lördag 28 februari 2009
Elitserien nästa!
IFK Kristianstad spelar i Elitserien nästa säsong efter seger med 21-18 borta mot Önnered. Tänkte att ni ville veta...
fredag 27 februari 2009
Framtid någon?
Det har varit en del upp och ner denna vecka. IFK har pratat med Love i veckan och vill förlänga kontraktet med minst 1 år, vilket är trevligt och ett bevis på att Love gör bra ifrån sig härnere.
Men, rent konkret innebär det att vi måste ta ställning till om vi vill bo kvar härnere eller inte, och var vi isåfall vill bo istället. Love vill stanna och spela elitserien om de går upp, helt förståeligt. Jag kommer aldrig heller säga till Love: "Nej, jag vill flytta, du får inte spela i elitserien." Därmed kan beslutet tyckas rätt enkelt.
Problemet är, som jag redan nämnt, att Love vill att jag ska vilja bo i Skåne av egna skäl, inte hans handboll. Men det gör jag inte. Inget av det jag pysslar med härnere behöver jag bo i Kristianstad för att pyssla med.
Därmed har vi hamnat i ett läge där jag kommer känna mig som en skurk om vi flyttar härifrån och Love kommer känna sig som en skurk om vi stannar. Inte helt lätt som ni kanske förstår.
Av någon anledning har man diskussioner av det här slaget sent på kvällen och långt in på natten och jag har sovit alldeles för lite den här veckan. Varför börjar man inte prata om det vid halv åtta åtminstone, så man har en chans på några timmars stängöga?
I torsdags kände jag mig otroligt trött och hängig och allt eftersom mina kollegor och till och med elever kommenterade min slitna look kände jag mig sjukare och sjukare och efter lite övertalning åkte jag hem tidigare. Det kändes som om det mesta i sjukdomsväg var på G och jag bestämde mig ganska tidigt för att jag inte ville/kunde jobba på fredagen heller.
Imorse försökte jag känna efter och visserligen var magontet kvar, men i övrigt var det mesta som vanligt. Men jag stannade hemma iaf. Även om jag mådde ok fysiskt kände jag mig helt ursliten psykiskt. Det tär verkligen att fundera på framtiden och jag kände att jag behövde en paus från allt skånskt på jobbet. Eftersom det är så in i helvete dyrt har jag inte heller något dåligt samvete, det svider ju värst för mig själv.
Idag har Love och jag pratat, storhandlat, gått på värdelös bokrea och fikat. Det har varit en bra dag och det känns som om vi dels förstått varandra, dels fattat ett beslut som båda kan leva med.
Men, rent konkret innebär det att vi måste ta ställning till om vi vill bo kvar härnere eller inte, och var vi isåfall vill bo istället. Love vill stanna och spela elitserien om de går upp, helt förståeligt. Jag kommer aldrig heller säga till Love: "Nej, jag vill flytta, du får inte spela i elitserien." Därmed kan beslutet tyckas rätt enkelt.
Problemet är, som jag redan nämnt, att Love vill att jag ska vilja bo i Skåne av egna skäl, inte hans handboll. Men det gör jag inte. Inget av det jag pysslar med härnere behöver jag bo i Kristianstad för att pyssla med.
Därmed har vi hamnat i ett läge där jag kommer känna mig som en skurk om vi flyttar härifrån och Love kommer känna sig som en skurk om vi stannar. Inte helt lätt som ni kanske förstår.
Av någon anledning har man diskussioner av det här slaget sent på kvällen och långt in på natten och jag har sovit alldeles för lite den här veckan. Varför börjar man inte prata om det vid halv åtta åtminstone, så man har en chans på några timmars stängöga?
I torsdags kände jag mig otroligt trött och hängig och allt eftersom mina kollegor och till och med elever kommenterade min slitna look kände jag mig sjukare och sjukare och efter lite övertalning åkte jag hem tidigare. Det kändes som om det mesta i sjukdomsväg var på G och jag bestämde mig ganska tidigt för att jag inte ville/kunde jobba på fredagen heller.
Imorse försökte jag känna efter och visserligen var magontet kvar, men i övrigt var det mesta som vanligt. Men jag stannade hemma iaf. Även om jag mådde ok fysiskt kände jag mig helt ursliten psykiskt. Det tär verkligen att fundera på framtiden och jag kände att jag behövde en paus från allt skånskt på jobbet. Eftersom det är så in i helvete dyrt har jag inte heller något dåligt samvete, det svider ju värst för mig själv.
Idag har Love och jag pratat, storhandlat, gått på värdelös bokrea och fikat. Det har varit en bra dag och det känns som om vi dels förstått varandra, dels fattat ett beslut som båda kan leva med.
onsdag 25 februari 2009
Lite smått bara
Jag ska verkligen inte snurra iväg i en smärre C-uppsats igen, det tog alldeles för lång tid och jag kan tänka mig att några av er inte pallade att läsa allt. Dessutom har jag inte tid ikväll för om 50 minuter ska jag möta Lina Svenson, min gamla kollega och vlt:s fräschaste reporter, vid stationen. Hon är här och söker till Polishögskolan. Vi ska käka lite thai bara innan hon ska till sin inkvartering. Roligt att folk vill titta förbi här nere! Nudge nudge alla som inte varit hit...
Vet ni något helt vansinnigt?! Jag åt ingen semla igår på självaste semmeldagen. Isn't it ironic, som Alanis sa?
Annars går den mesta energin och tankeverksamheten åt att fundera över framtiden. De närmsta dagarna kommer vi fatta beslut om fortsättning härnere, det är inte helt enkelt och självklart att vi stannar. Elitserien är en vinst bort, men Love menar att jag måste vilja bo i Skåne av fler anledningar än det, vilket ställer till problem. Fortsättning följer...
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att visa en bild från sekunden innan de sprang in. Ni ser ju hur små, spända och söta de är! Våra handbollskolebarn är precis likadana!=)tisdag 24 februari 2009
Konsten att bli vansinnig
Så här var det:
I söndags spelade ju Love match och mina handbollsskolebarn skulle vara matchvärdar och springa in med laget.
Detta arrangemang har sedan det blev känt kantats av problem och inte helt otippat tänker jag nämna och bittra lite över dem alla.
Först fick vi en match som låg klockan 19 en vanlig veckodag vilket är långt ifrån optimalt för våra små med tanke på läggtider och dylikt. Därför flaggade vi för ett byte, vilket sent om sider gick igenom, och matchen i söndags blev vår.
Då inledde vi arbetet med att dels försöka få klarhet i vad exakt föräldrar och barn förväntades göra, dels försöka få föräldrar och barn att ställa upp på det som vi inte riktigt visste vad det innebar än. Vi körde en ordentlig fuling och berättade för barnen först att de skulle få chansen att springa in med A-laget inför massor av applåderande människor, "låter inte det jättekul?!" Sen informerade vi föräldrarna och tryckte verkligen på vilken spännande händelse det skulle vara för knattarna. Tack vare denna taktik lyckades vi få ihop ett antal barn och deras föräldrar.
Fortfarande var vi dock ganska på det oklara med vad som skulle hända. Informationslappen lämnade övrigt att önska och vi kände oss mer än måttligt dumma när vi lördagen dagen före match fortfarande inte kunde säga mer än att vi skulle samlas en timme innan match och att det mesta skulle lösa sig på plats. Alla eventuella frågor hänvisade vi till människan som drog in oss i Handbollsskolan från början. Hon hade även lovat att stötta oss till fullo på söndagen, eftersom varken jag eller Johanna hållt i något dylikt tidigare.
Min och Johannas roller i det hela var ifrån början väldigt oklara. Vi verkade mest vara till för logistiska uppdrag, såsom att fösa ungar och föräldrar fram och tillbaka i hallen och förse folk med oranga t-shirts. Båda dessa uppgifter klarade vi bra. Det var resten som var skit.
När vi kom till hallen 1,5 h före matchstart var det en febril aktivitet överallt. Vi erbjöd vår hjälp här och var men fick känslan av att vi mest var i vägen, så vi stod kvar i foajén och väntade på våra föräldrar och barn. Efter ett tag frågar en av de gamla IFK-uvarna, som alltid hjälper till vid match för att få frottera sig med stadens mesta lag, om vi inte "hittar ut". Människan trodde att vi var Stavstenfans som kommit vilse! Då har ändå Johanna varit här i flera år, synts i alla sammanhang och är sambo med lagets namnkunnigaste spelare. Hon hade också en orange t-shirt som det stod IFK på. Någonstans redan där kunde väl gubbfan ha lagt ihop ett och annat.
Efter den starten infann sig känslan av att inte riktigt alla var insatta i varför vi var där. Den känslan övergick efter ett tag i övertygelse och efter ytterligare ett tag till ren och skär sanning.
Runt IFK:s matcher finns x antal olika "team", som håller i olika ansvarsområden. Dessa team är vad det verkar separerade med vattentäta skott, för information går inte fram.
När våra föräldrar hade kommit, fått på sig oranga funktionärströjor och tilldelats uppgifter kom de första klagomålen från biljettkontrollanterna. Alla föräldrar med funktionärströja skulle få gratis ståplatsbiljett var det sagt. Problemet för biljettmänniskorna var att de inte förstod hur de skulle kunna sköta publikräkningen när det sprang runt x antal föräldrar utan biljett. Någonstans i all villervalla släppte jag det problemet, med tanken: "Inte mitt problem."
Våra små och deras föräldrar gjorde sitt bästa med de uppgifter de fått och skötte sig jättebra med de förutsättningar som fanns. Jag såg iallafall inga sura miner och allt rullade på bra. Allteftersom matchstart närmade sig fylldes hallen med folk och för er som inte varit i hallen kan jag berätta att den är fantastiskt dåligt byggd för folkmassor. Entrén ligger på ena kortsidan och sedan är det två smala korridorer på varsin långsida, som ett U. Här ska precis alla tränga sig fram och tillbaka till biljettluckor, souvernirer och kiosker. I söndags var dessutom 14 små orangeklädda killar där och försökte göra sig hörda och sedda. Det är ett under att ingen blev ihjältrampad. Jag var på Hole-konserten för tio år sedan och det här var fan värre.
Tio minuter innan det var dags samlade vi ihop våra 14 små. Först trodde vi att vi bara hittat 13, vilket föranledde en otroligt stressig period för mig när jag trängde mig fram och tillbaka i korridorerna för att försöka få syn på den siste. Men det visade sig att vi räknat fel eller om den hade gömt sig, jag vet faktiskt inte, men vi ställde upp dem på led och tågade mot dörren som skulle ta oss backstage.
Den var självklart låst. Fem minuter till matchstart och vi hörde hur speakern började presentationen av motståndarlaget.
En rusch efter vaktis löste problemet och vi kom in. Väl borta vid dörren till inspringet möttes vi av två sura gubbar som undrade vad vi gjorde där. De tittade med avsmak och irritation på våra nervöst spralliga knattar. Vi upplyste dem om att de skulle springa in med A-laget, vilket alltså kom som en nyhet för dessa herrar. Ni minns det jag skrev om informationspridning...
Sen skedde själva inspringet och det var fantastiskt häftigt men jag berättar om det sen, för det förstör mitt hetsande. Det enda som var negativt var att inte alla i A-laget hade koll på att de skulle ha en knatte i näven när de sprang ut. De fick de veta sekunden innan alltså. Återigen imponerar informationsflödet.
