Idag var det då dags för nyblivna tvåbarnsmamman att få iväg sig själv och två barn till förskolan. Det började inte jättebra. Elis ville att jag skulle rita en bil med honungen på yoghurten men jag orkade inte så jag gjorde bara en virvel och försökte sälja in det som en kanelbulle "mmm det är ju gott!" Men det köpte inte Elis alls, utan korsade armarna och vred bort huvudet (övertydlig much) och vägrade äta. Det var ungefär allt som behövdes för att jag skulle tappa humöret och det krävdes tio minuter på varsitt håll innan vi lyckades bli sams igen.
Sedan gick det rätt smärtfritt, förutom att allt Elis ska göra tar så sjukt lång tid. Man kan säga att det är en nyttig övning i tålamod för mig för om jag blir irriterad så han märker tar det bara ännu längre tid (tänk om jag kunde komma ihåg det oftare). Vi hade dock gott om tid vilket hjälpte till att hålla mitt tonläge någorlunda normalt.
Promenaden till förskolan var riktigt skön, om än något kylig. Är för tjock om rumpan för att kunna knäppa min jacka så det drar lite kan man säga. Är tacksam för det fina vädret och bristen på snö som verkar hålla i sig några dagar framöver. Det gör promenerandet med vagn och ståplatta så mycket enklare!
tisdag 26 november 2013
måndag 25 november 2013
En vecka avklarad
Första dagen med skenan kändes evighetslång, tiden har ju en tendens att stanna upp när något omvälvande händer, men sedan har dagarna långsamt återfått sin normala rytm igen och nu har vi redan klarat av första veckan. 1,5 vecka tills vi ska tillbaka för kontroll. Det här fixar vi!
I fredags ville vi ha revansch på den skruttiga inledningen på Loves sista vecka hemma (först skenan, sedan feber och mjölkstockning i två dagar) så vi öste på med mys i kubik. Först åkte vi till Skultuna julmarknad och gick ett varv där och köpte lite godis, korv, ost och julklappar. Vi hade hoppats kunna ta en varmkorv till lunch där men eftersom vi var där under "lågsäsong", dvs tidigt på fredagen så fanns det ingen. Inget mumintroll heller till Elis besvikelse, det var liksom mumin vi hade lockat med. Otur att han skulle bli förkyld...
Istället blev det lunch på Erikslund innan vi for vidare till Åsby Hem och Trädgård. Där var det tusen gånger mer julstämning än på julmarknaden och jag kände mig helt salig! Jag ville förstås köpa på mig en massa julkulor men Love sa strängt nej. Vet inte varför jag lyssnar på honom egentligen, jag är ju en vuxen god dammit! Men blommor skulle jag ha, så jag gick all in på det istället. Nu känner jag ett brännande behov av att peta ner hyacinter i alla tomma kärl jag kan hitta, men Grinchen, eller Love som han också kallas, sätter väl stopp där också.
Igår kom familjen Fjaestad och inspekterade Edith. Det var fint att träffa vänner och för Elis skull var det livsnödvändigt, han behövde det verkligen. Bara att få umgås med folk som pratar i samma lite för höga tonläge som en själv - guld värt. Efter en stunds härjande tog de av sig på överkroppen och satte sig för att rita Spiderman. Som man ju gör. (Edit: Det var alltså bara barnen Fjaestad som pratade i samma tonläge och tog av sig på överkroppen. Anna och Magnus behöll normal samtalston och kläderna på.)
Idag är första dagen på egen hand och än så länge går det bra. Vi tog en promenad till Ica för att hämta en tidig julklapp (äntligen iPad, välkommen till framtiden Elis), råkade få med oss fika hem och sedan dess har vi hängt i soffan. Tänkte att vi mjukstartar lite, det är imorgon det verkliga eldprovet kommer då jag ska rodda två barn ut genom dörren och ta mig till förskolan i närheten av kl 9. Då måste jag nog gå upp kl 6 för att hinna med.
I fredags ville vi ha revansch på den skruttiga inledningen på Loves sista vecka hemma (först skenan, sedan feber och mjölkstockning i två dagar) så vi öste på med mys i kubik. Först åkte vi till Skultuna julmarknad och gick ett varv där och köpte lite godis, korv, ost och julklappar. Vi hade hoppats kunna ta en varmkorv till lunch där men eftersom vi var där under "lågsäsong", dvs tidigt på fredagen så fanns det ingen. Inget mumintroll heller till Elis besvikelse, det var liksom mumin vi hade lockat med. Otur att han skulle bli förkyld...
Istället blev det lunch på Erikslund innan vi for vidare till Åsby Hem och Trädgård. Där var det tusen gånger mer julstämning än på julmarknaden och jag kände mig helt salig! Jag ville förstås köpa på mig en massa julkulor men Love sa strängt nej. Vet inte varför jag lyssnar på honom egentligen, jag är ju en vuxen god dammit! Men blommor skulle jag ha, så jag gick all in på det istället. Nu känner jag ett brännande behov av att peta ner hyacinter i alla tomma kärl jag kan hitta, men Grinchen, eller Love som han också kallas, sätter väl stopp där också.
