..kanske det inte var någon toppenidé att på vägen hem från besöket på kyrkogården övertala Love att vi skulle se andra halvlek av Fulham-Liverpool på O'Learys med dryck och nachokorg. Ni som vet något om matchen förstår varför.
När vi rödnupna om kinderna anlände stod det 1-1 och återstod ungefär 40 minuter av matchen. Efter att ha beställt gick jag på toaletten och strax efter det gick det stadigt utför. Precis när jag låste upp dörren rycktes den upp av en Poolsupporter (sorgligt nog) som höll handen för munnen och hulkade oroväckande. Jag kastade mig snabbt ut och till höger medan han kastade upp och rakt fram över det toagolv och den toalett som jag bara sekunder innan beträtt. Jag fick inte en droppe på mig men det var på inga vis en trevlig upplevelse.
Lättad på alla vis gick jag och satte mig och strax anlände våra nachos. Dags att ha trevligt.
Hände aldrig. Liverpool släppte in två mål och fick två röda kort och matchen förlorades förstås. Allteftersom Liverpool rasade vågade jag inte längre titta tvärs över bordet utan jag tittade bara på min cola, nachosarna och matchen. När slutsignalen gick hade jag redan betalat och vi lämnade lokalen 44 minuter efter att vi anlänt, utan ett ord.
Fin inledning på kvällen. Bra jobbat Kerstin, klapp på axeln och allt sådant.
lördag 31 oktober 2009
Fler tillskott i familjen
Just ja, unnade mig en golvlampa till soffan häromdagen. Vi har massor med lampor i vardagsrummet, men ingen där vi befinner oss 90% av tiden vi spenderar därinne. Dumt tyckte jag. Men köp en då, tyckte Love.
Egentligen var det inte denna jag ville ha, men den jag ville ha får inte plats och trots otaliga och allt ivrigare övertalningsförsök från mig själv fick jag till slut erkänna att det skulle se lite crowded ut. Visst blev jag besviken men ibland måste jag sätta ner foten och visa vem som bestämmer. Så det fick bli en stram svart dam med kromat ben. Hon binder på ett bra sätt ihop tavlorna bakom soffan med det övriga svarta i vår inredning.
Egentligen var det inte denna jag ville ha, men den jag ville ha får inte plats och trots otaliga och allt ivrigare övertalningsförsök från mig själv fick jag till slut erkänna att det skulle se lite crowded ut. Visst blev jag besviken men ibland måste jag sätta ner foten och visa vem som bestämmer. Så det fick bli en stram svart dam med kromat ben. Hon binder på ett bra sätt ihop tavlorna bakom soffan med det övriga svarta i vår inredning.
Berg- och dalbanan som är livet
Man får aldrig vara tillfreds med livet några längre stunder, det borde man ju ha lärt sig vid det här laget.
Ni vet det där jobbet som Love fick? Det verkar ha gått om intet så där är vi tillbaka på ruta ett igen. Känns så vansinnigt tråkigt eftersom att allt gick så himla bra för alla parter. Anledningen är att pojken som Love var assistent åt är skriven i en annan kommun och den kommunen ville inte betala för de två timmar om dagen som han är med honom i skolan utan bara de två timmar som ligger utanför skolan (och knappt det). Eftersom skolan inte har råd med Love blir det inget eftersom han inte tjänar något på att arbeta 9-10 timmar i veckan.
Det är det som är neråt.
Uppåt finns det dock desto mer att njuta av. Helt plötsligt tycker jag att det här med höst är rätt trevligt ändå, fast vi just gått in i den värsta tiden i Skåne med sprayduschregn och hurv som blåser rakt igenom en. Iförrgår var det fint, igår var det okej och idag är det sol, klarblått och krispigt.
Nu vet de flesta i laget om att Smurre är på gång, även om de inte vet att den kallas för just Smurre. Det pallar jag nog inte förklara igen. Kanske att jag får ljuga där och säga att alla arbetsnamn på bebisar i Asplundssläkten varit Smurre. "Det går ända tillbaka till 1200-talet!" Känns trovärdigt.
När Love berättade för resten av laget visade det sig dessutom att en annan av spelarna och hans tjej också ska ha barn, i slutet på april. Satan vad glad jag blev, känns roligt att ha någon härnere som går igenom samma sak. Bra för Love också att ha någon i laget i samma sits. Problemet är väl bara att tjejen alltid jobbar när vi andra har träffats så henne har jag knappt pratat med sedan vi flyttade ner. Men kanske att det blir ändring på det nu.
Vi slog till på månadens erbjudande igår och köpte äntligen Lennart Nilssons Ett barn blir till. Jag har ju varit in på Bokia och bläddrat i den så många gånger (en gång i veckan) att den mer eller mindre tillhörde mig. Häftig bok som gör en smått vimmelkantig ibland.
För första och enda gången denna handbollsskoletermin hade vi ingen träning imorse och all den extra tiden (1,5 timme) ägnades åt soffbestyr. Sedan förde jag över pengar till vårt nya Smurrekonto och efter det tyckte jag att jag varit så duktig att jag gick en sväng på stan. I cirklar närmar jag mig barnavdelningarna och affärerna men ännu är jag inte mogen att ta klivet in. Det är lite för tidigt ännu. Men jag går förbi och kikar in lite hastigt ibland. Someday...
Ni vet det där jobbet som Love fick? Det verkar ha gått om intet så där är vi tillbaka på ruta ett igen. Känns så vansinnigt tråkigt eftersom att allt gick så himla bra för alla parter. Anledningen är att pojken som Love var assistent åt är skriven i en annan kommun och den kommunen ville inte betala för de två timmar om dagen som han är med honom i skolan utan bara de två timmar som ligger utanför skolan (och knappt det). Eftersom skolan inte har råd med Love blir det inget eftersom han inte tjänar något på att arbeta 9-10 timmar i veckan.
Det är det som är neråt.
Uppåt finns det dock desto mer att njuta av. Helt plötsligt tycker jag att det här med höst är rätt trevligt ändå, fast vi just gått in i den värsta tiden i Skåne med sprayduschregn och hurv som blåser rakt igenom en. Iförrgår var det fint, igår var det okej och idag är det sol, klarblått och krispigt.
Nu vet de flesta i laget om att Smurre är på gång, även om de inte vet att den kallas för just Smurre. Det pallar jag nog inte förklara igen. Kanske att jag får ljuga där och säga att alla arbetsnamn på bebisar i Asplundssläkten varit Smurre. "Det går ända tillbaka till 1200-talet!" Känns trovärdigt.
När Love berättade för resten av laget visade det sig dessutom att en annan av spelarna och hans tjej också ska ha barn, i slutet på april. Satan vad glad jag blev, känns roligt att ha någon härnere som går igenom samma sak. Bra för Love också att ha någon i laget i samma sits. Problemet är väl bara att tjejen alltid jobbar när vi andra har träffats så henne har jag knappt pratat med sedan vi flyttade ner. Men kanske att det blir ändring på det nu.
Vi slog till på månadens erbjudande igår och köpte äntligen Lennart Nilssons Ett barn blir till. Jag har ju varit in på Bokia och bläddrat i den så många gånger (en gång i veckan) att den mer eller mindre tillhörde mig. Häftig bok som gör en smått vimmelkantig ibland.