Efter inspringet tågade vi bort mot våra väntande platser på ungdomssektionens läktare. De platser vi blivit lovade. De platser som jag var sur över att inte föräldrarna även skulle få sitta på eftersom våra yngsta bara är 5 år. När vi kommer dit, och matchen precis har börjat och målvakten gör en räddning på Stavstens första anfall så hela hallen jublar öronbedövande, blir vi varse att de utlovade platserna inte existerar. Det sitter folk nästan överallt.
Johanna lokaliserar 8 tomma stolar inne i mitten mot väggen och börjar lotsa in våra små, så många det går, där. Vi får in 10 små på 8 platser men sen är det fullt. Folk runtomkring ser märkbart irriterade ut på att vi står i vägen för matchen och försöker överrösta 1600 personer så att vi kan kommunicera med våra små. Övriga fyra försvinner till sina föräldrar. Men, ingen av oss ledare får plats att sitta med barnen och är hänvisade till ståplats 6 rader upp. Där sitter alltså 10 st småknattar helt utan vuxen närvaro, om man bortser från att de är omringade av främlingar. Johanna och jag försökte sätta oss i trappen så nära som möjligt men blev barskt bortkörda av en IFK-gubbe. Jag skrek att vi hade våra små ensamma därinne men det var tydligen helt irrelevant.
Jag var så arg att jag kokade, och blir det fortfarande när jag tänker på det. Tänk om det hade hänt något? Brand, utrymning, bråk mellan barnen, knäppa människor runtikring eller att barnen blivit rädda av att vara ensamma? Då hade nog det faktum att vi satt i trappen varit ganska relevant... Vi hade dyrt och heligt lovat föräldrarna att barnen skulle få sitta, och att vi skulle vara med men tack vare någon miss/oförmåga/girighet stod vi där som idioter. Igen.
Lyckligtvis var våra knattar vid gott mod och fångade av matchen så det verkade som om det inte gick någon större nöd på dem. I paus kom IFK-människan och kollade läget och både jag och Johanna talade argt och tydligt om att vi var skitsura och redo att lägga ner alltihop. Om det inte hade varit för att våra barn satt där hade jag faktiskt gått hem direkt och skitit i matchen. Så jäkla arg var jag.
Som plåster på såren fick våra barn äta resterna av sponsorernas korv med bröd (snajdig sponsormat..) vilket var mycket uppskattat av dem, men på inga vis tillräckligt för oss. I mitt huvud förde jag redan den monolog jag skulle hålla på mötet dagen efter med IFK-ungdom. De skulle verkligen få sina fiskar varma, eller annat valfritt kraftuttryck.
Andra halvlek var i full gång när vi kom åter till läktaren med en handfull av de små som fortfarande ville se matchen. Övriga hade bytt om och återförenats med sina föräldrar. Jag lyckades således se sista 10 ungefär av matchen, vilket var en märklig känsla. Jag hade ingen koll på Love eller matchbilden och jag kände mig faktiskt helt ointresserad. Jag var så fokuserad i min ilska att det inte fanns utrymme för något annat. Stackars Loves pappa som vanligtvis brukar få matchrapporter 4-5 ggr per match. I söndags fick han nöja sig med två oerhört informationsfattiga sms. "22-23 4,5 kvar" och "23 lika". Senare på kvällen hittade jag ett sms från honom där det stod: "Är det slut?" Glömde liksom nämna att 23 lika var slutresultatet... Sorry Lollo!
I måndags var det ett lägligt möte med IFK-ungdom och jag laddade min verbala bössa av och till hela natten innan. Sov med andra ord skitdåligt. Den ena harangen, ilsknare och fränare än den andra, övade jag på i sängen. Jag kunde inte bestämma mig för hur arg jag skulle vara. Skita i allt från och med direkt? Nej, det är inte rättvist mot barnen. Lägga ner efter säsongens slut? Fast jag vill egentligen fortsätta. Hota med att sluta efter säsongens slut och berätta hur nära det var att vi slutade i söndags? Mmm, now we´re talking...
Ungefär 40 minuter in i mötet (otroligt jobbigt att sitta och vara på helspänn så länge) var det vår tur att prata. Vi drog allt som vi tyckte var skit och fel (på ett hyfsat sakligt sätt) och jäklar vad det tog! De berörda skämdes, övriga chockades och tog vårt parti och det kändes verkligen som att de förstod att vi menade allvar. Jag sa att de inte skulle ta något för givet och att de måste fråga mig igen om jag vill ställa upp nästa säsong.
Vad var det som gick fel med platserna? undrar ni, ni få som fortfarande orkar läsa detta mastodontinlägg (mastodontinläggs-Mats, remember?).
IFK trodde i sin enfald att det skulle finnas tillräckligt med platser över och hade inte reserverat några särskilda, vilket jag trodde var standard så att vi skulle få sitta tillsammans allihop. Därför gick folk från ståplats ner och satte sig när matchen började och vi blev alltså utan. Så vansinnigt dåligt! Innan match gick ungdomar och tejpade upp oranga papper till någon form av (misslyckat) Tifo, hur svårt hade det varit att skriva "reserverat" på några av dem? Eller ännu hellre, varför lade man inte undan x antal biljetter till oss så att vi hade våra stolar klara? Det finns mycket att jobba på i denna förening.
Idag är jag lugnare, men jag väntar med spänning på föräldrarnas reaktioner. Det är ett under att det ändå gick så bra som det gjorde och att vi inte fick mer skit (bara lite). Och vet ni vilkas förtjänst det är? Min och Johannas. När puckona skämdes som värst på mötet började de att försöka blidka oss med de omdömen och kommentarer de fått om oss och vårt jobb från föräldrar och andra. Smicker är trevligt, men inte när jag är arg. Nu däremot, i efterhand, känns det rätt gött att veta att vi gör ett bra jobb. Faktiskt kom en mamma fram till mig när det ungarna åt korv och sa: "Du jobbar med barn, va?"
Så, nu får det räcka med den skiten. Själva inspringet - orkar ni?=)
Det var så häftigt när vi äntligen kom in genom den låsta dörren. Ungarna var spralliga och tjoade "IFK, IFK" och var överallt och ingenstans. Men när det bara var några minuter kvar, lyckades vi ställa upp dem längs väggen och nu började det synas att några var lite nervösa. Sen, när det första "Nu kör vi gubbar" hördes borta i korridoren när A-laget var på G blev de helt tysta. Jag tyckte också att det var spännande för det var ju lika nytt för mig. Vi diskuterade det innan, jag och Love, och bestämde att vi skulle mer eller mindre ignorera varandra. Det hänger ihop med hela inför-match-proceduren att vi inte hälsar efter att han har gått till samlingen.
Killarna kom, skrikande, klappande och peppande och hittade våra små uppställda längs väggen. Lagkapten Olle gjorde en mycket uppskattad high five-vända sen greppade alla varsin liten knatte. Jag fotade allt vad min skitkamera höll, det var så fränt! Musiken närmade sig den punkten när de skulle springa in och jag är så sur att jag inte kom på att jag skulle filma... det var en sådan härlig känsla när de sprang in, jag blev vansinnigt rörd faktiskt! Mina små...
Vi smög in efter kanten och jag sprang och fotade längs långsidan för att få med alla. När alla presenterats uppstod lite förvirring för några av IFK:arna skickade iväg sina små åt fel håll, rakt mot bänken och där kan de ju inte komma ut! Det slutade med att jag fick springa in och hämta två stycken skärrade knattar mitt på plan bland alla laddande spelare och den enorma Let´s get ready to rumble-mentaliteten som härskade därnere. Jag hann liksom inte reflektera över att över 1600 pers satt och glodde på mitt sicksackande mitt på plan. Det tänker jag däremot på nu.
Oj.
Efteråt var alla barnen jätteglada men en kille var lite sur över att de inte skulle få spela...=)
Wow, det här blev verkligen jättelångt. Sluta skriv då. Seriöst! Sluta knappa! Nu! Men vafaaan... don´t make me come over there... cause I will!
I söndags spelade ju Love match och mina handbollsskolebarn skulle vara matchvärdar och springa in med laget.
Detta arrangemang har sedan det blev känt kantats av problem och inte helt otippat tänker jag nämna och bittra lite över dem alla.
Först fick vi en match som låg klockan 19 en vanlig veckodag vilket är långt ifrån optimalt för våra små med tanke på läggtider och dylikt. Därför flaggade vi för ett byte, vilket sent om sider gick igenom, och matchen i söndags blev vår.
Då inledde vi arbetet med att dels försöka få klarhet i vad exakt föräldrar och barn förväntades göra, dels försöka få föräldrar och barn att ställa upp på det som vi inte riktigt visste vad det innebar än. Vi körde en ordentlig fuling och berättade för barnen först att de skulle få chansen att springa in med A-laget inför massor av applåderande människor, "låter inte det jättekul?!" Sen informerade vi föräldrarna och tryckte verkligen på vilken spännande händelse det skulle vara för knattarna. Tack vare denna taktik lyckades vi få ihop ett antal barn och deras föräldrar.
Fortfarande var vi dock ganska på det oklara med vad som skulle hända. Informationslappen lämnade övrigt att önska och vi kände oss mer än måttligt dumma när vi lördagen dagen före match fortfarande inte kunde säga mer än att vi skulle samlas en timme innan match och att det mesta skulle lösa sig på plats. Alla eventuella frågor hänvisade vi till människan som drog in oss i Handbollsskolan från början. Hon hade även lovat att stötta oss till fullo på söndagen, eftersom varken jag eller Johanna hållt i något dylikt tidigare.
Min och Johannas roller i det hela var ifrån början väldigt oklara. Vi verkade mest vara till för logistiska uppdrag, såsom att fösa ungar och föräldrar fram och tillbaka i hallen och förse folk med oranga t-shirts. Båda dessa uppgifter klarade vi bra. Det var resten som var skit.
När vi kom till hallen 1,5 h före matchstart var det en febril aktivitet överallt. Vi erbjöd vår hjälp här och var men fick känslan av att vi mest var i vägen, så vi stod kvar i foajén och väntade på våra föräldrar och barn. Efter ett tag frågar en av de gamla IFK-uvarna, som alltid hjälper till vid match för att få frottera sig med stadens mesta lag, om vi inte "hittar ut". Människan trodde att vi var Stavstenfans som kommit vilse! Då har ändå Johanna varit här i flera år, synts i alla sammanhang och är sambo med lagets namnkunnigaste spelare. Hon hade också en orange t-shirt som det stod IFK på. Någonstans redan där kunde väl gubbfan ha lagt ihop ett och annat.
Efter den starten infann sig känslan av att inte riktigt alla var insatta i varför vi var där. Den känslan övergick efter ett tag i övertygelse och efter ytterligare ett tag till ren och skär sanning.
Runt IFK:s matcher finns x antal olika "team", som håller i olika ansvarsområden. Dessa team är vad det verkar separerade med vattentäta skott, för information går inte fram.
När våra föräldrar hade kommit, fått på sig oranga funktionärströjor och tilldelats uppgifter kom de första klagomålen från biljettkontrollanterna. Alla föräldrar med funktionärströja skulle få gratis ståplatsbiljett var det sagt. Problemet för biljettmänniskorna var att de inte förstod hur de skulle kunna sköta publikräkningen när det sprang runt x antal föräldrar utan biljett. Någonstans i all villervalla släppte jag det problemet, med tanken: "Inte mitt problem."