Igår kom familjen Fjaestad och inspekterade Edith. Det var fint att träffa vänner och för Elis skull var det livsnödvändigt, han behövde det verkligen. Bara att få umgås med folk som pratar i samma lite för höga tonläge som en själv - guld värt. Efter en stunds härjande tog de av sig på överkroppen och satte sig för att rita Spiderman. Som man ju gör. (Edit: Det var alltså bara barnen Fjaestad som pratade i samma tonläge och tog av sig på överkroppen. Anna och Magnus behöll normal samtalston och kläderna på.)
Idag är första dagen på egen hand och än så länge går det bra. Vi tog en promenad till Ica för att hämta en tidig julklapp (äntligen iPad, välkommen till framtiden Elis), råkade få med oss fika hem och sedan dess har vi hängt i soffan. Tänkte att vi mjukstartar lite, det är imorgon det verkliga eldprovet kommer då jag ska rodda två barn ut genom dörren och ta mig till förskolan i närheten av kl 9. Då måste jag nog gå upp kl 6 för att hinna med.
tisdag 19 november 2013
Om namn
Innan förlossningen hade jag en ganska lång lista på flicknamn och en väldigt kort på killnamn. Nu blev det ju ingen Olle (inte bara efter vår finske vän, utan främst efter gammelmorbror Olle (släktens kändis) så där stod vi med en diger lista av förslag som alla kändes halvbra. Mitt förstahandsval under hela graviditeten har varit Majken (eller Märta) men Love ville verkligen inte det och efter att han utan bråk gått med på Elis kände jag att jag fick ge mig.
De övriga namnen jag haft som förslag kändes inte lika roliga längre så vi fick liksom börja om från början. Det började redan under förlossningsfikat då Love tittade upp på lampan i taket och noterade att det stod ALM på. "Alma är ju fint?" Det är det absolut, men jag hade ingen lust att namnge barnet efter en lampa som lyst mig i skrevet under förlossningen. Så vi funderade vidare.
Att skaffa barn med en lärare har inte bara sina fördelar (som tex alltid semester tillsammans). Vet inte hur många namn någon av oss rynkade på näsan åt. Love gick till och med så långt att han sade nej till alla namn på M bara för att han hade så många tjejer med M-namn i sin klass.
Följande namn diskuterades (utan inbördes ordning):
Majken
Märta
Vilhelmina
Liv
Esther
Malva
Alva
Alma
Signe
Sigrid
Astrid
Estrid
Lilly
Elvira
Silje
Erin
Ebon
Meit
Edla
Edith
Till och från under graviditeten har jag återvänt till ett förslag som vi hade redan med Elis, nämligen Edith. Men så fick jag för mig att Elis och Edith lät som "Judith och Judith" från reklamen och försökte hitta något annat.
När vi efter ett par dagar utan namn återigen försökte klura fram något kom Edith upp igen och jag frågade Love om han tyckte att det lät som Judith och Judith men hans svar på det var "skit samma" och det var ju helt sant. Nu hade vi bantat ner listan till två alternativ, Signe och Edith, som vi tänkte testa, men i mitt huvud var hon redan en Edith, något som vi också beslutade oss för efter ytterligare någon dag.
Övriga namn har varit lättare. Jag har hela tiden sagt att om vi får en tjej så ska hon heta Brita efter min mormor. Liv hade vi som förstanamnsalternativ som en sorts symbol för allt vi gått igenom innan med missfallen men när det väl kom till kritan kändes det för symboliskt laddat och inte något som hon skulle behöva bära. Men så fick jag ett väldigt fint meddelande från en svårt sjuk vän och då kändes det som att det var meningen att hon skulle heta det i andranamn istället.
So I give you: Edith Brita Liv.
De övriga namnen jag haft som förslag kändes inte lika roliga längre så vi fick liksom börja om från början. Det började redan under förlossningsfikat då Love tittade upp på lampan i taket och noterade att det stod ALM på. "Alma är ju fint?" Det är det absolut, men jag hade ingen lust att namnge barnet efter en lampa som lyst mig i skrevet under förlossningen. Så vi funderade vidare.
Att skaffa barn med en lärare har inte bara sina fördelar (som tex alltid semester tillsammans). Vet inte hur många namn någon av oss rynkade på näsan åt. Love gick till och med så långt att han sade nej till alla namn på M bara för att han hade så många tjejer med M-namn i sin klass.