För första och enda gången denna handbollsskoletermin hade vi ingen träning imorse och all den extra tiden (1,5 timme) ägnades åt soffbestyr. Sedan förde jag över pengar till vårt nya Smurrekonto och efter det tyckte jag att jag varit så duktig att jag gick en sväng på stan. I cirklar närmar jag mig barnavdelningarna och affärerna men ännu är jag inte mogen att ta klivet in. Det är lite för tidigt ännu. Men jag går förbi och kikar in lite hastigt ibland. Someday...
onsdag 28 oktober 2009
Note to self
Sluta titta på alla förmiddagsprogram som handlar om förlossningar. Du kommer bara tycka en massa saker som du kommer att få äta upp efteråt.
tisdag 27 oktober 2009
With every heartbeat
Imorse var vi äntligen iväg på inskrivning på MVC. Som vi har längtat! Kändes nästan som om graviditeten började på allvar idag, i synnerhet för Love som inte kunde följa med på det lilla kostsamtalet som jag var på för en månad sedan.
Love var enligt egen utsago helt speedad igår kväll och kunde inte sova eftersom han var så nervös. Jag var så trött igår att jag inte orkade vara nervös, men imorse vaknade jag tidigare än vanligt och började fundera på hur allt skulle gå.
En något fånig tanke som jag har haft med mig ett bra tag är att jag ibland tänker att jag bara inbillat mig alltihop, att det inte är någon liten Smurre. Detta beror väl mest på att jag tycker att jag saknar de flesta symptom som alla frågar om jag har som illamående, trötthet osv. Då har jag börjat fundera på om det är något som inte stämmer så därför såg jag verkligen fram emot inskrivningen idag.
Efter att ha tagit de vanliga proven, och värdena visat sig vara bra var det livssituation och sjukdomshistorik för hela slanten. Vi fick betyget friska och starka blivande föräldrar. MVG i min värld. Men fortfarande hade inte barnmorskan bekräftat graviditeten, något som jag trodde att man gjorde. Annars kunde ju galnare människor än jag sitta där och bara hitta på alltihop. Till slut vädrade jag mina farhågor om inbillning och då föreslog hon att vi skulle försöka lyssna på hjärtljuden.
En halv sekund senare låg jag på britsen med magen blottad. Hon behövde inte fråga mig två gånger om man säger. Hon varnade dock att det kunde vara svårt att höra dem så tidigt så vi inte skulle bli besvikna. Med apparaten körde hon runt några varv och det lät mest som myrornas krig därinne. Jag hörde inga hjärtslag och började känna enorm besvikelse. Då säger hon att hon ska hämta en större apparat "men jag hörde definitivt en liten krabat." Sedan lämnade hon rummet.
Jag låg och höll mig i troskanten (i brist på spiskrokar) och tittade på Love som tittade på mig. Sa hon att hon hade hört?!
Sekunden efter kom hon tillbaka med kraftigare doningar och då kunde även jag och Love höra tydligt hur ett litet hjärta slog därinne. 150 slag i minuten.
Det var ett av de finaste ögonblicken i hela mitt liv. Loves med. Det såg vi i varandras ögon.
Jag hade verkligen inte väntat mig att få det så konkret idag, men jag är så tacksam. Jag hör hela tiden ljudet av bebisens hjärta i huvudet. Jag minns exakt. Hela dagen har jag svävat. Det var som att få beskedet på nytt.
När inskrivningen var färdig skulle jag till jobbet. Det visade sig när vi kom ut från BVC att min buss skulle gå två minuter senare och jag fick lov att rusa iväg. Som tur var hann Love säga åt mig att ta av mig de blå plasttossorna först... Men det var jobbigt att behöva åka ifrån varandra så direkt när vi hade delat den upplevelsen. Precis som när vi fick veta att vi väntade barn, då fick vi också spendera hela dagen på olika håll.
Väl på jobbet hade jag svårt att fokusera och ville bara hem. Det berodde inte bara på att det var dags för höstlov. I armvecket under tröjan hade jag fortfarande papperstussen efter blodprovet fasttejpad och den stramade och gjorde ont. Men ändå ville jag inte ta av den eftersom den ständigt påminde om det vi varit med om.
Nu är det höstlov.
Love var enligt egen utsago helt speedad igår kväll och kunde inte sova eftersom han var så nervös. Jag var så trött igår att jag inte orkade vara nervös, men imorse vaknade jag tidigare än vanligt och började fundera på hur allt skulle gå.
En något fånig tanke som jag har haft med mig ett bra tag är att jag ibland tänker att jag bara inbillat mig alltihop, att det inte är någon liten Smurre. Detta beror väl mest på att jag tycker att jag saknar de flesta symptom som alla frågar om jag har som illamående, trötthet osv. Då har jag börjat fundera på om det är något som inte stämmer så därför såg jag verkligen fram emot inskrivningen idag.
Efter att ha tagit de vanliga proven, och värdena visat sig vara bra var det livssituation och sjukdomshistorik för hela slanten. Vi fick betyget friska och starka blivande föräldrar. MVG i min värld. Men fortfarande hade inte barnmorskan bekräftat graviditeten, något som jag trodde att man gjorde. Annars kunde ju galnare människor än jag sitta där och bara hitta på alltihop. Till slut vädrade jag mina farhågor om inbillning och då föreslog hon att vi skulle försöka lyssna på hjärtljuden.
En halv sekund senare låg jag på britsen med magen blottad. Hon behövde inte fråga mig två gånger om man säger. Hon varnade dock att det kunde vara svårt att höra dem så tidigt så vi inte skulle bli besvikna. Med apparaten körde hon runt några varv och det lät mest som myrornas krig därinne. Jag hörde inga hjärtslag och började känna enorm besvikelse. Då säger hon att hon ska hämta en större apparat "men jag hörde definitivt en liten krabat." Sedan lämnade hon rummet.
Jag låg och höll mig i troskanten (i brist på spiskrokar) och tittade på Love som tittade på mig. Sa hon att hon hade hört?!
Sekunden efter kom hon tillbaka med kraftigare doningar och då kunde även jag och Love höra tydligt hur ett litet hjärta slog därinne. 150 slag i minuten.
Det var ett av de finaste ögonblicken i hela mitt liv. Loves med. Det såg vi i varandras ögon.
Jag hade verkligen inte väntat mig att få det så konkret idag, men jag är så tacksam. Jag hör hela tiden ljudet av bebisens hjärta i huvudet. Jag minns exakt. Hela dagen har jag svävat. Det var som att få beskedet på nytt.
När inskrivningen var färdig skulle jag till jobbet. Det visade sig när vi kom ut från BVC att min buss skulle gå två minuter senare och jag fick lov att rusa iväg. Som tur var hann Love säga åt mig att ta av mig de blå plasttossorna först... Men det var jobbigt att behöva åka ifrån varandra så direkt när vi hade delat den upplevelsen. Precis som när vi fick veta att vi väntade barn, då fick vi också spendera hela dagen på olika håll.