Våra små och deras föräldrar gjorde sitt bästa med de uppgifter de fått och skötte sig jättebra med de förutsättningar som fanns. Jag såg iallafall inga sura miner och allt rullade på bra. Allteftersom matchstart närmade sig fylldes hallen med folk och för er som inte varit i hallen kan jag berätta att den är fantastiskt dåligt byggd för folkmassor. Entrén ligger på ena kortsidan och sedan är det två smala korridorer på varsin långsida, som ett U. Här ska precis alla tränga sig fram och tillbaka till biljettluckor, souvernirer och kiosker. I söndags var dessutom 14 små orangeklädda killar där och försökte göra sig hörda och sedda. Det är ett under att ingen blev ihjältrampad. Jag var på Hole-konserten för tio år sedan och det här var fan värre.
Tio minuter innan det var dags samlade vi ihop våra 14 små. Först trodde vi att vi bara hittat 13, vilket föranledde en otroligt stressig period för mig när jag trängde mig fram och tillbaka i korridorerna för att försöka få syn på den siste. Men det visade sig att vi räknat fel eller om den hade gömt sig, jag vet faktiskt inte, men vi ställde upp dem på led och tågade mot dörren som skulle ta oss backstage.
Den var självklart låst. Fem minuter till matchstart och vi hörde hur speakern började presentationen av motståndarlaget.
En rusch efter vaktis löste problemet och vi kom in. Väl borta vid dörren till inspringet möttes vi av två sura gubbar som undrade vad vi gjorde där. De tittade med avsmak och irritation på våra nervöst spralliga knattar. Vi upplyste dem om att de skulle springa in med A-laget, vilket alltså kom som en nyhet för dessa herrar. Ni minns det jag skrev om informationspridning...
Sen skedde själva inspringet och det var fantastiskt häftigt men jag berättar om det sen, för det förstör mitt hetsande. Det enda som var negativt var att inte alla i A-laget hade koll på att de skulle ha en knatte i näven när de sprang ut. De fick de veta sekunden innan alltså. Återigen imponerar informationsflödet.
Efter inspringet tågade vi bort mot våra väntande platser på ungdomssektionens läktare. De platser vi blivit lovade. De platser som jag var sur över att inte föräldrarna även skulle få sitta på eftersom våra yngsta bara är 5 år. När vi kommer dit, och matchen precis har börjat och målvakten gör en räddning på Stavstens första anfall så hela hallen jublar öronbedövande, blir vi varse att de utlovade platserna inte existerar. Det sitter folk nästan överallt.
Johanna lokaliserar 8 tomma stolar inne i mitten mot väggen och börjar lotsa in våra små, så många det går, där. Vi får in 10 små på 8 platser men sen är det fullt. Folk runtomkring ser märkbart irriterade ut på att vi står i vägen för matchen och försöker överrösta 1600 personer så att vi kan kommunicera med våra små. Övriga fyra försvinner till sina föräldrar. Men, ingen av oss ledare får plats att sitta med barnen och är hänvisade till ståplats 6 rader upp. Där sitter alltså 10 st småknattar helt utan vuxen närvaro, om man bortser från att de är omringade av främlingar. Johanna och jag försökte sätta oss i trappen så nära som möjligt men blev barskt bortkörda av en IFK-gubbe. Jag skrek att vi hade våra små ensamma därinne men det var tydligen helt irrelevant.
Jag var så arg att jag kokade, och blir det fortfarande när jag tänker på det. Tänk om det hade hänt något? Brand, utrymning, bråk mellan barnen, knäppa människor runtikring eller att barnen blivit rädda av att vara ensamma? Då hade nog det faktum att vi satt i trappen varit ganska relevant... Vi hade dyrt och heligt lovat föräldrarna att barnen skulle få sitta, och att vi skulle vara med men tack vare någon miss/oförmåga/girighet stod vi där som idioter. Igen.
Lyckligtvis var våra knattar vid gott mod och fångade av matchen så det verkade som om det inte gick någon större nöd på dem. I paus kom IFK-människan och kollade läget och både jag och Johanna talade argt och tydligt om att vi var skitsura och redo att lägga ner alltihop. Om det inte hade varit för att våra barn satt där hade jag faktiskt gått hem direkt och skitit i matchen. Så jäkla arg var jag.
Som plåster på såren fick våra barn äta resterna av sponsorernas korv med bröd (snajdig sponsormat..) vilket var mycket uppskattat av dem, men på inga vis tillräckligt för oss. I mitt huvud förde jag redan den monolog jag skulle hålla på mötet dagen efter med IFK-ungdom. De skulle verkligen få sina fiskar varma, eller annat valfritt kraftuttryck.
Andra halvlek var i full gång när vi kom åter till läktaren med en handfull av de små som fortfarande ville se matchen. Övriga hade bytt om och återförenats med sina föräldrar. Jag lyckades således se sista 10 ungefär av matchen, vilket var en märklig känsla. Jag hade ingen koll på Love eller matchbilden och jag kände mig faktiskt helt ointresserad. Jag var så fokuserad i min ilska att det inte fanns utrymme för något annat. Stackars Loves pappa som vanligtvis brukar få matchrapporter 4-5 ggr per match. I söndags fick han nöja sig med två oerhört informationsfattiga sms. "22-23 4,5 kvar" och "23 lika". Senare på kvällen hittade jag ett sms från honom där det stod: "Är det slut?" Glömde liksom nämna att 23 lika var slutresultatet... Sorry Lollo!
I måndags var det ett lägligt möte med IFK-ungdom och jag laddade min verbala bössa av och till hela natten innan. Sov med andra ord skitdåligt. Den ena harangen, ilsknare och fränare än den andra, övade jag på i sängen. Jag kunde inte bestämma mig för hur arg jag skulle vara. Skita i allt från och med direkt? Nej, det är inte rättvist mot barnen. Lägga ner efter säsongens slut? Fast jag vill egentligen fortsätta. Hota med att sluta efter säsongens slut och berätta hur nära det var att vi slutade i söndags? Mmm, now we´re talking...
Ungefär 40 minuter in i mötet (otroligt jobbigt att sitta och vara på helspänn så länge) var det vår tur att prata. Vi drog allt som vi tyckte var skit och fel (på ett hyfsat sakligt sätt) och jäklar vad det tog! De berörda skämdes, övriga chockades och tog vårt parti och det kändes verkligen som att de förstod att vi menade allvar. Jag sa att de inte skulle ta något för givet och att de måste fråga mig igen om jag vill ställa upp nästa säsong.
Vad var det som gick fel med platserna? undrar ni, ni få som fortfarande orkar läsa detta mastodontinlägg (mastodontinläggs-Mats, remember?).
IFK trodde i sin enfald att det skulle finnas tillräckligt med platser över och hade inte reserverat några särskilda, vilket jag trodde var standard så att vi skulle få sitta tillsammans allihop. Därför gick folk från ståplats ner och satte sig när matchen började och vi blev alltså utan. Så vansinnigt dåligt! Innan match gick ungdomar och tejpade upp oranga papper till någon form av (misslyckat) Tifo, hur svårt hade det varit att skriva "reserverat" på några av dem? Eller ännu hellre, varför lade man inte undan x antal biljetter till oss så att vi hade våra stolar klara? Det finns mycket att jobba på i denna förening.
Idag är jag lugnare, men jag väntar med spänning på föräldrarnas reaktioner. Det är ett under att det ändå gick så bra som det gjorde och att vi inte fick mer skit (bara lite). Och vet ni vilkas förtjänst det är? Min och Johannas. När puckona skämdes som värst på mötet började de att försöka blidka oss med de omdömen och kommentarer de fått om oss och vårt jobb från föräldrar och andra. Smicker är trevligt, men inte när jag är arg. Nu däremot, i efterhand, känns det rätt gött att veta att vi gör ett bra jobb. Faktiskt kom en mamma fram till mig när det ungarna åt korv och sa: "Du jobbar med barn, va?"
Så, nu får det räcka med den skiten. Själva inspringet - orkar ni?=)
Det var så häftigt när vi äntligen kom in genom den låsta dörren. Ungarna var spralliga och tjoade "IFK, IFK" och var överallt och ingenstans. Men när det bara var några minuter kvar, lyckades vi ställa upp dem längs väggen och nu började det synas att några var lite nervösa. Sen, när det första "Nu kör vi gubbar" hördes borta i korridoren när A-laget var på G blev de helt tysta. Jag tyckte också att det var spännande för det var ju lika nytt för mig. Vi diskuterade det innan, jag och Love, och bestämde att vi skulle mer eller mindre ignorera varandra. Det hänger ihop med hela inför-match-proceduren att vi inte hälsar efter att han har gått till samlingen.
Killarna kom, skrikande, klappande och peppande och hittade våra små uppställda längs väggen. Lagkapten Olle gjorde en mycket uppskattad high five-vända sen greppade alla varsin liten knatte. Jag fotade allt vad min skitkamera höll, det var så fränt! Musiken närmade sig den punkten när de skulle springa in och jag är så sur att jag inte kom på att jag skulle filma... det var en sådan härlig känsla när de sprang in, jag blev vansinnigt rörd faktiskt! Mina små...
Vi smög in efter kanten och jag sprang och fotade längs långsidan för att få med alla. När alla presenterats uppstod lite förvirring för några av IFK:arna skickade iväg sina små åt fel håll, rakt mot bänken och där kan de ju inte komma ut! Det slutade med att jag fick springa in och hämta två stycken skärrade knattar mitt på plan bland alla laddande spelare och den enorma Let´s get ready to rumble-mentaliteten som härskade därnere. Jag hann liksom inte reflektera över att över 1600 pers satt och glodde på mitt sicksackande mitt på plan. Det tänker jag däremot på nu.
Oj.
Efteråt var alla barnen jätteglada men en kille var lite sur över att de inte skulle få spela...=)
Wow, det här blev verkligen jättelångt. Sluta skriv då. Seriöst! Sluta knappa! Nu! Men vafaaan... don´t make me come over there... cause I will!
måndag 23 februari 2009
Arg som ett åskmoln...
...har jag varit det senaste dygnet, och om inte klockan var way past my bedtime, skulle jag förklara varför. Det får jag istället göra imorgon. Until then...
söndag 22 februari 2009
Söndag igen
Helgen har varit väldigt lugn än så länge. Hos mig har ett visst mått av "I-can´t-believe-it´s-already-over-känsla smugit sig på allteftersom mina mellansvenska vänner skrivit att de snart ska ha sportlov i sina statusar på Facebook. Men jag ska verkligen inte klaga. Det är lyx att ha lov, jag har haft ett bra sådant och min arbetsplats framkallar ingen ångest. Nu känns det snarare som att vi siktar på påsk och sen terminsavslutning på det. Det kommer att gå ruskigt fort!
Lovet avslutas på ett mindre lugnt sätt. Halv fem spelar Love match mot Stavsten från Trelleborg. Jag har lovat Love att inte skriva att de till 99% kan säkra elitserieplatsen vid vinst idag, även om det krävs två segrar för att det ska vara 100% klart, så jag skriver inte det.
Däremot kan jag berätta att mina kära Handbollsskolebarn ska vara matchvärdar, vilket innebär att de ska springa in med IFK, sälja lotter och dona. Eftersom föräldrarna som ska hjälpa till bara får ståplatsbiljetter blir det jag och två till som ska sitta tillsammans med 15 små raringar med myror i varenda muskel i kroppen. Det blir till att "vårda sitt språk" idag, som pappa brukar säga. Jag får varken svära åt ungar eller match. Det kommer att bli oerhört tufft.
Lovet avslutas på ett mindre lugnt sätt. Halv fem spelar Love match mot Stavsten från Trelleborg. Jag har lovat Love att inte skriva att de till 99% kan säkra elitserieplatsen vid vinst idag, även om det krävs två segrar för att det ska vara 100% klart, så jag skriver inte det.