Följande namn diskuterades (utan inbördes ordning):
Majken
Märta
Vilhelmina
Liv
Esther
Malva
Alva
Alma
Signe
Sigrid
Astrid
Estrid
Lilly
Elvira
Silje
Erin
Ebon
Meit
Edla
Edith
Till och från under graviditeten har jag återvänt till ett förslag som vi hade redan med Elis, nämligen Edith. Men så fick jag för mig att Elis och Edith lät som "Judith och Judith" från reklamen och försökte hitta något annat.
När vi efter ett par dagar utan namn återigen försökte klura fram något kom Edith upp igen och jag frågade Love om han tyckte att det lät som Judith och Judith men hans svar på det var "skit samma" och det var ju helt sant. Nu hade vi bantat ner listan till två alternativ, Signe och Edith, som vi tänkte testa, men i mitt huvud var hon redan en Edith, något som vi också beslutade oss för efter ytterligare någon dag.
Övriga namn har varit lättare. Jag har hela tiden sagt att om vi får en tjej så ska hon heta Brita efter min mormor. Liv hade vi som förstanamnsalternativ som en sorts symbol för allt vi gått igenom innan med missfallen men när det väl kom till kritan kändes det för symboliskt laddat och inte något som hon skulle behöva bära. Men så fick jag ett väldigt fint meddelande från en svårt sjuk vän och då kändes det som att det var meningen att hon skulle heta det i andranamn istället.
So I give you: Edith Brita Liv.
 |
| (Här tillsammans med Elis Loke Erik) |
måndag 18 november 2013
Tung dag
På första läkarundersökningen efter 48 timmar upptäckte läkaren ett litet, litet klickljud i Ediths ena höft och vi fick en remiss till ortopeden. Läkaren trodde att de skulle säga att det var ok men att det var lika bra att kolla upp det ordentligt.
Idag var vi dit och jag var så säker på att läkaren skulle tycka att det var ok och inget att bekymra sig över så när han efter att ha klämt, tryckt och böjt en stund säger att det måste behandlas var det som att någon slagit mig i huvudet, jag kände mig bedövad och chockad.
Läkaren försvann ut för att hämta några saker och kvar satt vi och fattade ingenting. Instabilitet i höftleden är ärftligt till viss del och både en moster och en kusin till mig har behandlats i olika grad. Min kusin var gipsad från magen och nedåt och jag mindes med fasa hur min morbror efter varje blöjbyte stod med en hårtork för att torka gipset. Hur skulle behandlingen se ut, hur många månader skulle det handla om?
Läkaren kom tillbaka med en höftled och en liten skena för att visa som där och då såg fruktansvärd ut, som ett medeltida tortyrredskap. Det krävde all min viljestyrka för att inte bryta ihop på plats. Vi lyssnade sammanbitet på läkaren och enligt honom skulle Edith behöva ha skenan dygnet runt i sex veckor, något som ändå var bättre än väntat, förutsatt att behandlingen fungerar som den ska och inte behöver förlängas.
Med skärrad uppsyn skickades vi ner en våning för att prova och hämta ut en skena. En timme efter att vi anlänt till sjukhuset i tron om att vi skulle vara friskförklarade på 5 minuter hade Edith undersökts och påbörjat sin minst sex veckor långa behandling med benen utspända i 90 graders vinkel.
Sedan vi kom hem har jag gråtit i omgångar hela dagen. Min fina lilla tjej... Från att ha varit lugnet själv och helt nöjd med att ligga och titta blir hon nu frustrerad och gråter högt om hon ligger på rygg. Vid varje blöjbyte måste vi ta av skenan och man känner sig hemsk när man måste spänna på den igen och hon gråter.
Jag är ledsen för Ediths skull, jag är ledsen för vår skull och tänker att allt genast blev mycket jobbigare än vad det ska vara när det kommer till tex amning, blöjbyten och sömn. Det var inte så här vi skulle spendera den första (oftast) underbara tiden i bebisbubblan och jag känner mig arg, snuvad. Nu när jag äntligen fick en förlossning som inte gjort mig nedstämd kommer detta istället.
Det har varit ett medvetet val att vara ledsen idag, för imorgon tänker jag ta nya tag och istället vara tacksam för att läkaren på BB var så noggrann och skickade remiss, att läkaren på ortopeden valde att behandla, att behandlingen förhoppningsvis inte varar i månader, att Ediths höftproblem verkar relativt enkelt åtgärdat, att det gick så fort att få hjälp, att sjukvården är gratis, att Edith inte fick en von Rosen-skena, att av alla jobbiga besked man kan få är detta ingenting i det stora hela.
Imorgon.
Idag var vi dit och jag var så säker på att läkaren skulle tycka att det var ok och inget att bekymra sig över så när han efter att ha klämt, tryckt och böjt en stund säger att det måste behandlas var det som att någon slagit mig i huvudet, jag kände mig bedövad och chockad.