Väl på jobbet hade jag svårt att fokusera och ville bara hem. Det berodde inte bara på att det var dags för höstlov. I armvecket under tröjan hade jag fortfarande papperstussen efter blodprovet fasttejpad och den stramade och gjorde ont. Men ändå ville jag inte ta av den eftersom den ständigt påminde om det vi varit med om.
Nu är det höstlov.
söndag 25 oktober 2009
Sobert
Igår var det dags för årets debutantfest i IFK. Förra året utsattes Love för detta men i år var han istället en utsättare. Nyförvärven fick allehanda uppgifter och straff (oftast i form av body shots) och när vi flickvänner, i egenskap av domare till talangtävlingen, fick tillåtelse att göra entré var stämnningen i lokalen ganska hög.
Det tråkiga var att av alla flickvänner var det bara jag och Nasti som kunde komma så vår lilla förfest var en lugn tillställning med alkoholfri dryck och Dotcard. Det var skönt på så vis att jag inte behövde förklara varför jag körde alkoholfritt men när vi anlände till festen blev man smärtsamt påmind om exakt hur jävlig en liten lagfest i en klubbstuga kan te sig för nyktra ögon.
För övrigt gick alla debutanter iklädda brottardräkter och för egen del har jag nu fått min beskärda del av män/ungdomar med kalsonger utstickandes ur alldeles för avslöjande dräkter. Det var oklart var man skulle rikta blicken ibland, en skinka här, en bröstvårta där... "Fokusera på huvudet. Titta på frisyren." Försökte tänka att mängden tyg i förhållande till synlig hud var ungefär densamma som under match, efter som halva gänget hade ordentliga kläder. Det jämnade ju ut sig. Eller något.
Nasti och jag skulle alltså agera domare, men vår roll glömdes bort ganska direkt eftersom den första debutanten helt otippat höll ett så fantastiskt stand up-nummer att det inte rådde något tvivel om vem som skulle plocka hem segern. Resten av uppträdandena var ren formalitet.
Annars är det roligt att notera hur handbollskillar slappnar av och umgås på fest. De hade fixat ett mål och en mjukhandboll och körde ministraffar. De kan inte låta bli den där bollen... Gullpluttar.
Klockan halv två skulle folk gå ut och då drog jag och Love oss hemåt. Det var en skön känsla att komma hem klockan två, men gå och lägga sig klockan ett. Imorse var Love lite trött, men jag släpade obarmhärtigt bort honom till lokalen eftersom vi sagt att vi skulle städa klockan elva. Det var tur att jag gjorde det annars hade Olle fått städa själv. Dåligt av folk att inte ställa upp. Jag skulle egentligen inte ha hjälpt till alls men jag kände att jag inte ville att Love skulle vara därborta halva dagen. Inte i hans tillstånd.
Eftermiddagen har varit lugn. Söndagstv, bokläsning, varm choklad med kardemumma och mys i soffan ungefär. Väldigt lite söndagsångest idag eftersom det är höstlov för ungarna och kort arbetsvecka. Jag ska planera järnet är planen.
Annars är det största bekymret att alla affärer som vanligt redan plockat fram allt julpynt. Det är inte okej för mig som har problem att kontrollera mitt julfirande.
Det tråkiga var att av alla flickvänner var det bara jag och Nasti som kunde komma så vår lilla förfest var en lugn tillställning med alkoholfri dryck och Dotcard. Det var skönt på så vis att jag inte behövde förklara varför jag körde alkoholfritt men när vi anlände till festen blev man smärtsamt påmind om exakt hur jävlig en liten lagfest i en klubbstuga kan te sig för nyktra ögon.
För övrigt gick alla debutanter iklädda brottardräkter och för egen del har jag nu fått min beskärda del av män/ungdomar med kalsonger utstickandes ur alldeles för avslöjande dräkter. Det var oklart var man skulle rikta blicken ibland, en skinka här, en bröstvårta där... "Fokusera på huvudet. Titta på frisyren." Försökte tänka att mängden tyg i förhållande till synlig hud var ungefär densamma som under match, efter som halva gänget hade ordentliga kläder. Det jämnade ju ut sig. Eller något.
Nasti och jag skulle alltså agera domare, men vår roll glömdes bort ganska direkt eftersom den första debutanten helt otippat höll ett så fantastiskt stand up-nummer att det inte rådde något tvivel om vem som skulle plocka hem segern. Resten av uppträdandena var ren formalitet.
Annars är det roligt att notera hur handbollskillar slappnar av och umgås på fest. De hade fixat ett mål och en mjukhandboll och körde ministraffar. De kan inte låta bli den där bollen... Gullpluttar.
Klockan halv två skulle folk gå ut och då drog jag och Love oss hemåt. Det var en skön känsla att komma hem klockan två, men gå och lägga sig klockan ett. Imorse var Love lite trött, men jag släpade obarmhärtigt bort honom till lokalen eftersom vi sagt att vi skulle städa klockan elva. Det var tur att jag gjorde det annars hade Olle fått städa själv. Dåligt av folk att inte ställa upp. Jag skulle egentligen inte ha hjälpt till alls men jag kände att jag inte ville att Love skulle vara därborta halva dagen. Inte i hans tillstånd.
Eftermiddagen har varit lugn. Söndagstv, bokläsning, varm choklad med kardemumma och mys i soffan ungefär. Väldigt lite söndagsångest idag eftersom det är höstlov för ungarna och kort arbetsvecka. Jag ska planera järnet är planen.
Annars är det största bekymret att alla affärer som vanligt redan plockat fram allt julpynt. Det är inte okej för mig som har problem att kontrollera mitt julfirande.
lördag 24 oktober 2009
Frukt & Gröntavdelningen
Nämnde jag att Smurre är beräknad till i maj, än så länge? Den åttonde, samma dag som SM-finalen i handboll. Först när vi fick veta tog jag det som ett tecken att Love och hans lag skulle gå ända till final, men nu efter några omgångar verkar jag inte behöva tvinga Love att välja mellan Malmö Arena och CSK:s BB. Frågan är bara hur länge kvalet håller på...
Annars så känner jag mig snarare som en Frukt & Gröntavdelning på Ica. Först var Smurre stor som en ärta, sedan som en vindruva, sedan en jordgubbe, sedan ett plommon, nu som en lime, sedan som en persika, sedan en grapefrukt... Finns det inga andra liknelser att ta till i bebisvärlden? Jag vill inte tänka på att jag ska trycka ut en vattenmelon.
På tisdag ska vi på inskrivning på MVC. Blir spännande och mer konkret.
Annars så känner jag mig snarare som en Frukt & Gröntavdelning på Ica. Först var Smurre stor som en ärta, sedan som en vindruva, sedan en jordgubbe, sedan ett plommon, nu som en lime, sedan som en persika, sedan en grapefrukt... Finns det inga andra liknelser att ta till i bebisvärlden? Jag vill inte tänka på att jag ska trycka ut en vattenmelon.
På tisdag ska vi på inskrivning på MVC. Blir spännande och mer konkret.
fredag 23 oktober 2009
About a boy, or a girl
För att jag inte ska bli sådär sjukt långrandig och detaljerad så att Hannes får the Shakes (tänk koncentrerat morgonurin Hannes...) får det bli en mix av Q & A och anekdoter kring graviditeten (ett ord som fortfarande känns märkligt att använda i samband med sig själv).