Däremot kan jag berätta att mina kära Handbollsskolebarn ska vara matchvärdar, vilket innebär att de ska springa in med IFK, sälja lotter och dona. Eftersom föräldrarna som ska hjälpa till bara får ståplatsbiljetter blir det jag och två till som ska sitta tillsammans med 15 små raringar med myror i varenda muskel i kroppen. Det blir till att "vårda sitt språk" idag, som pappa brukar säga. Jag får varken svära åt ungar eller match. Det kommer att bli oerhört tufft.
lördag 21 februari 2009
En dag med Hervor
Trycket har varit enormt de här första dagarna från nyfikna vänner och släktingar om hur det fungerar med Hervor härhemma. Trivs hon? Har hon hittat sin plats i familjen? Hur fungerar hon med fotpallen i vardagsrummet? Äter hon som hon ska? Är det ens en hon?
För att råda bot på den värsta nyfikenheten bestämde sig Love för att följa vår samvaro under en hel dag. Nedan följer således i både bild och text min och Hervors fredag.
För att råda bot på den värsta nyfikenheten bestämde sig Love för att följa vår samvaro under en hel dag. Nedan följer således i både bild och text min och Hervors fredag.
8.30: Gemensam frukost. Hervor lade direkt beslag på tidningen. Båda delarna dessvärre.
9.00: Lite slappande i soffan innan det är dags att dra igång dagen.
9.30: Hervor agerar smakråd. En funktion som Love aldrig lyckats fylla.
12.00: Tillbaka från en trevlig men kall shoppingrunda. Självklart är det trappen som gäller nuförtiden!
12.15: Lunchdags. Tyvärr får inte Hervor följa med denna gång eftersom restaurangen inte tillåter sittbänkar inomhus. Hervor var lite missnöjd och vi fick lov att säga till på skarpen.
16.00: Allt är förlåtet när Hervor gång på gång spöar mig i Lips. Hennes paradnummer är Queens "Another one bites the dust" och Kylies "Love at first sight".
18.22: Välbehövlig massage efter allt sjungande och spexande. Återigen briljerar Hervor i ett område som Love gång på gång misslyckas i.
18.31: Hervor känner sig lite stel i sittdynan och givetvis är jag inte sen att hjälpa henne.
20.00: Vi fikar te och semlor...
...och kollar på finalen av På spåret. Heja Johan Wester!
22.30: Utmattade och mycket nöjda med dagen somnar vi i skeden. Öronproppar är ett måste eftersom det är livekonsert nere i nattklubben. Godnatt!
torsdag 19 februari 2009
Hervor är hemma!
Det har varit ett väldigt tjatande om Hervor, jag vet, men nu har hon äntligen flyttat in hos oss. Tack vare otroligt hjälpsamma Johanna har hon idag hämtats hem till vårt sovrum, och hon passade perfekt. Äntligen har vi någonstans att sitta och filosofera på morgonkvisten om vilka kläder man ska ha på sig, eller för all del lägga upp morgondagens lilla outfit, något som Love i synnerhet pysslar med. Jag kommer förmodligen bara slänga mina jeans där när jag byter till soffmysisar. Det absolut bästa med henne är att hon har förvaring under locket där det precis får plats ett stycke överkast och lite kuddar som inte har någon vettig stans att bo när man sover.
onsdag 18 februari 2009
Loves låtlista
Love blev lite inspirerad och gjorde helt utan påtryckningar en egen version. Men det är förstås upp till mig att publicera. Denna gång har jag kursiverat favoriterna, för jag tyckte fetstilen var svår att se. Det blev ganska många favoriter ser jag nu i efterhand, men vem bryr sig?
IF SOMEONE SAYS "IS THIS OKAY," YOU SAY?
Grandfather - Lynch
WHAT WOULD BEST DESCRIBE YOUR PERSONALITY?
Yours to destroy –No use for a name
WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL?
On the outside – No use for a name
WHAT IS YOUR LIFE'S PURPOSE?
Six feet from the edge -Creed
WHAT IS YOUR MOTTO?
Move the car - Lagwagon
WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU?
This is but a test – Ten foot pole
WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN?
Orgasmatron - Hellsongs
WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND?
Friends till the end - Millencolin
WHAT DO YOU THINK OF THE PERSON YOU LIKE?
I must be hateful - Lagwagon
WHAT IS YOUR LIFE STORY?
She believes in me – Me first and the gimme gimmes
WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP?
USA-holes - nofx
WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE?
Drunken lullabies – Flogging molly
WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU?
Everything in moderation - Nofx
WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING?
A big disgrace - Skumdum
WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL?
I´m going to hell for this one - Nofx
WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST?
Green corn - Nofx
WHAT IS YOUR BIGGEST SECRET?
Jukebox 86 –Useless ID
WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS?
Violins - Lagwagon
WHAT'S THE WORST THING THAT COULD HAPPEN?
Fuck the kids - Nofx
HOW WILL YOU DIE?
Ångrar mig än - Skumdum
WHAT IS THE ONE THING YOU REGRET?
Trendy winds - Millencolin
WHAT MAKES YOU LAUGH?
Victory – Bad Religion
WHAT MAKES YOU CRY?
Confession - Lagwagon
WILL YOU EVER GET MARRIED?
Down to the old pub instead - Lynch
WHAT SCARES YOU THE MOST?
All there is – Bad Religion
DOES ANYONE LIKE YOU?
Night of the living living – No use for a name
IF YOU COULD GO BACK IN TIME, WHAT WOULD YOU DO
Live again (The fall of man) – Bad Religion
IF SOMEONE SAYS "IS THIS OKAY," YOU SAY?
Grandfather - Lynch
WHAT WOULD BEST DESCRIBE YOUR PERSONALITY?
Yours to destroy –No use for a name
WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL?
On the outside – No use for a name
WHAT IS YOUR LIFE'S PURPOSE?
Six feet from the edge -Creed
WHAT IS YOUR MOTTO?
Move the car - Lagwagon
WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU?
This is but a test – Ten foot pole
WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN?
Orgasmatron - Hellsongs
WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND?
Friends till the end - Millencolin
WHAT DO YOU THINK OF THE PERSON YOU LIKE?
I must be hateful - Lagwagon
WHAT IS YOUR LIFE STORY?
She believes in me – Me first and the gimme gimmes
WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP?
USA-holes - nofx
WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE?
Drunken lullabies – Flogging molly
WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU?
Everything in moderation - Nofx
WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING?
A big disgrace - Skumdum
WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL?
I´m going to hell for this one - Nofx
WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST?
Green corn - Nofx
WHAT IS YOUR BIGGEST SECRET?
Jukebox 86 –Useless ID
WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS?
Violins - Lagwagon
WHAT'S THE WORST THING THAT COULD HAPPEN?
Fuck the kids - Nofx
HOW WILL YOU DIE?
Ångrar mig än - Skumdum
WHAT IS THE ONE THING YOU REGRET?
Trendy winds - Millencolin
WHAT MAKES YOU LAUGH?
Victory – Bad Religion
WHAT MAKES YOU CRY?
Confession - Lagwagon
WILL YOU EVER GET MARRIED?
Down to the old pub instead - Lynch
WHAT SCARES YOU THE MOST?
All there is – Bad Religion
DOES ANYONE LIKE YOU?
Night of the living living – No use for a name
IF YOU COULD GO BACK IN TIME, WHAT WOULD YOU DO
Live again (The fall of man) – Bad Religion
Another useless list
1.Put your iPod (itunes)* on shuffle.
2. For each question, press the next button to get your answer.
3. YOU MUST WRITE THAT SONG NAME DOWN NO MATTER HOW SILLY IT SOUNDS!
Ganska många som fungerade rätt bra, och ett par som inte fungerade alls. Jag har fetstilat mina favoriter, och om ni inte förstår varför de är roliga - too bad!
IF SOMEONE SAYS "IS THIS OKAY," YOU SAY?
Long Lost Penpal - Hello Saferide
WHAT WOULD BEST DESCRIBE YOUR PERSONALITY?
Lisa - Skumdum
WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL?
While I´m still strong - Weeping Willows
WHAT IS YOUR LIFE'S PURPOSE?
Falling apart - Lagwagon
WHAT IS YOUR MOTTO?
What you waitin for - Gwen Stefani
WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU?
The Saddest song - The Ataris
WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN?
Inatt, inatt - Black Jack
WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND?
Hate to say I told you so - The Hives
WHAT DO YOU THINK OF THE PERSON YOU LIKE?
It´s alright - Useless ID
WHAT IS YOUR LIFE STORY?
Takeoffs and landings - The Ataris
WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP?
From Yesterday - 30 seconds to Mars
WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE?
Let´s start a band - Amy McDonald
WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU?
Hit me with your best shot - Pat Benatar
WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING?
Walk idiot walk - The Hives
WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL?
Mr. Rock & Roll - Amy McDonald
WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST?
Eat the Meek - NOFX
WHAT IS YOUR BIGGEST SECRET?
Kort från Lillebror - James Hollingworth
WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS?
Sorrow - Bad Religion
WHAT'S THE WORST THING THAT COULD HAPPEN?
Lay all your love on me - ABBA
HOW WILL YOU DIE?
One - Iron horse
WHAT IS THE ONE THING YOU REGRET?
Vanilla Icecream - Stephen Lynch
WHAT MAKES YOU LAUGH?
I don´t need a man - Pussycat dolls
WHAT MAKES YOU CRY?
Breathe - Prodigy
WILL YOU EVER GET MARRIED?
Divorce song - Stephen Lynch
WHAT SCARES YOU THE MOST?
Nothing else matters - Iron horse
DOES ANYONE LIKE YOU?
Nailed shut - No use for a name
IF YOU COULD GO BACK IN TIME, WHAT WOULD YOU DO
Do it - Nelly Furtado
2. For each question, press the next button to get your answer.
3. YOU MUST WRITE THAT SONG NAME DOWN NO MATTER HOW SILLY IT SOUNDS!
Ganska många som fungerade rätt bra, och ett par som inte fungerade alls. Jag har fetstilat mina favoriter, och om ni inte förstår varför de är roliga - too bad!
IF SOMEONE SAYS "IS THIS OKAY," YOU SAY?
Long Lost Penpal - Hello Saferide
WHAT WOULD BEST DESCRIBE YOUR PERSONALITY?
Lisa - Skumdum
WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL?
While I´m still strong - Weeping Willows
WHAT IS YOUR LIFE'S PURPOSE?
Falling apart - Lagwagon
WHAT IS YOUR MOTTO?
What you waitin for - Gwen Stefani
WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU?
The Saddest song - The Ataris
WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN?
Inatt, inatt - Black Jack
WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND?
Hate to say I told you so - The Hives
WHAT DO YOU THINK OF THE PERSON YOU LIKE?
It´s alright - Useless ID
WHAT IS YOUR LIFE STORY?
Takeoffs and landings - The Ataris
WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP?
From Yesterday - 30 seconds to Mars
WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE?
Let´s start a band - Amy McDonald
WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU?
Hit me with your best shot - Pat Benatar
WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING?
Walk idiot walk - The Hives
WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL?
Mr. Rock & Roll - Amy McDonald
WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST?
Eat the Meek - NOFX
WHAT IS YOUR BIGGEST SECRET?
Kort från Lillebror - James Hollingworth
WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS?
Sorrow - Bad Religion
WHAT'S THE WORST THING THAT COULD HAPPEN?
Lay all your love on me - ABBA
HOW WILL YOU DIE?
One - Iron horse
WHAT IS THE ONE THING YOU REGRET?
Vanilla Icecream - Stephen Lynch
WHAT MAKES YOU LAUGH?
I don´t need a man - Pussycat dolls
WHAT MAKES YOU CRY?