Läkaren försvann ut för att hämta några saker och kvar satt vi och fattade ingenting. Instabilitet i höftleden är ärftligt till viss del och både en moster och en kusin till mig har behandlats i olika grad. Min kusin var gipsad från magen och nedåt och jag mindes med fasa hur min morbror efter varje blöjbyte stod med en hårtork för att torka gipset. Hur skulle behandlingen se ut, hur många månader skulle det handla om?
Läkaren kom tillbaka med en höftled och en liten skena för att visa som där och då såg fruktansvärd ut, som ett medeltida tortyrredskap. Det krävde all min viljestyrka för att inte bryta ihop på plats. Vi lyssnade sammanbitet på läkaren och enligt honom skulle Edith behöva ha skenan dygnet runt i sex veckor, något som ändå var bättre än väntat, förutsatt att behandlingen fungerar som den ska och inte behöver förlängas.
Med skärrad uppsyn skickades vi ner en våning för att prova och hämta ut en skena. En timme efter att vi anlänt till sjukhuset i tron om att vi skulle vara friskförklarade på 5 minuter hade Edith undersökts och påbörjat sin minst sex veckor långa behandling med benen utspända i 90 graders vinkel.
Sedan vi kom hem har jag gråtit i omgångar hela dagen. Min fina lilla tjej... Från att ha varit lugnet själv och helt nöjd med att ligga och titta blir hon nu frustrerad och gråter högt om hon ligger på rygg. Vid varje blöjbyte måste vi ta av skenan och man känner sig hemsk när man måste spänna på den igen och hon gråter.
Jag är ledsen för Ediths skull, jag är ledsen för vår skull och tänker att allt genast blev mycket jobbigare än vad det ska vara när det kommer till tex amning, blöjbyten och sömn. Det var inte så här vi skulle spendera den första (oftast) underbara tiden i bebisbubblan och jag känner mig arg, snuvad. Nu när jag äntligen fick en förlossning som inte gjort mig nedstämd kommer detta istället.
Det har varit ett medvetet val att vara ledsen idag, för imorgon tänker jag ta nya tag och istället vara tacksam för att läkaren på BB var så noggrann och skickade remiss, att läkaren på ortopeden valde att behandla, att behandlingen förhoppningsvis inte varar i månader, att Ediths höftproblem verkar relativt enkelt åtgärdat, att det gick så fort att få hjälp, att sjukvården är gratis, att Edith inte fick en von Rosen-skena, att av alla jobbiga besked man kan få är detta ingenting i det stora hela.
Imorgon.
fredag 15 november 2013
Storebror
Elis då?
Intresset för bebisen i magen har varierat, ibland har han pratat med magen men egentligen inte velat känna så mycket när Trollis har sparkat. Merparten av intresset har istället legat kring hans kommande förvandling till storebror. Jag tror att han kanske såg framför sig hur han själv skulle magiskt förändras, bli större, ja kanske till och med 6 år (hans uppfattning om stor)!
Nu med bebisen på utsidan är saken en annan. Han pratar med sin gullegullröst och säger "Heeeeeeeej!" och ska ideligen klappa och gosa. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag sagt "Försiktigt! Du måste vara försiktig!" Det är som att han måste testa lite exakt hur hårt man kan klappa eller eskimåpussas.
Någon öppen avundsjuka har han inte visat, än, däremot en massa andra känslor. Det är som att hela hans känsloregister är uppskruvat till max. När han är glad hoppar han jämfota och klappar händerna och när han är ledsen (tex om vi ertappar honom med något han inte får göra) bryter han ihop totalt, underläppen åker ut, huvudet bakåt och världens Lille Skutt-gråt sätter igång. Han är för det mesta glad och snäll, men på ett extra allt-sätt, som att han känner att han måste höras och synas ännu mer nu när han fått konkurrens om uppmärksamheten.
Vi försöker verkligen tänka på att fördela uppmärksamheten jämnt, men för egen del i egenskap av mjölkmaskin är det svårt då jag oftast är fast i soffan. Detta, tillsammans med att jag hela tiden säger till honom att ta det lite lugnt med lillasyster gör nog att han känner sig lite förfördelad uppmärksamhetsmässigt. Igår när jag lade honom pratade vi lite om hur det kändes och då tyckte han att vi skulle lämna bebisen till Erik och Gustav (hans Fjaestad-kompisar), de kunde ju redan det där med småsyskon...
Intresset för bebisen i magen har varierat, ibland har han pratat med magen men egentligen inte velat känna så mycket när Trollis har sparkat. Merparten av intresset har istället legat kring hans kommande förvandling till storebror. Jag tror att han kanske såg framför sig hur han själv skulle magiskt förändras, bli större, ja kanske till och med 6 år (hans uppfattning om stor)!
Nu med bebisen på utsidan är saken en annan. Han pratar med sin gullegullröst och säger "Heeeeeeeej!" och ska ideligen klappa och gosa. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag sagt "Försiktigt! Du måste vara försiktig!" Det är som att han måste testa lite exakt hur hårt man kan klappa eller eskimåpussas.