När fick ni veta att det var en bebbe på gång?
Vi började misstänka något i slutet på augusti men väntade med att testa till den 6e september. Tyvärr misslyckades jag med det första testet eftersom jag var så nervös. Den 7e tog vi ett nytt och då blev det ett illblått plus på en sekund.
Var det planerat?
Vi visste på ett ungefär vad vi höll på med ja, men när det var som mörkast på jobbfronten funderade vi på att lugna oss, men Smurre hade andra planer...
Smurre, vad hände där?
Jag var inne på en mammasida på nätet och hamnade i ett forum där trådstartaren hade en idé om att man skulle skriva ett namn som man tyckte var fint, sedan skulle nästa tycka till om det namnet och komma med ett nytt förslag och så skulle man hålla på. Jag tyckte att det var halvtramsigt och skulle återge innehållet i diskussionen för Love en kväll när vi låg och pratade. Men istället för att ta självklara exempelnamn som Kalle och Lisa drog jag följande exempel på hur det kunde låta i tråden: "Jag tycker Poolio är fint. Nej, det tycker inte jag, vad sägs om Smurre?" Love skrattade sig halvt fördärvad medan jag funderade på hur jag ens kunde komma på ett enda av de namnen. När vi sedan skulle komma på ett arbetsnamn var Smurre det enda som fastnade trots försök att kalla den El Niño, Torres och Nasse. Smurre för mig låter som Murre från Skogstibbles fryntliga kusin.
Varför får du inte kalla bebisen för bäsen?
Tydligen betyder det "fisen" i Östergötland även om jag hävdar att betoningen är helt annorlunda. Det är en stor sorg att inte kunna säga bäse, min lillasyster kallades bäsen till hon började på lekis. Dessutom känns graviditeten ibland som att ha en fis på sned, så varför inte känner jag?
Vilken vecka är du i?
Vecka tolv. Smurre är 10 veckor gammal.
Hur mår du?
Jag mår prima. Ungefär en vecka efter att vi fick veta blev jag som bekant sjuk och sedan hade jag min hosta att fokusera på under följande veckor och eftersom jag varken kunde käka hostmedicin eller smärtstillande när revbenet pajade så var jag utlämnad till de symptomen istället för de som hänger ihop med graviditeten. Jag har mått väldigt lite illa, håller jag bara blodsockret på en jämn nivå och slipper känna hunger är det inga problem. I början hade jag svårt att vara i affären bland alla matvaror som jag tyckte luktade och hade sig men det har gått över. Men mitt luktsinne verkar ha påverkats för nu känner jag redan innan Love har bäsat att det är på G. Ingen höjdare kan jag meddela.
Hur mår Love?
"Fine." I skrivande stund visar det sig att Love är trött och inte orkar utveckla. Men min uppfattning är att Love tagit det hela med överraskande ro men att han också samtidigt inte riktigt ännu har förstått helt och fullt vad som väntar. Han menar själv att det kommer kännas verkligare när min mage börjar synas.
Cravings?
One night cravings kan man väl kalla det. I början var det exempelvis körsbärstomater som gick åt som Polly, men bara någon dag efter fick jag kväljningar av blotta tanken. Det som är ett måste en dag är otänkbart nästa. Den enda cravingen som hållt i sig är mjölk. Dricker mjölk som en tonåring igen. Har jag inte gjort på länge. Men i övrigt är jag lugn på cravingsfronten. Inga potatisskal eller kromade lister.
Hur berättade ni nyheten för era föräldrar?
Eftersom vi inte hade möjlighet att berätta det live och ett telefonsamtal kändes lite fjuttigt fick vi hitta en annan lösning. Därför pillade jag ihop två collage med bilder och våra nya epitet i Elements, sedan gick jag med dem på ett usb till fotoaffären och bad dem göra två pussel. Efter att ha lyckats imponera på personalen genom att pricka exakt rätt på formatet för pussel, fick jag löfte om 20% rabatt och färdiga pussel två dagar senare. Men när vi gick för att hämta dem fick vi veta att hela deras datasystem blivit hackat och pusslena dröjde därmed nästan två veckor. Något enerverande eftersom vi ville berätta så fort som möjligt. När de äntligen var färdiga postade vi dem och inväntande reaktionerna, som blev enbart positiva, som tur var. Många glada blivande far- och morföräldrar blev det. Även blivande farbröder, morbröder och mostrar uttryckte gillande.
När fick ni veta att det var en bebbe på gång?
Vi började misstänka något i slutet på augusti men väntade med att testa till den 6e september. Tyvärr misslyckades jag med det första testet eftersom jag var så nervös. Den 7e tog vi ett nytt och då blev det ett illblått plus på en sekund.
Var det planerat?
Vi visste på ett ungefär vad vi höll på med ja, men när det var som mörkast på jobbfronten funderade vi på att lugna oss, men Smurre hade andra planer...
Smurre, vad hände där?
Jag var inne på en mammasida på nätet och hamnade i ett forum där trådstartaren hade en idé om att man skulle skriva ett namn som man tyckte var fint, sedan skulle nästa tycka till om det namnet och komma med ett nytt förslag och så skulle man hålla på. Jag tyckte att det var halvtramsigt och skulle återge innehållet i diskussionen för Love en kväll när vi låg och pratade. Men istället för att ta självklara exempelnamn som Kalle och Lisa drog jag följande exempel på hur det kunde låta i tråden: "Jag tycker Poolio är fint. Nej, det tycker inte jag, vad sägs om Smurre?" Love skrattade sig halvt fördärvad medan jag funderade på hur jag ens kunde komma på ett enda av de namnen. När vi sedan skulle komma på ett arbetsnamn var Smurre det enda som fastnade trots försök att kalla den El Niño, Torres och Nasse. Smurre för mig låter som Murre från Skogstibbles fryntliga kusin.
Varför får du inte kalla bebisen för bäsen?
Tydligen betyder det "fisen" i Östergötland även om jag hävdar att betoningen är helt annorlunda. Det är en stor sorg att inte kunna säga bäse, min lillasyster kallades bäsen till hon började på lekis. Dessutom känns graviditeten ibland som att ha en fis på sned, så varför inte känner jag?
Vilken vecka är du i?
Vecka tolv. Smurre är 10 veckor gammal.
Hur mår du?
Jag mår prima. Ungefär en vecka efter att vi fick veta blev jag som bekant sjuk och sedan hade jag min hosta att fokusera på under följande veckor och eftersom jag varken kunde käka hostmedicin eller smärtstillande när revbenet pajade så var jag utlämnad till de symptomen istället för de som hänger ihop med graviditeten. Jag har mått väldigt lite illa, håller jag bara blodsockret på en jämn nivå och slipper känna hunger är det inga problem. I början hade jag svårt att vara i affären bland alla matvaror som jag tyckte luktade och hade sig men det har gått över. Men mitt luktsinne verkar ha påverkats för nu känner jag redan innan Love har bäsat att det är på G. Ingen höjdare kan jag meddela.
Hur mår Love?