Breathe - Prodigy
WILL YOU EVER GET MARRIED?
Divorce song - Stephen Lynch
WHAT SCARES YOU THE MOST?
Nothing else matters - Iron horse
DOES ANYONE LIKE YOU?
Nailed shut - No use for a name
IF YOU COULD GO BACK IN TIME, WHAT WOULD YOU DO
Do it - Nelly Furtado
Fetonsdag
Tror iofs inte att det finns någon därute som är omedveten om att handboll är en fysisk sport, men nu ser Loves blåmärke på insidan av armbågen sådär extra smaskigt ut så jag var tvungen att ta en bild. Det jag gillar bäst är att det utifrån det röda i mitten strålar ut som en sol i gult mot den grönblåa bakgrunden. Handbollsspelare är ena riktiga konstnärer.
Oh, just det, höll på att glömma... bakade lite semlor idag.
Imorgon ska vi få hämta hem Hervor. Lyckan är stor! Vi har väntat ända sen i måndags på denna dag. I thought it would never come...
Oh, just det, höll på att glömma... bakade lite semlor idag.
Imorgon ska vi få hämta hem Hervor. Lyckan är stor! Vi har väntat ända sen i måndags på denna dag. I thought it would never come...
måndag 16 februari 2009
I´ll be in the basement... Doing what? What do you think?!
Efter de senaste dagarnas konstanta glädjehigh har jag nu på måndagskvällen helt plötsligt jättetråkigt. Det är svårt att ligga på topp hela tiden. När jag således tråkfipplade med datorn nyss hittade jag detta lilla klipp från i julas. Då blev jag lite gladare igen.
Introducing Hannes...
Säg hej till Hervor!
Välkommen till vårt hem, toksnygga sittbänk med förvaring som ska stå i sovrummet... Du är efterlängtad.
Life is good!
söndag 15 februari 2009
Gött mos
Fortsätter på den inslagna banan med att hylla resten av helgen också. Det är fantastiskt vad lite solsken på näsan kan göra för humöret. Fick med mig Love på vinterpromme för andra dagen i rad, vilket måste vara some kind of a record! Mina chanser att lura ut honom resten av sportlovsveckan ser däremot små ut. När jag förslog morgonpromenader vid åttatiden tittade han bara på mig och sa: "Gör det du."
Hela Kristianstad var ute och promenerade, samma runda som vi, vilket såg lite hjärndött och lemmelaktigt ut, men det är ju gale fint, som vi brukar säga därhemma. När vi kom tillbaka till stan gick vi in på Dufvanders och käkade en smaskig lunch. Innan vi gick därifrån köpte vi med oss lite fika som vi nyss fikade upp. Det är 0 ggr pengarna på att jag köpte semla och Love deras chokladtårta.
Hela Kristianstad var ute och promenerade, samma runda som vi, vilket såg lite hjärndött och lemmelaktigt ut, men det är ju gale fint, som vi brukar säga därhemma. När vi kom tillbaka till stan gick vi in på Dufvanders och käkade en smaskig lunch. Innan vi gick därifrån köpte vi med oss lite fika som vi nyss fikade upp. Det är 0 ggr pengarna på att jag köpte semla och Love deras chokladtårta.
lördag 14 februari 2009
Ouuh va gott!
Vilken kanondag det var igår! Fint väder, fredag, begynnande sportlov, match, seger och segerfest. Vi var väl i säng vid tretiden, sjukt nöjda båda två.
Har inte lust att försöka beskriva det i så många ord, det får bli övervägande bilder istället.
Dags för matchstart. Det förmodade publikrekordet uteblev och endast 1500 hade bänkat sig för att se matchen, varav 150 var tillresta IFK:are. Vi flickvänner fick sitta på första raden på raktmotsatta hållet från resten av klacken. Men vi gjorde vårt bästa för att höja stämningen på vår sida hallen. Dessutom var det prima position för lite fotografering!
Vår position nära planen möjliggjorde denna fantastiska bild när Gustis får se att jag tänker fota honom efter ett mål och han passar på att posera lite. Begåvad värre som kan göra flera saker samtidigt!
Det var en härlig match på så vis att IFK hade matchen nästan från start, men jag tycker samtidigt att Hästö sålde sig väl enkelt. Man måste kunna tagga till bättre när serieledarna kommer på besök. En av Hästös spelare hade dock tänt till ordentligt... På deras inspring var han så laddad att han snubblade och stukade foten. Fy bomben vad pinsamt!
Seger blev det med siffrorna 31-28 och det var ett mycket glatt gäng som begav sig hemåt Kristianstad, både i flickvänsbilen och spelarbussen. Allra helst i spelarbussen tror jag.
Ganska snart efter att vi börjat vår resa hemåt började det ringa och pipa i våra mobiler. Den ena pojkvännen efter den andra ringde/sms:ade lite försynt för att fråga om vi ville gå ut på Banken och fira lite. "Jomenvisst" sa vi. Väl där hade de fixat Vippen och open bar till oss allihop. Trevligt ibland handbollslivet.
Johanna med kameran har jag handbollsskolan med och den andra tjejen heter också Johanna och hon är en lärarkollega och jättetrevlig.
Kvällens bästa var killen i rödrutiga skjortan som kom fram till Love. Följande konversation utspelade sig:
- "Alltså, jag försöker inte stöta på dig, men har ni barnkalas eller vad?"
- "Ööh, nej, vi är ett handbollslag som firar en viktig seger..."
- "Jaha, vilken sport?"
- "...eeh, handboll...?"
- "Jaha, vilket lag?"
- "IFK Kristianstad."
- "Jaha, och i vilken sport?"
- "....handboll..."
Som ni kanske ser på Loves min är han måttligt road.
En av servitriserna kom fram och hojtade något om att det skulle tas ett "laugfuttu". Undrar fortfarande vad det betyder.
Loves och hans mittlåskollega Anders i en vänskaplig (?) omfamning. Jag fick gå emellan sen. Någon måtta får det vara.
Nasti och jag i kvällens accessoarer. För er som inte ser har jag ett sugrörsheadset. Det är det svarta i Nastis hår. För övrigt blev vi bjudna på deras bröllop i Finland i sommar, men klockan var väl strax före tre så jag väntar nog tills jag har inbjudan i handen innan jag bokar biljetter.=)
Love i samma.
När vi kom hem till vår lägenhet låg en sketastor spindel i bakhåll och tänkte hoppa på mig. Som tur var hade jag Love som med ett par väl valda ord och gester lät spindeln veta vad som skulle hända om han försökte något. "Nu håller du dig lugn, hör du det?!" My hero... Nämnde jag att det var open bar den kvällen?
Idag har solen återigen strålat från klarblå himmel och vi har massor av snö (i skånska mått mätt). Därför tvingade jag ut Love på en vinterpromme och det var så härligt! Fick även ett par fina bilder men de spar jag till senare.
Det glunkas även om att det är Alla hjärtans dag idag men det har väl inte märkts av här hemma. Love spelar skräckspel med små blötfotade svarthåriga flickor och jag bloggar. Men, som Love säger: "Alla hjärtans dag kan vi fira när som helst." När som helst men inte idag.
Trevlig kväll mina vänner!
Har inte lust att försöka beskriva det i så många ord, det får bli övervägande bilder istället.
Dags för matchstart. Det förmodade publikrekordet uteblev och endast 1500 hade bänkat sig för att se matchen, varav 150 var tillresta IFK:are. Vi flickvänner fick sitta på första raden på raktmotsatta hållet från resten av klacken. Men vi gjorde vårt bästa för att höja stämningen på vår sida hallen. Dessutom var det prima position för lite fotografering!
Vår position nära planen möjliggjorde denna fantastiska bild när Gustis får se att jag tänker fota honom efter ett mål och han passar på att posera lite. Begåvad värre som kan göra flera saker samtidigt!
Det var en härlig match på så vis att IFK hade matchen nästan från start, men jag tycker samtidigt att Hästö sålde sig väl enkelt. Man måste kunna tagga till bättre när serieledarna kommer på besök. En av Hästös spelare hade dock tänt till ordentligt... På deras inspring var han så laddad att han snubblade och stukade foten. Fy bomben vad pinsamt!
Seger blev det med siffrorna 31-28 och det var ett mycket glatt gäng som begav sig hemåt Kristianstad, både i flickvänsbilen och spelarbussen. Allra helst i spelarbussen tror jag.
Ganska snart efter att vi börjat vår resa hemåt började det ringa och pipa i våra mobiler. Den ena pojkvännen efter den andra ringde/sms:ade lite försynt för att fråga om vi ville gå ut på Banken och fira lite. "Jomenvisst" sa vi. Väl där hade de fixat Vippen och open bar till oss allihop. Trevligt ibland handbollslivet.
Johanna med kameran har jag handbollsskolan med och den andra tjejen heter också Johanna och hon är en lärarkollega och jättetrevlig.
Kvällens bästa var killen i rödrutiga skjortan som kom fram till Love. Följande konversation utspelade sig:
- "Alltså, jag försöker inte stöta på dig, men har ni barnkalas eller vad?"
- "Ööh, nej, vi är ett handbollslag som firar en viktig seger..."
- "Jaha, vilken sport?"
- "...eeh, handboll...?"
- "Jaha, vilket lag?"
- "IFK Kristianstad."
- "Jaha, och i vilken sport?"
- "....handboll..."
Som ni kanske ser på Loves min är han måttligt road.
En av servitriserna kom fram och hojtade något om att det skulle tas ett "laugfuttu". Undrar fortfarande vad det betyder.
Loves och hans mittlåskollega Anders i en vänskaplig (?) omfamning. Jag fick gå emellan sen. Någon måtta får det vara.
Nasti och jag i kvällens accessoarer. För er som inte ser har jag ett sugrörsheadset. Det är det svarta i Nastis hår. För övrigt blev vi bjudna på deras bröllop i Finland i sommar, men klockan var väl strax före tre så jag väntar nog tills jag har inbjudan i handen innan jag bokar biljetter.=)
Love i samma.
När vi kom hem till vår lägenhet låg en sketastor spindel i bakhåll och tänkte hoppa på mig. Som tur var hade jag Love som med ett par väl valda ord och gester lät spindeln veta vad som skulle hända om han försökte något. "Nu håller du dig lugn, hör du det?!" My hero... Nämnde jag att det var open bar den kvällen?
Idag har solen återigen strålat från klarblå himmel och vi har massor av snö (i skånska mått mätt). Därför tvingade jag ut Love på en vinterpromme och det var så härligt! Fick även ett par fina bilder men de spar jag till senare.
Det glunkas även om att det är Alla hjärtans dag idag men det har väl inte märkts av här hemma. Love spelar skräckspel med små blötfotade svarthåriga flickor och jag bloggar. Men, som Love säger: "Alla hjärtans dag kan vi fira när som helst." När som helst men inte idag.
Trevlig kväll mina vänner!
torsdag 12 februari 2009
Lite handbollsblubber
I söndags spelade Love och hans gäng match vilket gick väldigt bra och det hade jag tänkt skriva om men olika omständigheter (Axel och Vic) fick in mig på sidospår. Nu har det gått ett par dagar och redan imorgon är det dags för ny match.
De möter Hästö i Karlskrona, som ligger på tredje plats med ett par präktiga skalper i bagaget. Det kommer bli en riktigt tuff fight i deras fullpackade hemmahall, och som alla andra redan konstaterat kommer årets publikrekord ryka all världens väg. Vi handbollsfruar/flickvänner kommer att packa in oss i en bil och åka dit och titta. Det ska bli så jäkla kul! Det pirrar i magen av nervositet och spänning bara jag tänker på det. Det blir ju inte sämre av att det är fredag och att jag går på sportlov samma dag! Hoppas på en härlig kväll...