Någon öppen avundsjuka har han inte visat, än, däremot en massa andra känslor. Det är som att hela hans känsloregister är uppskruvat till max. När han är glad hoppar han jämfota och klappar händerna och när han är ledsen (tex om vi ertappar honom med något han inte får göra) bryter han ihop totalt, underläppen åker ut, huvudet bakåt och världens Lille Skutt-gråt sätter igång. Han är för det mesta glad och snäll, men på ett extra allt-sätt, som att han känner att han måste höras och synas ännu mer nu när han fått konkurrens om uppmärksamheten.
Vi försöker verkligen tänka på att fördela uppmärksamheten jämnt, men för egen del i egenskap av mjölkmaskin är det svårt då jag oftast är fast i soffan. Detta, tillsammans med att jag hela tiden säger till honom att ta det lite lugnt med lillasyster gör nog att han känner sig lite förfördelad uppmärksamhetsmässigt. Igår när jag lade honom pratade vi lite om hur det kändes och då tyckte han att vi skulle lämna bebisen till Erik och Gustav (hans Fjaestad-kompisar), de kunde ju redan det där med småsyskon...
onsdag 13 november 2013
3 dagar i november
Idag är det den 13/11, dvs det beräknade datumet för Trollis. Ett datum som svävat magiskt i kalendern sedan månader tillbaka, ja ända sedan samma dag vi plussade. Dock försökte jag att inte fokusera alltför mycket på just det datumet då endast 5% av alla barn föds på dagen de är beräknade och med tanke på att jag gick över 8 dagar med Elis så försökte jag ställa in mig på att Trollis skulle göra entré närmare 20/11.
Men nej, så blev det ju inte.
I fredags var jag och Elis ute på äventyr större delen av dagen. Vi började med att åka till jobbet för att lämna lite nycklar till min vikarie. Det är en ganska lagom utflykt med buss för en höggravid med en 3,5-åring i släptåg. Efter det åkte vi vidare ner på stan för att leta Fars dag-present samt luncha med Mickis och barn. Det var allt som allt en lyckad dag som avslutades i soffan med chips. Love var iväg några timmar på kvällen för samkväm på jobbet men kom hem i skaplig tid. Vid det laget hade jag ätit upp chipsen och var redo för sängen. När jag skulle gå och borsta tänderna fick jag som ett svagt magknip så jag skojade och sa att jag skulle gå och kolla om jag behövde bajsa eller om det var en värk (det var båda skulle det visa sig, varsågod för info).
Jag tänkte att magknipet berodde på chipsen jag ätit och tänkte inte mer på det. Men jag lyckades inte somna till, utan magknipet kom tillbaka med jämna mellanrum (börjar ana oråd). Efter någon timme gick jag upp till Love igen och satte mig i soffan och stirrade tomt framför mig. Jag ville verkligen inte att det skulle ha satt igång, jag hade ju så mycket kvar att fixa. Jag blev irriterad och stressad och tänkte att om jag ignorerar och vilar så går det över.
Problemet var ju att det var lite svårt att sova bara, både för mig och för Love. Borde kanske inte ha vädrat mina farhågor redan då, då hade iaf han kunnat få sova. Sov sporadiskt under natten, med magknipet som sällskap.
Jag förstod nog att det hade börjat, men jag ville inte inse. Dessutom var det annorlunda mot hur det startade med Elis och det gjorde också att jag in i det längsta hoppades att det skulle lugna sig.
På lördagen skulle mamma och pappa komma på besök. Jag panikfixade en massa saker på min lista under förmiddagen och även om jag hade en massa som jag inte hunnit fixa så kändes det bättre. Att jag inte hunnit städa i städskåpet är ju inte något som drabbar bebisen, bara min sinnesro.
Mamma och pappa kom och jag förklarade att jag nog hade värkar. Timingen på deras besök var ju synnerligen god och vi behövde aldrig dra igång alla A, B och C-planer som vi hade redo. Elis var helnöjd och jag kunde i lugn och ro fokusera på mitt så kallade magknip som tilltog i styrka under dagen.
Efter lunch började det kännas mer som värkar än något annat och jag växlade mellan att ligga i badet och i sängen. Det gick jättebra att hantera värkarna genom att bara fokusera på att hålla pannan slät, axlarna sänkta och andningen tyst (tips från "Föda utan rädsla"). Stressen och irritationen över att det satt igång tidigare än jag trott var borta och jag kände mig rätt taggad för att det äntligen var dags. Fokuserade på att hålla mig i nuet, för om jag började tänka längre än så blev det genast jobbigare. En värk i taget, en värk närmare målet, än värk mindre att oroa sig för, det var mantrat.