"Fine." I skrivande stund visar det sig att Love är trött och inte orkar utveckla. Men min uppfattning är att Love tagit det hela med överraskande ro men att han också samtidigt inte riktigt ännu har förstått helt och fullt vad som väntar. Han menar själv att det kommer kännas verkligare när min mage börjar synas.
Cravings?
One night cravings kan man väl kalla det. I början var det exempelvis körsbärstomater som gick åt som Polly, men bara någon dag efter fick jag kväljningar av blotta tanken. Det som är ett måste en dag är otänkbart nästa. Den enda cravingen som hållt i sig är mjölk. Dricker mjölk som en tonåring igen. Har jag inte gjort på länge. Men i övrigt är jag lugn på cravingsfronten. Inga potatisskal eller kromade lister.
Hur berättade ni nyheten för era föräldrar?
Eftersom vi inte hade möjlighet att berätta det live och ett telefonsamtal kändes lite fjuttigt fick vi hitta en annan lösning. Därför pillade jag ihop två collage med bilder och våra nya epitet i Elements, sedan gick jag med dem på ett usb till fotoaffären och bad dem göra två pussel. Efter att ha lyckats imponera på personalen genom att pricka exakt rätt på formatet för pussel, fick jag löfte om 20% rabatt och färdiga pussel två dagar senare. Men när vi gick för att hämta dem fick vi veta att hela deras datasystem blivit hackat och pusslena dröjde därmed nästan två veckor. Något enerverande eftersom vi ville berätta så fort som möjligt. När de äntligen var färdiga postade vi dem och inväntande reaktionerna, som blev enbart positiva, som tur var. Många glada blivande far- och morföräldrar blev det. Även blivande farbröder, morbröder och mostrar uttryckte gillande.
onsdag 21 oktober 2009
Introducing Smurre (tillfälligt arbetsnamn)
Är precis hemkommen från världens längsta arbetsdag och är mer än lovligt trött. Sängen och mitt sovsällskap mjukisChewie (OBS! Ej eufemism för Love) hägrar. Men igår var det en fantastisk dag eftersom vi äntligen kunde berätta för våra föräldar att de skulle få sitt första barnbarn i maj!
Jag hade tänkt blogga lite mer ordentligt men jag känner att det kräver mer tid och omsorg än jag mäktar med just nu så det känns inte helt värdigt. Den som vill ha detaljer får nog vänta till fredag/lördag.
Tills vidare får ni nöja er med min vän Saras syn på saken. Knäppa människa. =) Men Love blev ordentligt bra, vilken fin blivande pappa han ser ut att vara! Nu väntar vi med spänning på hur den riktiga (och tecknade) versionen kommer att se ut...
Jag hade tänkt blogga lite mer ordentligt men jag känner att det kräver mer tid och omsorg än jag mäktar med just nu så det känns inte helt värdigt. Den som vill ha detaljer får nog vänta till fredag/lördag.
Tills vidare får ni nöja er med min vän Saras syn på saken. Knäppa människa. =) Men Love blev ordentligt bra, vilken fin blivande pappa han ser ut att vara! Nu väntar vi med spänning på hur den riktiga (och tecknade) versionen kommer att se ut...
söndag 18 oktober 2009
Den helg som flytt
Jag ogillar mig själv lite för att jag skriver detta, men var fanken tog helgen vägen? Jag borde verkligen inte bli förvånad över att en helg går fortare än fem arbetsdagar men ändå känns det märkligt att det redan är söndag kväll.
Fattar ni att jag slutar kl 13 på fredagar! Har jag aldrig gjort förut, men jag gillar det redan. Kommer nog inte behöva fler fredagar på mig för att veta det helt säkert. Efter fredagsfikan käkade vi asiatisk hämtmat hos Olle och Nasti och spelade spel till sena natten.
Lördagen började som vanligt med ett Handbollsskolepass och det verkar som om ryktet om oss börjar sprida sig i staden för vi får nya rekryter varje gång. Kul, men jobbigt att alla nya heter Hugo/Rasmus hela tiden.
Efter det slappade vi en stund hemma i soffan och kollade handboll samt käkade ekologiska chips. Ibland saknar jag alla E-ämnen. Tungan väntade ivrigt efter varje chips men den där härliga supersmaken kom aldrig. Men det kändes ju bra i själen...
På kvällen gick vi hem till den danske målisen för ytterligare samkväm. Egentligen skulle vi ha spelat biljard men vi kom aldrig iväg. Prat och mat kom ivägen. Vi kom återigen hem sent.
Idag har vi söndagspysslat och fejat i lilla rummet eftersom vi (tror att vi) får en gäst imorgon. Guifs sjukgymnast tillika min vän Emma från Eskilstuna ska gå en kurs i Lund och ska få låna en säng under veckan. Men jag vet fortfarande inte när hon kommer. Det lär väl märkas om inte annat.
Nu ska vi göra räksallad, vilket känns bra efter helgens fria lek i hämtmatens underbara värld. Man måste tänka på vad man stoppar i sig.
Kvällen kommer därefter att avslutas med en chokladpannacottatårtbit med passionsmousse och guldchokladboll uppepå från Dufvanders. Kanske att vi äter upp chipsen som är kvar också medan vi tittar på sporten.
Fattar ni att jag slutar kl 13 på fredagar! Har jag aldrig gjort förut, men jag gillar det redan. Kommer nog inte behöva fler fredagar på mig för att veta det helt säkert. Efter fredagsfikan käkade vi asiatisk hämtmat hos Olle och Nasti och spelade spel till sena natten.
Lördagen började som vanligt med ett Handbollsskolepass och det verkar som om ryktet om oss börjar sprida sig i staden för vi får nya rekryter varje gång. Kul, men jobbigt att alla nya heter Hugo/Rasmus hela tiden.
Efter det slappade vi en stund hemma i soffan och kollade handboll samt käkade ekologiska chips. Ibland saknar jag alla E-ämnen. Tungan väntade ivrigt efter varje chips men den där härliga supersmaken kom aldrig. Men det kändes ju bra i själen...
På kvällen gick vi hem till den danske målisen för ytterligare samkväm. Egentligen skulle vi ha spelat biljard men vi kom aldrig iväg. Prat och mat kom ivägen. Vi kom återigen hem sent.
Idag har vi söndagspysslat och fejat i lilla rummet eftersom vi (tror att vi) får en gäst imorgon. Guifs sjukgymnast tillika min vän Emma från Eskilstuna ska gå en kurs i Lund och ska få låna en säng under veckan. Men jag vet fortfarande inte när hon kommer. Det lär väl märkas om inte annat.
Nu ska vi göra räksallad, vilket känns bra efter helgens fria lek i hämtmatens underbara värld. Man måste tänka på vad man stoppar i sig.
Kvällen kommer därefter att avslutas med en chokladpannacottatårtbit med passionsmousse och guldchokladboll uppepå från Dufvanders. Kanske att vi äter upp chipsen som är kvar också medan vi tittar på sporten.
onsdag 14 oktober 2009
Jante kan hoppa och skita.