I söndags hade jag kameran med mig men mitt behov av en fet jäkla digital systemkamera blir smärtsamt uppenbart när jag försöker fota med min lilla fjutt i den stora ljusslukande hallen. Love gjorde iaf sex mål och fick mycket ros i tidningar, bloggar och hemsidor för sin insats både framåt och bakåt. Jag tänker inte sticka under stol med att jag är väldigt stolt över min karl.=)
De möter Hästö i Karlskrona, som ligger på tredje plats med ett par präktiga skalper i bagaget. Det kommer bli en riktigt tuff fight i deras fullpackade hemmahall, och som alla andra redan konstaterat kommer årets publikrekord ryka all världens väg. Vi handbollsfruar/flickvänner kommer att packa in oss i en bil och åka dit och titta. Det ska bli så jäkla kul! Det pirrar i magen av nervositet och spänning bara jag tänker på det. Det blir ju inte sämre av att det är fredag och att jag går på sportlov samma dag! Hoppas på en härlig kväll...
I söndags hade jag kameran med mig men mitt behov av en fet jäkla digital systemkamera blir smärtsamt uppenbart när jag försöker fota med min lilla fjutt i den stora ljusslukande hallen. Love gjorde iaf sex mål och fick mycket ros i tidningar, bloggar och hemsidor för sin insats både framåt och bakåt. Jag tänker inte sticka under stol med att jag är väldigt stolt över min karl.=)
Love, för kvällen i nr 13 eftersom nr 3 försvunnit spårlöst, bredvid Anders som körde i ett mycket uppskattat pannband.
Love har precis stulit bollen och kontrar in ett på egen hand. Yay!
Roligast var när Nasti vann en tvättmaskin alt. torktumlare i lottdragningen. Då såg hon ut så här...
tisdag 10 februari 2009
Våra kära elever, vår framtid
Jag har, enligt undersökningar, det yrke med sämst psykosocial miljö av alla. De påfrestningar jag och mina kollegor möter är vissa dagar helt enorma.
När jag idag läste Vics inlägg, där hon beskriver hur hon blivit ombedd att "dra in fetmagen" för att en elev skulle se tavlan, kände jag en enorm trötthet men på inga vis någon förvåning. Det är där vi är nu. För er som inte känner Vic är hon ungefär lika fet som en .... (insert really thin object here).
Personligen har jag idag återigen haft mina totalt ocharmiga 8-9:or i Elevens val. Det finns ett antal orosmoment i gruppen, men de är hanterbara och skötte sig riktigt bra idag. Men... det finns en elev som driver mig till vansinne. Han har hela tiden ett nedlåtande tonfall/leende och ska ifrågasätta saker jag säger. "Varför ska vi göra detta? Vad är syftet, är det estetiskt tilltalande eller? När ska vi göra något riktigt...?"
När jag idag sa att jag tänkte ta en elevs mobil för att denne vid upprepade tillfällen satte på musik för att jävlas skulle han lägga sig i: "Vad gör det om han spelar, låt han ha den.." som att jag var löjlig för att jag vill ha lite ordning. Självklart sket jag i hans kommentar och tog mobilen ändå. Som att jag behöver stå till svars inför honom! Jag har pratat med hans mentor, en tjej några år äldre än mig och tydligen beter han sig likadant mot henne... Börjar ana ett mönster.
Igår vikarierade jag i hans mattegrupp och matte är inte min grej, och matte i år nio är verkligen inte min grej och jag inledde lektionen med att varna eleverna för att jag inte skulle vara till mycket hjälp. "Och varför inte det?" kom det från en hånleende person. "För att jag är en språkmänniska." svarade jag bara och ägnade resten av lektionen åt att ignorera honom.
Killen tror på fullt allvar att han med sitt fantastiska intellekt är lite bättre än andra, i synnerhet kvinnliga lärare! Ujujuj, han är ute på så tunn is killen...
I förra veckan lekte jag och några kollegor med tanken att inför utvecklingssamtalen gå ut med informationen till föräldrarna att vi lärare ämnade bemöta föräldrarna på samma sätt som vi blir bemötta av deras barn varje dag.
Om ni nu, alla mina lärarkollegor som läser denna blogg, föreställer er era egna stjärnor så förstår ni vilken fantastisk idé detta är!
Kan du se hur du sitter där, med mobilen i näven, antingen sms:andes, eller spelandes tramslåtar med mycket könsord i? Kanske kommer du 15 minuter sent till samtalet för att du var tvungen att prata med en kompis? Kanske har du ytterkläderna på dig? När föräldern försöker prata med dig kallar du den för störd. Eller så lägger du huvudet på bänken och säger: "Jag orkar inte ha utvecklingssamtal. Jag har ingen penna..."
Jag är ibland så vansinnigt sugen på att realisera denna idé, åtminstone i inbjudan till samtalet, för undrar hur föräldrarna skulle reagera? Skulle de ens våga komma?
När jag idag läste Vics inlägg, där hon beskriver hur hon blivit ombedd att "dra in fetmagen" för att en elev skulle se tavlan, kände jag en enorm trötthet men på inga vis någon förvåning. Det är där vi är nu. För er som inte känner Vic är hon ungefär lika fet som en .... (insert really thin object here).
Personligen har jag idag återigen haft mina totalt ocharmiga 8-9:or i Elevens val. Det finns ett antal orosmoment i gruppen, men de är hanterbara och skötte sig riktigt bra idag. Men... det finns en elev som driver mig till vansinne. Han har hela tiden ett nedlåtande tonfall/leende och ska ifrågasätta saker jag säger. "Varför ska vi göra detta? Vad är syftet, är det estetiskt tilltalande eller? När ska vi göra något riktigt...?"
När jag idag sa att jag tänkte ta en elevs mobil för att denne vid upprepade tillfällen satte på musik för att jävlas skulle han lägga sig i: "Vad gör det om han spelar, låt han ha den.." som att jag var löjlig för att jag vill ha lite ordning. Självklart sket jag i hans kommentar och tog mobilen ändå. Som att jag behöver stå till svars inför honom! Jag har pratat med hans mentor, en tjej några år äldre än mig och tydligen beter han sig likadant mot henne... Börjar ana ett mönster.
Igår vikarierade jag i hans mattegrupp och matte är inte min grej, och matte i år nio är verkligen inte min grej och jag inledde lektionen med att varna eleverna för att jag inte skulle vara till mycket hjälp. "Och varför inte det?" kom det från en hånleende person. "För att jag är en språkmänniska." svarade jag bara och ägnade resten av lektionen åt att ignorera honom.
Killen tror på fullt allvar att han med sitt fantastiska intellekt är lite bättre än andra, i synnerhet kvinnliga lärare! Ujujuj, han är ute på så tunn is killen...
I förra veckan lekte jag och några kollegor med tanken att inför utvecklingssamtalen gå ut med informationen till föräldrarna att vi lärare ämnade bemöta föräldrarna på samma sätt som vi blir bemötta av deras barn varje dag.
Om ni nu, alla mina lärarkollegor som läser denna blogg, föreställer er era egna stjärnor så förstår ni vilken fantastisk idé detta är!
Kan du se hur du sitter där, med mobilen i näven, antingen sms:andes, eller spelandes tramslåtar med mycket könsord i? Kanske kommer du 15 minuter sent till samtalet för att du var tvungen att prata med en kompis? Kanske har du ytterkläderna på dig? När föräldern försöker prata med dig kallar du den för störd. Eller så lägger du huvudet på bänken och säger: "Jag orkar inte ha utvecklingssamtal. Jag har ingen penna..."
Jag är ibland så vansinnigt sugen på att realisera denna idé, åtminstone i inbjudan till samtalet, för undrar hur föräldrarna skulle reagera? Skulle de ens våga komma?
måndag 9 februari 2009
Om oss
Fick ett tips på bloggupplägg av Loves bror som numera verkar leva i en rosaskimrande värld, välförunnat. Upplägget är ganska sockersött och hade kanske passat bättre när vi började blogga (vad menar jag egentligen när jag skriver vi?) men jag gör´t ändå. Frågorna kommer från en blogg som heter "Sambobloggen". Det passar ju bra eftersom vi är sambos.
Vad heter ni? Kerstin Maria Pehrs & Anders Love Asplund
Hur träffades ni? Vi träffades när vi pluggade på lärarprogrammet i Eskilstuna och hamnade i samma basgrupp. (Har många gånger tänkt tanken på hur livet skulle tett sig om inte läraren Birgitta Brorsson delat in oss i samma basgrupp.... Ödet? Slumpen?)
Hur länge har ni varit tillsammans? Den 24/4 har vi kilat stadigt i 6 år. Det är banrekord för oss båda. (Det var iofs 3, 4 och 5 år också.)
Är ni förlovade? Nope.
Bor ni ihop? Well, duuh... Vi har mer eller mindre bott ihop sedan dag ett, även om jag första halvåret hade en egen lägenhet för syns skull. Sov där två ggr, och aldrig ensam. Värda pengar.
Har ni barn? Ja, när Kajsa och Hannes kommer på besök.
Har båda körkort? Hälften av oss har körkort, hälften av oss har egen chaufför.
Kommer du ihåg er första kyss? Hälften av oss gör det.
Vem sa “Jag älskar dig” först? Det råder delade meningar om detta. Love hävdar att jag sa det redan första dagen, men jag sa i själva verket Aj lav jo, som var ett uttryck som Kicki och jag körde med för att uttrycka ett visst mått av ömhet, men inte kärlek (därav stavningen och tillhörande uttal). Love köper fortfarande inte den förklaringen. Hur som, han sa det först. Jag sa det några timmar senare.
Vem är äldst? Love
Vilka stjärntecken är ni? Vi är ett par stenbockar.
Vem fyller först på året? Love fyller 13 januari. Jag fyller 50 veckor efter det. Så Love.
Vem är längst? ...Love
Vem sjunger bäst? ....Love
Håller ni i handen på stan? En stund tills det blir för drygt.
Kände ni varann innan ni blev ihop? Ja, ett par månader.
Vad har ni gemensamt? Det är lättare att räkna upp det vi inte har gemensamt: sovtider och semmeltycke.
Blev du kär vid första ögonkastet? Det är lite komplicerat.... Jag blev definitivt intresserad men det tog ett tag för hjärna och hjärta att synka. (Kerstin) Visst. (Love)
Har ni någon speciell låt? International You-day med No Use For A Name
Har ni stora framtidsplaner? Framtid? Är det det som är efter säsongen är slut? Trodde det hette försäsong...
Har ni gråtit i varandras armar? Vi turas om, särskilt jag.
Har ni varit utomlands tillammans? Vi bor ju i Danmark.
Vilket är ert bästa minne? Love tycker att allt har varit bäst, särskilt nu när jag skriver den här bloggen och tjatar om allt när han försöker kolla text-tv. Mitt bästa minne är tiden när vi höll på att bli tillsammans. Det var vår, det var pirr och det var hemligt. Det var underbart.
Vem lagar bäst mat? Hon vid spisen.
Vad gör ni en vanlig vardagskväll? Tränar handboll, lagar mat, äter mat, surfar på nätet, skäller på tv:n (jag kan inte sluta tydligen), kollar text-tv, kollar sporten, myser och somnar i soffan.
Ger ni alltid varandra en puss när ni ses? Om vi har sagt "hejdå, ses sen" när vi skiljdes åt.