Värkarna var som sagt lätta att handskas med, men det medförde ett visst problem. Med Elis var jag hemma så länge jag pallade för att slippa ligga och pinas på BB, men det gick ju som det gick och samtidigt som jag kände rädsla för att åka in och kastas in i samma scenario igen hade vi diskuterat det med vår barnmorska och hon tyckte att vi hellre skulle åka in en gång för mycket i ett tidigt skede, få besked att allt såg ok ut, och sedan åka hem igen, än att försöka vänta hemma så länge som möjligt.
Därför åkte vi in vid halv fyra, trots att jag anade att det inte skulle ha hänt så mycket än. Vi fick en lugn och trygg BM som mycket pedagogiskt förklarade allt och lyssnade på vår oro. Hon kopplade CTG på magen och lämnade oss i lugn och ro på rummet. Jag tvingade Love att ta kort på mig eftersom vi inte hann med någonting sådant förra gången. Om det senare ändå skulle gå åt skogen så skulle vi iaf ha en bild eller två den här gången.
Direkt efteråt var lyckoruset totalt, allt var klart, vi hade fått vår drömförlossning, dvs dela hela upplevelsen från start till mål och på mitt bröst låg det kladdigaste och sötaste lilla barn man kan tänka sig. Det är då man ganska snabbt tvingas återvända till jorden för man får liksom inte bara resa sig, tacka för kaffet och gå hem. Det ska fixas, klämmas, undersökas sys och grejas in absurdum och det är ungefär det sista man vill efter att ha tryckt ut en unge.
Men nej, så blev det ju inte.
I fredags var jag och Elis ute på äventyr större delen av dagen. Vi började med att åka till jobbet för att lämna lite nycklar till min vikarie. Det är en ganska lagom utflykt med buss för en höggravid med en 3,5-åring i släptåg. Efter det åkte vi vidare ner på stan för att leta Fars dag-present samt luncha med Mickis och barn. Det var allt som allt en lyckad dag som avslutades i soffan med chips. Love var iväg några timmar på kvällen för samkväm på jobbet men kom hem i skaplig tid. Vid det laget hade jag ätit upp chipsen och var redo för sängen. När jag skulle gå och borsta tänderna fick jag som ett svagt magknip så jag skojade och sa att jag skulle gå och kolla om jag behövde bajsa eller om det var en värk (det var båda skulle det visa sig, varsågod för info).
Jag tänkte att magknipet berodde på chipsen jag ätit och tänkte inte mer på det. Men jag lyckades inte somna till, utan magknipet kom tillbaka med jämna mellanrum (börjar ana oråd). Efter någon timme gick jag upp till Love igen och satte mig i soffan och stirrade tomt framför mig. Jag ville verkligen inte att det skulle ha satt igång, jag hade ju så mycket kvar att fixa. Jag blev irriterad och stressad och tänkte att om jag ignorerar och vilar så går det över.
Problemet var ju att det var lite svårt att sova bara, både för mig och för Love. Borde kanske inte ha vädrat mina farhågor redan då, då hade iaf han kunnat få sova. Sov sporadiskt under natten, med magknipet som sällskap.
Jag förstod nog att det hade börjat, men jag ville inte inse. Dessutom var det annorlunda mot hur det startade med Elis och det gjorde också att jag in i det längsta hoppades att det skulle lugna sig.
På lördagen skulle mamma och pappa komma på besök. Jag panikfixade en massa saker på min lista under förmiddagen och även om jag hade en massa som jag inte hunnit fixa så kändes det bättre. Att jag inte hunnit städa i städskåpet är ju inte något som drabbar bebisen, bara min sinnesro.
Mamma och pappa kom och jag förklarade att jag nog hade värkar. Timingen på deras besök var ju synnerligen god och vi behövde aldrig dra igång alla A, B och C-planer som vi hade redo. Elis var helnöjd och jag kunde i lugn och ro fokusera på mitt så kallade magknip som tilltog i styrka under dagen.
Efter lunch började det kännas mer som värkar än något annat och jag växlade mellan att ligga i badet och i sängen. Det gick jättebra att hantera värkarna genom att bara fokusera på att hålla pannan slät, axlarna sänkta och andningen tyst (tips från "Föda utan rädsla"). Stressen och irritationen över att det satt igång tidigare än jag trott var borta och jag kände mig rätt taggad för att det äntligen var dags. Fokuserade på att hålla mig i nuet, för om jag började tänka längre än så blev det genast jobbigare. En värk i taget, en värk närmare målet, än värk mindre att oroa sig för, det var mantrat.
Värkarna var som sagt lätta att handskas med, men det medförde ett visst problem. Med Elis var jag hemma så länge jag pallade för att slippa ligga och pinas på BB, men det gick ju som det gick och samtidigt som jag kände rädsla för att åka in och kastas in i samma scenario igen hade vi diskuterat det med vår barnmorska och hon tyckte att vi hellre skulle åka in en gång för mycket i ett tidigt skede, få besked att allt såg ok ut, och sedan åka hem igen, än att försöka vänta hemma så länge som möjligt.