Idag kom det. Brevet. Brevet från a-kassan som meddelar mig att jag beviljats ersättning från och med den 8/8. 3 dagar efter att jag avanmält mig från arbetsförmdedlingen och de har meddelat a-kassan att jag inte längre ska ha några pengar. Nu väntar jag bara på att casha in! Den, som jag hoppas, klumpsumman kommer att sitta fiiiiint (tänk Mange Schmidt). På kontot är vi nere på hundralapparna people! Hundralapparna!
Nu måste jag bara fixa fram ett anställningsbevis, och det får jag inte förrän nästa vecka när älgjagande chefen kommer tillbaka. Sedan är förhoppningsvis pappersarbetet och det blodiga stångandet mot den byråkratiska väggen över, åtminstone för ett tag framöver.
Men, jag har ju nästan lovat att gnälla lite så here it comes.
När jag blev arbetslös skulle jag ju också anmäla detta till lärarförbundet, eftersom de drog sin avgift direkt från min lön vilket inte går så bra när man inte har någon. Jag gick in på min sida ändrade mina uppgifter men eftersom jag inte då hade beviljats någon a-kassa kunde jag inte heller svara på hur mycket a-kassa jag fick. Då kom det ett brev där de bad mig att så fort som möjligt när jag visste anmäla min nya inkomst så att min avgift blev rättad efter den.
Idag fick jag då veta att jag kommer få ut 680 kr om dagen. I samma posthög låg också ett brev från lärarförbundet där de samlat alla de senaste månadernas missade avgifter på en avi. Och där har jag fått samma avgift som när jag hade arbete. Då gick jag in på min sida och skulle kolla mina uppgifter och ser då att de gamla uppgifterna är kvar från tiden på Bjärnum. Meget märkligt. Jag förstår ju att de inte har mina nya inkomstuppgifter, men vad jag inte fattar är varför de inte kan ha någon standardavgift som tillämpas på de som är utan fast inkomst? Planerar någon form av telefonsamtal till dem, för att reda ut ett och annat, förhoppningsvis kan jag få någon krona igen.
Annars har jag ägt både yrkesmässigt och på sista tillfället på tränarbaskursen. Jag har verkligen träffat rätt med ungarna på jobbet, visserligen (vilket jag försöker förklara för dem) har vi inte börjat jobba ordentligt än, men jag får höra bara bra grejer. Ett tips är att alltid försöka bli anställd efter och istället för en person som varit sjukt hatad av alla. Det går knappt att misslyckas. En av de tuffa killarna i nian kom fram idag och klappade mig på ryggen och sa: "Jag gillar dig. Du är fett avslappnad."
Direkt efter jobbet idag bar det av till Tollarp där vi skulle ha praktisk baskurs med ett litet handbollslag. Trött som få och med en baconlindad i magen gjorde jag skitbra ifrån mig. Fick bara positiv feedback av kursledaren och övriga deltagare.
Today, I rock.
Nu måste jag bara fixa fram ett anställningsbevis, och det får jag inte förrän nästa vecka när älgjagande chefen kommer tillbaka. Sedan är förhoppningsvis pappersarbetet och det blodiga stångandet mot den byråkratiska väggen över, åtminstone för ett tag framöver.
Men, jag har ju nästan lovat att gnälla lite så here it comes.
När jag blev arbetslös skulle jag ju också anmäla detta till lärarförbundet, eftersom de drog sin avgift direkt från min lön vilket inte går så bra när man inte har någon. Jag gick in på min sida ändrade mina uppgifter men eftersom jag inte då hade beviljats någon a-kassa kunde jag inte heller svara på hur mycket a-kassa jag fick. Då kom det ett brev där de bad mig att så fort som möjligt när jag visste anmäla min nya inkomst så att min avgift blev rättad efter den.
Idag fick jag då veta att jag kommer få ut 680 kr om dagen. I samma posthög låg också ett brev från lärarförbundet där de samlat alla de senaste månadernas missade avgifter på en avi. Och där har jag fått samma avgift som när jag hade arbete. Då gick jag in på min sida och skulle kolla mina uppgifter och ser då att de gamla uppgifterna är kvar från tiden på Bjärnum. Meget märkligt. Jag förstår ju att de inte har mina nya inkomstuppgifter, men vad jag inte fattar är varför de inte kan ha någon standardavgift som tillämpas på de som är utan fast inkomst? Planerar någon form av telefonsamtal till dem, för att reda ut ett och annat, förhoppningsvis kan jag få någon krona igen.
Annars har jag ägt både yrkesmässigt och på sista tillfället på tränarbaskursen. Jag har verkligen träffat rätt med ungarna på jobbet, visserligen (vilket jag försöker förklara för dem) har vi inte börjat jobba ordentligt än, men jag får höra bara bra grejer. Ett tips är att alltid försöka bli anställd efter och istället för en person som varit sjukt hatad av alla. Det går knappt att misslyckas. En av de tuffa killarna i nian kom fram idag och klappade mig på ryggen och sa: "Jag gillar dig. Du är fett avslappnad."
Direkt efter jobbet idag bar det av till Tollarp där vi skulle ha praktisk baskurs med ett litet handbollslag. Trött som få och med en baconlindad i magen gjorde jag skitbra ifrån mig. Fick bara positiv feedback av kursledaren och övriga deltagare.
Today, I rock.
tisdag 13 oktober 2009
Långt och snurrigt - som världens kanske längsta polkagris
Detta blir ett helsnurrigt inlägg, eftersom det mesta är ganska snurrigt just nu. Jag skriver ner det som poppar upp helt utan krono-/logisk ordning.
De två första dagarna på jobbet är nu avklarade. Än så länge känns det bra, även om jag samtidigt inte har koll på nästan någonting. Men det är inget nytt direkt såhär i början. Been there done that.
Igår skulle jag bara följa med olika lärare och träffa alla grupper så jag hade väl egentligen inga krav på mig. Halv mjukstart kan man väl kalla det. Däremot så bombarderas man av information och nya intryck vilket borgar för att hjärnan känns som gröt efter mindre än en timme. Ett otydbart schema som inte stämde komplett befriat från tidsangivelser gjorde inget bättre eftersom jag idag skulle ha vanliga lektioner direkt. "Jag ska vara var och ha vad när?"
Hälsat på nya kollegor har jag också gjort. Än så länge verkar det vara vettiga människor och otroligt nog är det ingen som har utmärkt sig som ett komplett miffo. Det brukar annars inte ta lång tid att identifiera dem. Kvinnan med orimligt mycket mustasch som försvårar ögonkontakt och mannen som när han hälsar lägger andra handen över i ett varmt handslag får än så länge utgöra de mer pikanta inslagen i kollegiet. Men precis som Sara slogs jag av att vissa människor inte hälsar! När man kommer ny ska man banne mig hälsa på alla, och det är inte bara mitt jobb att se till att så sker. Flera har jag gett mig på självmant när jag tyckt att det varit läge och man fått ögonkontakt, men dessa två har på något sätt undvikit hela den situationen. Jag vet alltså inte ens vad de heter, fastän jag äter i samma klassrum som den ena och igår var på möte med den andra. Skumma människor. Nu är det dessutom försent att göra något åt saken.