Bodde ni långt ifrån varandra när ni träffades första gången? Jag bodde i Västerås och Love i Eskilstuna.
Blir någon av er lätt svartsjuk? Nej, jag blir svårt svartsjuk.
Ringer eller SMS:ar ni mest? Vi försöker prata så mycket som möjligt med varandra face-to-face. Annars smessar vi.
Brukar nån av er prata i sömnen? Love hävdar att jag har mycket konstigheter för mig, men vill ni höra om dem får ni be Love blogga.
Vad heter ni? Kerstin Maria Pehrs & Anders Love Asplund
Hur träffades ni? Vi träffades när vi pluggade på lärarprogrammet i Eskilstuna och hamnade i samma basgrupp. (Har många gånger tänkt tanken på hur livet skulle tett sig om inte läraren Birgitta Brorsson delat in oss i samma basgrupp.... Ödet? Slumpen?)
Hur länge har ni varit tillsammans? Den 24/4 har vi kilat stadigt i 6 år. Det är banrekord för oss båda. (Det var iofs 3, 4 och 5 år också.)
Är ni förlovade? Nope.
Bor ni ihop? Well, duuh... Vi har mer eller mindre bott ihop sedan dag ett, även om jag första halvåret hade en egen lägenhet för syns skull. Sov där två ggr, och aldrig ensam. Värda pengar.
Har ni barn? Ja, när Kajsa och Hannes kommer på besök.
Har båda körkort? Hälften av oss har körkort, hälften av oss har egen chaufför.
Kommer du ihåg er första kyss? Hälften av oss gör det.
Vem sa “Jag älskar dig” först? Det råder delade meningar om detta. Love hävdar att jag sa det redan första dagen, men jag sa i själva verket Aj lav jo, som var ett uttryck som Kicki och jag körde med för att uttrycka ett visst mått av ömhet, men inte kärlek (därav stavningen och tillhörande uttal). Love köper fortfarande inte den förklaringen. Hur som, han sa det först. Jag sa det några timmar senare.
Vem är äldst? Love
Vilka stjärntecken är ni? Vi är ett par stenbockar.
Vem fyller först på året? Love fyller 13 januari. Jag fyller 50 veckor efter det. Så Love.
Vem är längst? ...Love
Vem sjunger bäst? ....Love
Håller ni i handen på stan? En stund tills det blir för drygt.
Kände ni varann innan ni blev ihop? Ja, ett par månader.
Vad har ni gemensamt? Det är lättare att räkna upp det vi inte har gemensamt: sovtider och semmeltycke.
Blev du kär vid första ögonkastet? Det är lite komplicerat.... Jag blev definitivt intresserad men det tog ett tag för hjärna och hjärta att synka. (Kerstin) Visst. (Love)
Har ni någon speciell låt? International You-day med No Use For A Name
Har ni stora framtidsplaner? Framtid? Är det det som är efter säsongen är slut? Trodde det hette försäsong...
Har ni gråtit i varandras armar? Vi turas om, särskilt jag.
Har ni varit utomlands tillammans? Vi bor ju i Danmark.
Vilket är ert bästa minne? Love tycker att allt har varit bäst, särskilt nu när jag skriver den här bloggen och tjatar om allt när han försöker kolla text-tv. Mitt bästa minne är tiden när vi höll på att bli tillsammans. Det var vår, det var pirr och det var hemligt. Det var underbart.
Vem lagar bäst mat? Hon vid spisen.
Vad gör ni en vanlig vardagskväll? Tränar handboll, lagar mat, äter mat, surfar på nätet, skäller på tv:n (jag kan inte sluta tydligen), kollar text-tv, kollar sporten, myser och somnar i soffan.
Ger ni alltid varandra en puss när ni ses? Om vi har sagt "hejdå, ses sen" när vi skiljdes åt.
Bodde ni långt ifrån varandra när ni träffades första gången? Jag bodde i Västerås och Love i Eskilstuna.
Blir någon av er lätt svartsjuk? Nej, jag blir svårt svartsjuk.
Ringer eller SMS:ar ni mest? Vi försöker prata så mycket som möjligt med varandra face-to-face. Annars smessar vi.
Brukar nån av er prata i sömnen? Love hävdar att jag har mycket konstigheter för mig, men vill ni höra om dem får ni be Love blogga.
lördag 7 februari 2009
Händer i helgen´rå?
Inte möe...
Igår råkade jag ta ett glas rött när jag lagade en improviserad och riktigt god Tacopaj. Efter ungefär halva halva glaset var jag färdig att gå och nanna. Klockan var då 19.10. Tvingade mig själv att vara vaken tills maten var färdig och uppäten, men efter det fanns det inte tillräckligt med tändstickor i världen som kunde hålla mina ögonlock uppe. Somnade tidigare än på en veckodag.
Idag var jag uppe med åtta-tuppen, pigg som en mört. Att få sova till åtta är tillräckligt, mer än två timmars sovmorgon och ändå massor av lördag kvar. Jag började med att städa hela lägenheten på ungefär en timme, exklusive dammsugning. Jag körde igång alla tvätt- och diskmaskiner samt matade och duschade mig själv. Tanken var att jag skulle hinna med så mycket som möjligt innan jag skulle träffa Johanna på stan för att gå igenom punkterna inför dagens Handbollskola med föräldramöte.
Då får jag sms från nämnda person som informerar mig om att hon är dunderförkyld och inte kan vara med idag.
Jahapp, ingen skjuts till hallen och ingen som hjälper mig att hålla föräldramöte. What to do?
Jag vände mig därför till min kära sambo, som idag ska få äran att gästspela på Handbollsskolan. Jag har faktiskt flyttat ända till Skåne för hans handbolls skull, då kan han gott hjälpa mig en gång med min handboll... (jag behövde dock inte ens spela detta kort, han sa okej ändå). Det går även bussar ut så transporten löser sig också.
Är väl inte jätteglad åt att hålla i mötet själv, men det får gå som det går. Det är max en timme av mitt liv, min helg, min lördag. Det bör jag klara av.
Ikväll vet jag inte vad som händer. Vi har inget inplanerat eftersom tidigare helger har varit uppbokade till tusen. Media surrar om att det är melodifestival men jag vet inte... förmodligen kommer jag titta fast jag inte bryr mig. Det viktigaste som händer idag är att jag får äta godis. Kanske skulle man hyra en rulle.
Imorgon blir det desto roligare för då är det äntligen hemmamatch igen. IFK möter ett taggat Aranäs i uppåtgående trend så det blir spännande, förhoppningsvis. Ganska mycket folk också, bland annat kommer ju jag vara där.
Trevlig helg på er, och en extra kram till min mamma som opererat sig överallt i handen.
Igår råkade jag ta ett glas rött när jag lagade en improviserad och riktigt god Tacopaj. Efter ungefär halva halva glaset var jag färdig att gå och nanna. Klockan var då 19.10. Tvingade mig själv att vara vaken tills maten var färdig och uppäten, men efter det fanns det inte tillräckligt med tändstickor i världen som kunde hålla mina ögonlock uppe. Somnade tidigare än på en veckodag.
Idag var jag uppe med åtta-tuppen, pigg som en mört. Att få sova till åtta är tillräckligt, mer än två timmars sovmorgon och ändå massor av lördag kvar. Jag började med att städa hela lägenheten på ungefär en timme, exklusive dammsugning. Jag körde igång alla tvätt- och diskmaskiner samt matade och duschade mig själv. Tanken var att jag skulle hinna med så mycket som möjligt innan jag skulle träffa Johanna på stan för att gå igenom punkterna inför dagens Handbollskola med föräldramöte.
Då får jag sms från nämnda person som informerar mig om att hon är dunderförkyld och inte kan vara med idag.
Jahapp, ingen skjuts till hallen och ingen som hjälper mig att hålla föräldramöte. What to do?
Jag vände mig därför till min kära sambo, som idag ska få äran att gästspela på Handbollsskolan. Jag har faktiskt flyttat ända till Skåne för hans handbolls skull, då kan han gott hjälpa mig en gång med min handboll... (jag behövde dock inte ens spela detta kort, han sa okej ändå). Det går även bussar ut så transporten löser sig också.
Är väl inte jätteglad åt att hålla i mötet själv, men det får gå som det går. Det är max en timme av mitt liv, min helg, min lördag. Det bör jag klara av.
Ikväll vet jag inte vad som händer. Vi har inget inplanerat eftersom tidigare helger har varit uppbokade till tusen. Media surrar om att det är melodifestival men jag vet inte... förmodligen kommer jag titta fast jag inte bryr mig. Det viktigaste som händer idag är att jag får äta godis. Kanske skulle man hyra en rulle.
Imorgon blir det desto roligare för då är det äntligen hemmamatch igen. IFK möter ett taggat Aranäs i uppåtgående trend så det blir spännande, förhoppningsvis. Ganska mycket folk också, bland annat kommer ju jag vara där.
Trevlig helg på er, och en extra kram till min mamma som opererat sig överallt i handen.
torsdag 5 februari 2009
Många bäckar små...
...är taktiken denna vår. Jag försöker ändra på små saker, en åt gången, för att bli en sundare och positivare person. Många gånger tidigare har jag tagit tag i saker och försökt bli en präktigare människa men det har alltid fallit på att jag förändrat precis allt på en gång, vilket kanske funkar ett par månader för att sedan kollapsa.
Efter min födelsedag har jag mer eller mindre slutat dricka läsk. Det är bara okej vid speciella tillfällen, och oftast dricker man som vuxen vin nuförtiden (har jag hört) så det blir inte särskilt ofta.
Det var första steget.
Det senaste steget, vilket är ett av de svårare, är att begränsa godisintaget till lördagen. Jag vet inte hur många gånger vi kört detta hemma, men någonstans bland alla mysfredagar och Love-är-borta-på-match-onsdagar glöms det bort hela tiden. OBS! Bakverk, i synnerhet semlor, ingår inte i detta steg!
Samtidigt med detta steg kommer Ta-trapp-steget (som det så fyndigt får heta). Vi bor på fjärde våningen. Det är inte jättehögt upp, men antalet gånger jag har använt trappen kan nog räknas på en och en halv hand. Detta ska det bli slut på.
Detta steg inleddes högst oplanerat idag, när vi skulle gå och handla. Love tryckte på knappen och då tutade hissen ilsket. "Oj" tänkte vi och började hasa oss ner för trappen. På entréplanet stod ett gäng ungdomar och när vi kom ner frågade de var man skulle ringa om hissen fastnat. Vi pekade på ett journummer och gick vidare. "Så går det när man leker med hissen, hmmphf!" sa vi viktigt för oss själva när vi stegade iväg.
Sen när jag kom hem möttes jag av en Securitas som upplyste mig om att det satt folk fast i hissen. "Nähä, oj, jaha" sa jag och tog trappen för andra gången samma kväll.
På det mentala planet försöker jag att bli mer positiv. Min favoritsysselsättning om kvällarna är att sitta och skälla på tv:n. Love skrattar oftast men ibland verkar han tycka att det blir lite mycket. "Skrik inte åt allt på tv:n hela tiden..." Om ni undrar vad jag skäller på så är det bland annat dålig reklam, hallåan på tv 6, dumma brudar och dumma kommentarer. Om ni undrar hur jag uttrycker mig får ni fortsätta med det, för det är tom för grovt för mig att sätta på pränt. Tror att jag får utlopp för mina jobbaggressioner eller något.
Hursom, häromdagen gjorde jag precis tvärtom. Jag försökte hitta positiva saker istället. Jag berömde folks beteenden, diverse produkter och fan och hans farmor. Det gjorde Love lite illa till mods men det är förhoppningsvis en övergående känsla.