Därför åkte vi in vid halv fyra, trots att jag anade att det inte skulle ha hänt så mycket än. Vi fick en lugn och trygg BM som mycket pedagogiskt förklarade allt och lyssnade på vår oro. Hon kopplade CTG på magen och lämnade oss i lugn och ro på rummet. Jag tvingade Love att ta kort på mig eftersom vi inte hann med någonting sådant förra gången. Om det senare ändå skulle gå åt skogen så skulle vi iaf ha en bild eller två den här gången.
 |
| Inte värk |
 |
| Värk |
Efter 20 minuter på CTG:n undersöktes jag och mycket riktigt var jag bara öppen någon centimeter, men vi fick de besked vi ville ha, dvs att bebisen mådde bra och att vi kunde åka hem och jobba vidare. So we did.
Jag fortsatte att varva mellan bad, vankande och sängen fram till nio på kvällen, då jag fick vila ungefär 1 minut mellan varje värk så då åkte vi in igen. När vi kom in fick vi ett annat, mycket sämre rum, och undersköterskan som skulle koppla upp oss hade problem med apparaterna och då kändes det lite jobbigt. Dock skulle hon precis gå hem och när jag legat en stund med CTG kom en ganska ung barnmorska in tillsammans med en undersköterska och den energin de hade med sig vände på allt. De fixade med CTG:n och styrde liksom upp allt där inne. Sådant som jag hade hoppats på men aldrig ens hann föreslå med Elis förekom hon mig med, som tex gåstol, pilatesboll - att vara uppe och röra mig överhuvudtaget. Det har alltid varit något som jag tänkt inverkade på hur det blev med Elis, att jag blev liggande direkt.
Redan där, efter bara en halvtimme, var den här förlossningen långt bättre än Elis och jag tänkte att även om det går åt skogen sedan, så har Love och jag iaf hunnit dela den här stunden, med skämt och småprat, tankar, rädslor och förväntningar, allt sådant som vi aldrig hann med.
Undersökningen visade att jobbet hemma hade lönat sig och nu var jag öppen 5-6 cm istället. Värkarna började bli jobbigare, men jag fortsatte med min taktik. Barnmorskan föreslog att skulle testa lustgas, något som jag helt avfärdade med Elis efter bara ett andetag, säkerligen mycket beroende på kaoset i situationen och att jag inte hade sinnesro att fatta hur man skulle göra. Den här gången fick jag testa i lugn och ro, och det funkade mycket bättre. Love verkade jätteglad över mitt beslut att testa då jag tror att han såg fram emot lite skojiga episoder. Trist nog för honom bjöd jag inte på några citat alls, lite dåsig och sluddrig blev jag men jag sa inget knas. Love får väl rätta mig här om jag minns fel.
 |
| Men spexa med spypåsen kan man göra. |
Efter en stund tyckte Karin, som barnmorskan hette, att vi skulle ta hål på hinnorna, eftersom vattnet inte gått. Det kändes otäckt eftersom samma sak skedde med Elis, och efter det minns jag bara hur allt blev skitjobbigt, att det gjorde ont konstant och att förlossningen liksom rann oss ur händerna.
Det som var bra med Karin var att hon var förstående men vägrade dalta med oss, så när jag vädrat mina rädslor tog hon beslutet åt mig och med facit i hand blev det jättebra. Värkarbetet tilltog visserligen i styrka men lustgasen och Love hjälpte mig att fortsätta jobba vidare. Efter ett tag ville jag dock diskutera epidural då det började kännas på gränsen för vad jag skulle klara att "släta ut pannan" igenom.
Innan vi tog beslutet kollades jag igen och nu var jag öppen 7 cm och det avgjorde saken för min del, jag ville ha epidural på stört, något som turligt nog skulle gå då narkosläkaren kunde komma med detsamma. Jag fick lägga mig i sängen och dra ner hakan mot bröstet och kuta med ryggen, och det här var den absolut kämpigaste perioden på hela förlossningen. Värkarna gjorde ordentligt ont, och jag förväntades ligga absolut stilla. Jag sög i mig lustgas för kung och fosterland, höll Love krampaktigt i handen och mer eller mindre vrålade ut varje värk. Med lustgasen ska man ju andas ut i samma mask för att inte alla i hela rummet ska bli groggy och det kändes som att jag var tvungen att ta i för att andas ut så det medförde att varje utandning slutade i en smärre krystning kombinerat med en massa höga ljud. Det tysta lugna värkbemötandet var helt borta, istället blev jag som en högljudd slav under någon sorts urkraft som jag inte kunde kontrollera.