Varje morgon är det morgonmöte. Hon som håller i det hela pratar då teckenspråk samtidigt och alla andra förväntas härma hennes rörelser eftersom det finns barn som tecknar på skolan. Än så länge har jag lärt mig tecknet för oktober och räknar med att bemästra det i slutet på den här månaden.
Ett stort minus i min bok är det faktum att lärarna inte har någon egen arbetsplats. Det finns ett personalrum, med 5 fåtöljer och ett bord med plats för 10 personer där man kan sitta men nästan ingen förutom cheferna har ett eget skrivbord. Det finns också ett förrådsrum med två datorer och ett litet bord men därinne är det snorkallt och packat med pappershanddukar. Inte direkt inspirerande. Dessutom är det jobbigt att man inte kan sprida ut sig någonstans under planeringstiden, gå och ha lektion och sedan fortsätta där man var utan att plocka ihop emellan. Inte heller får man en plats att boa in sig på och ha kort på make och barn. Istället är det portabel pennförvaring och en megaväska som gäller. Jag måste därmed överge min vanliga handväska och införskaffa en riktig lärarväska med olika fack och grejer... Sedan när jag får lön alltså.
Ser fram emot att få pengar insatt på kontot för första gången sedan 27 juni, om man inte räknar pappadonationerna.
Avslutade gårdagen med konferens där jag verkligen inte fattade mycket mer än att det är föräldramöte nästa vecka. Skulle sluta 16.15 och 16.19 skulle bussen gå från en hållplats som jag måste jogga åtminstone halva sträckan till för att hinna. Eftersom jag skulle på IFK-relaterad kurs kl. 18 var jag tvungen att hinna med den. När klockan närmade sig kvart över var det bara jag på mötet som gjorde någon ansats att runda av (stänga kalendern, sträcka på sig lite, kolla i väskan) vilket kändes lite småjobbigt. Dock tog överlevnadsinstinkten över gott socialt beteende (vilket jag ändå lever i avsaknad av) och jag ursäktade mig och joggade. Klarade bussen med 5 sekunder till godo.
Idag har jag haft de klasser som jag kommer att undervisa i. En 6-7:a där jag kommer att ha svenska och engelska och 8:or och 9:or där jag bara har engelska.
Saken med hela min plötsliga anställning är att hon som fick jobbet lyckades göra sig omöjlig och ovän med alla dessa klasser redan efter en lektion. Sedan första veckan har hon varit sjukskriven och eleverna har inte haft någon vettig undervisning sedan dess. Igår när eleverna fick höra att jag skulle komma istället för henne var det klang och jubelrop. Men idag när det var dags för första lektionen var de lite avvaktande till en början eftersom de inte visste hur jag skulle vara. Men eftersom jag kör på min bombsäkra presentation där jag bland annat ritar Homer Simpson på tavlan så är jag home free direkt. Har bara fått positiva reaktioner idag, vilket känns skönt. Visserligen har jag ännu inte haft en regelrätt lektion men det som sket sig med den förra läraren har jag lyckats undvika. Åttorna blev helt chockade när jag lärde mig deras namn. "Du kan våra namn?! Hon tvingade oss att ha namnskyltar!" Känns gott inuti även om man försöker vara neutral utåt.
Har förstås sjukt mycket att planera nu eftersom ungarna inte gjort något på veckor. På onsdag exempelvis är det betygskonferens men det finns inget att säga än om engelskan...
Även snart dags för utvecklingssamtal. Men inte för mig, jag måste vänta några veckor så att jag har något att säga. Just det, jag är mentor i åk 6 också, fick jag veta idag. Det klarnar lite undan för undan men dessvärre tror jag att jag fortfarande är lyckligt ovetande om hälften som jag eg borde ha koll på.
De två första dagarna på jobbet är nu avklarade. Än så länge känns det bra, även om jag samtidigt inte har koll på nästan någonting. Men det är inget nytt direkt såhär i början. Been there done that.
Igår skulle jag bara följa med olika lärare och träffa alla grupper så jag hade väl egentligen inga krav på mig. Halv mjukstart kan man väl kalla det. Däremot så bombarderas man av information och nya intryck vilket borgar för att hjärnan känns som gröt efter mindre än en timme. Ett otydbart schema som inte stämde komplett befriat från tidsangivelser gjorde inget bättre eftersom jag idag skulle ha vanliga lektioner direkt. "Jag ska vara var och ha vad när?"
Hälsat på nya kollegor har jag också gjort. Än så länge verkar det vara vettiga människor och otroligt nog är det ingen som har utmärkt sig som ett komplett miffo. Det brukar annars inte ta lång tid att identifiera dem. Kvinnan med orimligt mycket mustasch som försvårar ögonkontakt och mannen som när han hälsar lägger andra handen över i ett varmt handslag får än så länge utgöra de mer pikanta inslagen i kollegiet. Men precis som Sara slogs jag av att vissa människor inte hälsar! När man kommer ny ska man banne mig hälsa på alla, och det är inte bara mitt jobb att se till att så sker. Flera har jag gett mig på självmant när jag tyckt att det varit läge och man fått ögonkontakt, men dessa två har på något sätt undvikit hela den situationen. Jag vet alltså inte ens vad de heter, fastän jag äter i samma klassrum som den ena och igår var på möte med den andra. Skumma människor. Nu är det dessutom försent att göra något åt saken.
Varje morgon är det morgonmöte. Hon som håller i det hela pratar då teckenspråk samtidigt och alla andra förväntas härma hennes rörelser eftersom det finns barn som tecknar på skolan. Än så länge har jag lärt mig tecknet för oktober och räknar med att bemästra det i slutet på den här månaden.
Ett stort minus i min bok är det faktum att lärarna inte har någon egen arbetsplats. Det finns ett personalrum, med 5 fåtöljer och ett bord med plats för 10 personer där man kan sitta men nästan ingen förutom cheferna har ett eget skrivbord. Det finns också ett förrådsrum med två datorer och ett litet bord men därinne är det snorkallt och packat med pappershanddukar. Inte direkt inspirerande. Dessutom är det jobbigt att man inte kan sprida ut sig någonstans under planeringstiden, gå och ha lektion och sedan fortsätta där man var utan att plocka ihop emellan. Inte heller får man en plats att boa in sig på och ha kort på make och barn. Istället är det portabel pennförvaring och en megaväska som gäller. Jag måste därmed överge min vanliga handväska och införskaffa en riktig lärarväska med olika fack och grejer... Sedan när jag får lön alltså.
Ser fram emot att få pengar insatt på kontot för första gången sedan 27 juni, om man inte räknar pappadonationerna.
Avslutade gårdagen med konferens där jag verkligen inte fattade mycket mer än att det är föräldramöte nästa vecka. Skulle sluta 16.15 och 16.19 skulle bussen gå från en hållplats som jag måste jogga åtminstone halva sträckan till för att hinna. Eftersom jag skulle på IFK-relaterad kurs kl. 18 var jag tvungen att hinna med den. När klockan närmade sig kvart över var det bara jag på mötet som gjorde någon ansats att runda av (stänga kalendern, sträcka på sig lite, kolla i väskan) vilket kändes lite småjobbigt. Dock tog överlevnadsinstinkten över gott socialt beteende (vilket jag ändå lever i avsaknad av) och jag ursäktade mig och joggade. Klarade bussen med 5 sekunder till godo.
