntningar alls. Det var några gripande scener, några skratt och en bra känsla filmen igenom. Sevärd: Ja. Oumbärlig: Nej.

Imorgon är det måndag igen. Förra måndagen fick jag vikariera i musik till mångas stora nöje. Risken finns att jag åker på det igen. Men då kommer jag ta in alla i bildsalen istället. De ska få sortera kritor eller något.