Narkosläkaren pratade oavbrutet med mig om vad han skulle göra och det var väl bra men jag ville bara att han skulle bli färdig någon gång, för trycket nedåt ökade för varje värk och jag kunde höra i periferin hur Karin ville göra en ny undersökning innan han lade in en dos, för nu verkade det gå fort, vilket hon hade rätt i. Under den stunden han förberett epiduralen hade jag mer eller mindre öppnat mig de sista centimetrarna och det var dags att börja krysta. Han lade bara en liten testdos men det är oklart om den hann göra något. Min känsla är att den gav mig en kort frist, ett litet lugn att samla ihop mig igen och fokusera på uppgiften. Jag fick lägga bort lustgasen och börja jobba, något som kändes konkret och skönt efter att bara ha "åkt med" i allt jobbigare värkar.
Så nu var vi framme vid ögonblicket vi väntat på sedan Elis föddes egentligen. Det var så stort och omtumlande och otäckt och härligt på samma gång. Skulle jag klara av att trycka ut ungen, eller skulle jag bli rädd? Skulle det bli komplikationer ändå? Många frågor som jag egentligen inte hann fundera på, för det var bara att köra. Nu hade lördagen precis övergått i söndag och hur det än skulle bli skulle vi få barn den 10/11.
Jag tog i för allt jag var värd och Karin, Eva-Lena (undersköterskan) och Love stöttade och kom med glada tillrop. Efter ett par krystvärkar tyckte jag att iaf huvudet borde ha kommit ut så jag frågade hur det gick. När undersköterskan formade en ring något större än en femkrona och glatt sa att hon sett så mycket av huvudet ville jag dö. Likadant efter den käcka kommentaren om "två steg fram, ett steg bak", vilket tydligen ska vara ett bra sätt att föda utan alltför mycket skador. Blotta tanken på att bebisen skulle åka lite bakåt igen efter varje värk kändes helt värdelöst, jag ville ha ut ungen nu!
Mellan krystvärkarna, iaf innan alltför mycket av ungen tryckts ut, gick det förvånansvärt bra att slappna av och ladda om, kunde nästan småprata. Här kom kanske min knasigaste, fast helt allvarligt menade kommentar, för kvällen. Helt plötsligt insåg jag att vi var på god väg att få träffa vår bebis för första gången och att allt verkade gå så bra att målbilden jag aldrig vågat ha, dvs en bebis på bröstet direkt efter, verkade bli verklighet. Den enda målbilden jag haft de senaste veckorna har varit att få äta Brie, så jag sa något om det. Love trodde kanske att jag yrade, men jag var helt seriös.
Efter några kämpatag till stod bebisen med det allra tjockaste partiet av huvudet halvt ute, och det är ju inte jätteskönt. Då ville Karin att jag skulle sluta krysta och ta det lugnt, för att ge huden en chans att hinna med, men det var något som min kropp sket fullständigt i och som av sig själv trycktes hela bebisen ut i ett svep. Det var en sjukt befriande känsla att både se och känna hur allt slit äntligen var över. Klockan var 00:33 den 10/11.
Bebisen kom upp på mig direkt och eftersom ingen sa något om vad det var för sort lyfte jag helt sonika upp ena benet och kunde konstatera att det var en liten tjej! "Kolla Love *lyfter benet igen* en tjej!"
När hon äntligen var klar med Ground Zero (Loves benämning) fick vi vår smörgåsbricka. Många saker är de bra på på förlossningen, men genus verkar inte vara en av dem. In kom en rosa bricka, med rosa servetter och en rosa lapp där all info om vår bebis stod. Nu kan det ju iofs vara så att alla får rosa, oavsett kön, men det tror jag inte. På lappen kunde man läsa att vår tjej var 53 cm lång och vägde 3688 g, något mindre än Elis alltså, men så var hon ju i magen två veckor kortare också.
Tiden på BB blev också mycket bättre den här gången, dels för att ingen av oss var traumatiserad, dels för att vi åkte hem mycket tidigare. Natten till söndag föddes hon och måndag förmiddag åkte vi hem.
Mitt första möte med en spegel blev förmodligen det mest traumatiska med hela upplevelsen. När jag krystade tog jag i så in i bängen så att jag sprängde en massa små blodkärl i hela ansiktet, ner på halsen och ut på axlarna. Inte så himla läckert.
 |
| Ingen näsa eller mun har jag heller! |
Nu har vi varit hemma ett par dagar och Skrotis, Lillskruttan, bebisen, Bajsfia och andra smeknamn i brist på ett riktigt är en mönsterbebis, dvs äter, sover och bajsar om vartannat. Hon kräks en del också, men än så länge (peppar peppar) inte i samma omfattning som Elis. Idag tog vi en promenad till lekparken och hon sov i vagnen så fint.
Revansch kallar jag det inte, Elis förlossning var en sak och den här en annan. Det var inte revansch vi ville ha, utan bara chansen att få dela ett av de största ögonblicken i livet. Nu fick vi det och för det är jag tacksam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)