Är det någon mer än jag nu som tänker att jag kanske skulle testa att vara tyst när jag tittar på tv... hmm. Tankeställare.
Efter min födelsedag har jag mer eller mindre slutat dricka läsk. Det är bara okej vid speciella tillfällen, och oftast dricker man som vuxen vin nuförtiden (har jag hört) så det blir inte särskilt ofta.
Det var första steget.
Det senaste steget, vilket är ett av de svårare, är att begränsa godisintaget till lördagen. Jag vet inte hur många gånger vi kört detta hemma, men någonstans bland alla mysfredagar och Love-är-borta-på-match-onsdagar glöms det bort hela tiden. OBS! Bakverk, i synnerhet semlor, ingår inte i detta steg!
Samtidigt med detta steg kommer Ta-trapp-steget (som det så fyndigt får heta). Vi bor på fjärde våningen. Det är inte jättehögt upp, men antalet gånger jag har använt trappen kan nog räknas på en och en halv hand. Detta ska det bli slut på.
Detta steg inleddes högst oplanerat idag, när vi skulle gå och handla. Love tryckte på knappen och då tutade hissen ilsket. "Oj" tänkte vi och började hasa oss ner för trappen. På entréplanet stod ett gäng ungdomar och när vi kom ner frågade de var man skulle ringa om hissen fastnat. Vi pekade på ett journummer och gick vidare. "Så går det när man leker med hissen, hmmphf!" sa vi viktigt för oss själva när vi stegade iväg.
Sen när jag kom hem möttes jag av en Securitas som upplyste mig om att det satt folk fast i hissen. "Nähä, oj, jaha" sa jag och tog trappen för andra gången samma kväll.
På det mentala planet försöker jag att bli mer positiv. Min favoritsysselsättning om kvällarna är att sitta och skälla på tv:n. Love skrattar oftast men ibland verkar han tycka att det blir lite mycket. "Skrik inte åt allt på tv:n hela tiden..." Om ni undrar vad jag skäller på så är det bland annat dålig reklam, hallåan på tv 6, dumma brudar och dumma kommentarer. Om ni undrar hur jag uttrycker mig får ni fortsätta med det, för det är tom för grovt för mig att sätta på pränt. Tror att jag får utlopp för mina jobbaggressioner eller något.
Hursom, häromdagen gjorde jag precis tvärtom. Jag försökte hitta positiva saker istället. Jag berömde folks beteenden, diverse produkter och fan och hans farmor. Det gjorde Love lite illa till mods men det är förhoppningsvis en övergående känsla.
Är det någon mer än jag nu som tänker att jag kanske skulle testa att vara tyst när jag tittar på tv... hmm. Tankeställare.
onsdag 4 februari 2009
Blubber om veckans dagar
Har egentligen inget vettigt att skriva om alls. Det har inte hänt något spännande sen helgen mer än att jag tycker att dagarna i veckan rasar förbi fort som bara den.
Söndagkväll sitter man och deppar och undrar var helgen blev av och räknar ner timmarna tills man måste gå och lägga sig. Hela måndagen är man i chocktillstånd över att natten var över på ett ögonblink, och innan man vet ordet av är måndagen avklarad. Det är då tisdagen gör entré. Tisdag är min värsta dag. Veckan är fortfarande ny, tisdagen är lång och jag avslutar med elevens val med 8-9:or, som är så tradiga att jag hellre väljer att titta på vattenfärg som torkar. På riktigt.
Idag är det onsdag och äntligen nedförsbacke på veckan. Hela min onsdag är fullspäckad med lektioner från halv nio till halv fyra och jag kör stenhårt hela dagen för att fullkomligt kollapsa på soffan när jag äntligen kommer hem (vilket i sanningens namn inte skiljer sig markant från någon annan dag i veckan).
Torsdagen är trevlig och lugn och man bara väntar på fredagen, som också är hyfsat lugn men framförallt kortare än övriga veckodagar.
Jag tycker detta med veckodagar och de olika känslor som är kopplade till dem är ganska intressant. Undrar hur många "äntligen fredag/helg-inlägg" eller Facebookstatusar det skrivs? Jag vet att jag skriver en hel del av dem, för det är ett jäkla skönt konstaterande. Men varför är det aldrig "äntligen tisdag?"
Igår låg Love och jag på soffan och tittade på tv. Det gör vi på helgen också, men det känns helt olika. Varför? Förmodligen för att man vet vad som väntar i den närmsta framtiden och inte kan slappna av och bara njuta av nuet.
När jag har skrivit klart detta inlägg (ang. att leva i nuet) ska jag sondera nätet efter en vettig Mp3-lirare. Kör fortfarande med den som jag vann på bollkastning i Västeråshallen. Den är liten, röd, ful och så står det "Svenska spel" på den. När man startar den står det "Vi älskar när Sverige vinner" i displayen. Batteriet klarar 3,5 enkelresor till jobbet. Det är inte tillräckligt för mig.
Trevlig onsdag!
Söndagkväll sitter man och deppar och undrar var helgen blev av och räknar ner timmarna tills man måste gå och lägga sig. Hela måndagen är man i chocktillstånd över att natten var över på ett ögonblink, och innan man vet ordet av är måndagen avklarad. Det är då tisdagen gör entré. Tisdag är min värsta dag. Veckan är fortfarande ny, tisdagen är lång och jag avslutar med elevens val med 8-9:or, som är så tradiga att jag hellre väljer att titta på vattenfärg som torkar. På riktigt.
Idag är det onsdag och äntligen nedförsbacke på veckan. Hela min onsdag är fullspäckad med lektioner från halv nio till halv fyra och jag kör stenhårt hela dagen för att fullkomligt kollapsa på soffan när jag äntligen kommer hem (vilket i sanningens namn inte skiljer sig markant från någon annan dag i veckan).
Torsdagen är trevlig och lugn och man bara väntar på fredagen, som också är hyfsat lugn men framförallt kortare än övriga veckodagar.
Jag tycker detta med veckodagar och de olika känslor som är kopplade till dem är ganska intressant. Undrar hur många "äntligen fredag/helg-inlägg" eller Facebookstatusar det skrivs? Jag vet att jag skriver en hel del av dem, för det är ett jäkla skönt konstaterande. Men varför är det aldrig "äntligen tisdag?"
Igår låg Love och jag på soffan och tittade på tv. Det gör vi på helgen också, men det känns helt olika. Varför? Förmodligen för att man vet vad som väntar i den närmsta framtiden och inte kan slappna av och bara njuta av nuet.
När jag har skrivit klart detta inlägg (ang. att leva i nuet) ska jag sondera nätet efter en vettig Mp3-lirare. Kör fortfarande med den som jag vann på bollkastning i Västeråshallen. Den är liten, röd, ful och så står det "Svenska spel" på den. När man startar den står det "Vi älskar när Sverige vinner" i displayen. Batteriet klarar 3,5 enkelresor till jobbet. Det är inte tillräckligt för mig.
Trevlig onsdag!
söndag 1 februari 2009
Kusin Vitaminkick
Vilken härlig helg det har varit! Stort tack till mina kusiner Sofi och Linda som har varit hit och förgyllt det gråa månadsskiftet, välbehövligt. Mycket skratt, god mat, shopping och skönsång, om man frågar oss. Om man frågar Love skulle han nog säga mycket tjejskratt, god mat, alldeles för mycket shopping och kattplågeri.
Sofi och Linda slappar i soffan efter många timmar på tåg.
Finchoklad i present - I like!
Snödroppar, det finns hopp om vår i år med!
Strax efter bilden togs gick Love in i sovrummet och stängde dörren och satte i sin Mp3. Vi undrar fortfarande vad det skulle betyda.
Loves något avoga inställning var inget som hindrade oss. Efter ett glas mod eller två lät det riktigt jävligt.
På Bar-b-ko eller "Barba-ko" som Uppsalaborna kallade den.
Mississippi Mud Pie... uj uj uj.
Tack för en tokrolig helg!
Sofi och Linda slappar i soffan efter många timmar på tåg.I fredags lokaliserade jag två halvt förskrämda Uppsalabor som högst ofrivilligt råkat på A-laget på Hässleholms station, så det var med lättnad vi tog ett tidigare tåg (tug) till Kristianstad. Väl framme käkade vi lättare lunch (min andra för dagen insåg jag när jag redan beställt laxsallad) sen gick vi och handlade allehanda godsaker såsom ostar, snacks och frukost.
Vi korkade upp lådan och lagade en smaskig libanesisk måltid till kvällen med tabbouleh, labneh, piroger, kryddig fläskfilé och oliver. Den maten visste var den skulle om man så säger och efter att ha pratat och ätit och skrattat (och eventuellt tagit ett glas vin till) var vi alla helt färdiga för sängen.
Finchoklad i present - I like!Lördagen inleddes med en promenad i det ljust gråa uppehållsvädret. Det var riktigt skönt och vi var ute i drygt 1,5 timme. När vi genade genom en park upptäckte vi årets för oss första vårtecken!
Snödroppar, det finns hopp om vår i år med!
Efter promenaden gjorde vi oss i ordning för att gå på stan och släppa lös shoppingdjävulen, vilket lyckades väldigt bra, åtminstone för mig. Det var några månader sedan jag fick full månadslön coh jag handlade i nästan varenda affär jag var in i. Vi hann också med att fika på Dufvanders i halvlek. Love jobbade till två och kom och gjorde oss sällskap. Egentligen hade vi tänkt att hinna bort till honom innan han slutade för att fördriva lite tid åt honom men vid tvåtiden hade vi inte ens tagit oss av den första av två shoppinggator...
Dufvanders chokladkaka, m m m...
Proppen med sin efterlängtade latte.
Jag med mina två favoriter - Semla och Love
Blev tvingad att posera med mina kassar.
Bytet från stan blev följande: En jeanskjol, ett par för korta byxor (som byttes till ett par längre idag), en vit t-shirt (på rea, så där sparade jag 100 kr), en gul lång t-shirt, en tuff armbandsklocka, en ögonskugga och viktigast av allt: Lips!
Jag har under en längre tid varit i valet och kvalet om jag skulle köpa spelet eller inte, men med mina kusiner närvarande togs beslutet utan några större svårigheter. När vi kom hem från stan vid fem sjöng vi oavbrutet tills vi hade bord på Bar-b-ko, dvs halv åtta. Om någon funderar på vad Love ansåg om inköpet eller dess nyttjande kan han/hon slå en kik på bilden nedanför. Then you will wonder no more.
Strax efter bilden togs gick Love in i sovrummet och stängde dörren och satte i sin Mp3. Vi undrar fortfarande vad det skulle betyda.
Loves något avoga inställning var inget som hindrade oss. Efter ett glas mod eller två lät det riktigt jävligt.En av höjdpunkterna från Lips var bland annat när Sofi och Linda körde "Bust a move".
- "Hamanamarama lam Tjabbalabbadam - Bust a move!"
Mitt under en av låtarna ringde Sofis mobil. Det var hennes lilla dotter som ringde och ville prata med mamma. Mamma Sofi hade dock svårt att fokusera helhjärtat på samtalet eftersom hon var mitt uppe i en battle och sjöng och pratade om vartannat. Det var inte vad lilla Ellen hade planerat och hon lade på och började storgråta. Efter några sekunder ringde fadern upp, förmodligen väldigt tacksam för att dottern var otröstlig hemma...=)
Kvinna med förmåga att göra två saker samtidigt?
På Bar-b-ko eller "Barba-ko" som Uppsalaborna kallade den.
Mississippi Mud Pie... uj uj uj.
Tack för en tokrolig helg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)