Idag har jag haft de klasser som jag kommer att undervisa i. En 6-7:a där jag kommer att ha svenska och engelska och 8:or och 9:or där jag bara har engelska.
Saken med hela min plötsliga anställning är att hon som fick jobbet lyckades göra sig omöjlig och ovän med alla dessa klasser redan efter en lektion. Sedan första veckan har hon varit sjukskriven och eleverna har inte haft någon vettig undervisning sedan dess. Igår när eleverna fick höra att jag skulle komma istället för henne var det klang och jubelrop. Men idag när det var dags för första lektionen var de lite avvaktande till en början eftersom de inte visste hur jag skulle vara. Men eftersom jag kör på min bombsäkra presentation där jag bland annat ritar Homer Simpson på tavlan så är jag home free direkt. Har bara fått positiva reaktioner idag, vilket känns skönt. Visserligen har jag ännu inte haft en regelrätt lektion men det som sket sig med den förra läraren har jag lyckats undvika. Åttorna blev helt chockade när jag lärde mig deras namn. "Du kan våra namn?! Hon tvingade oss att ha namnskyltar!" Känns gott inuti även om man försöker vara neutral utåt.
Har förstås sjukt mycket att planera nu eftersom ungarna inte gjort något på veckor. På onsdag exempelvis är det betygskonferens men det finns inget att säga än om engelskan...
Även snart dags för utvecklingssamtal. Men inte för mig, jag måste vänta några veckor så att jag har något att säga. Just det, jag är mentor i åk 6 också, fick jag veta idag. Det klarnar lite undan för undan men dessvärre tror jag att jag fortfarande är lyckligt ovetande om hälften som jag eg borde ha koll på.
söndag 11 oktober 2009
Välkommen tillbaka kära söndagsångest!
Fast egentligen har jag ingen. Inte den här veckan, kanske nästa. Eftersom jag inte vet riktigt vad som händer imorgon vet jag inte vad jag ska känna ångest inför. Dessutom ska vi snart iväg på "Flickan som lekte med elden" så de sista timmarna på söndagen i vaket tillstånd kommer att spenderas i biosoffan.
Men varför har vi återigen bokat biljetter kl 21? Vi vet ju att vi kommer tycka att det är jättejobbigt när vi ska iväg... Nötter vi är.
Igår var vi hem till Gustis och kollade handboll och riktigt sorglig fotboll. Bortsett från hetsen på matchen var det lugnt, skönt och snacks. Idag har vi tvättat och för jag vet inte vilken gång i ordningen försökt styra upp lilla rummet. Eller ska vi kalla det Sisyfosrummet kanske?
Det var iaf välbehövligt eftersom jag behövde rensa igenom alla papper från a-kassa och arbetsförmedling så att jag kan knyta ihop säcken (och dränka dess innehåll i ån...) på det området.
I pauserna har vi landat i soffan och kollat på de vanliga söndagsprogrammen. Axel vet vilka jag menar och förmodligen ni andra också som någongång slappat i soffan en söndag. Höjdpunkten på tv idag var när Per Morberg gjorde bearnaise. Jag skulle utan anmodan kunna sleva i mig av den, det ser jag på den. Måste nog testa att göra egen snart, det har varit dags för det länge nu.
Så, nu har jag bloggat, då var det bara ni andra kvar. Sätt igång.
Men varför har vi återigen bokat biljetter kl 21? Vi vet ju att vi kommer tycka att det är jättejobbigt när vi ska iväg... Nötter vi är.
Igår var vi hem till Gustis och kollade handboll och riktigt sorglig fotboll. Bortsett från hetsen på matchen var det lugnt, skönt och snacks. Idag har vi tvättat och för jag vet inte vilken gång i ordningen försökt styra upp lilla rummet. Eller ska vi kalla det Sisyfosrummet kanske?
Det var iaf välbehövligt eftersom jag behövde rensa igenom alla papper från a-kassa och arbetsförmedling så att jag kan knyta ihop säcken (och dränka dess innehåll i ån...) på det området.
I pauserna har vi landat i soffan och kollat på de vanliga söndagsprogrammen. Axel vet vilka jag menar och förmodligen ni andra också som någongång slappat i soffan en söndag. Höjdpunkten på tv idag var när Per Morberg gjorde bearnaise. Jag skulle utan anmodan kunna sleva i mig av den, det ser jag på den. Måste nog testa att göra egen snart, det har varit dags för det länge nu.
Så, nu har jag bloggat, då var det bara ni andra kvar. Sätt igång.
lördag 10 oktober 2009
Det går bra nu - K to the P remix
Uh, uh, uh, Ichy
Checka min stil för jag är så precis så jag gör vad jag vill.. Kollar
handboll och sånt och jag håller mig till, grabbar.
Fredagsfika, håll stilen och chill.
Samma eviga säsong från maj till april
Alla vet vad jag går för, står för.
Inte hon som springer när det blåser
Livet går lika hårt som en stalker.
Tills jag fått en deal som jag låser.
Socialkamelont, passar in i alla kretsar,
ta det lugnt hänger bak när jag festar.
Handen på glaset skrik högt när du drar nu.
Avkast, nu kör vi... Det går bra nu.
(REF.)
Pengar rullar in som det ska, det går bra nu.
Mellanmjölk i mitt glas nu, det går bra nu.
Hemgjord raggmunk på mitt fat, det går bra nu
det går bra nu, kompis det går bra nu.
Jag sa pengar rullar in som det ska, det går bra nu.
Love är med när jag drar, för det går bra nu.
Släng upp en hand om du känner det går bra nu,
det går bra nu, kompis det går bra nu.
Checka min stil för jag är så precis så jag gör vad jag vill.. Kollar
handboll och sånt och jag håller mig till, grabbar.
Fredagsfika, håll stilen och chill.
Samma eviga säsong från maj till april
Alla vet vad jag går för, står för.
Inte hon som springer när det blåser
Livet går lika hårt som en stalker.
Tills jag fått en deal som jag låser.
Socialkamelont, passar in i alla kretsar,
ta det lugnt hänger bak när jag festar.
Handen på glaset skrik högt när du drar nu.
Avkast, nu kör vi... Det går bra nu.
(REF.)
Pengar rullar in som det ska, det går bra nu.
Mellanmjölk i mitt glas nu, det går bra nu.
Hemgjord raggmunk på mitt fat, det går bra nu
det går bra nu, kompis det går bra nu.
Jag sa pengar rullar in som det ska, det går bra nu.
Love är med när jag drar, för det går bra nu.
Släng upp en hand om du känner det går bra nu,
det går bra nu, kompis det går bra nu.
fredag 9 oktober 2009
New job people!
I tisdags ringde de från en skola som jag sökt jobb på för över 1,5 månad sedan, igår var jag på intervju, idag fick jag jobbet och på måndag börjar jag!
Saker och ting kan ändras fort här i världen, det är då ett som är säkert med facit i hand men något som man aldrig tror ska ske när man ligger på soffan kl 11 en gråmulen torsdag och tycker att allt är skit och piss och fan och hans farmor.
Mitt nya jobb ligger i Sibbhult (Sibbahult för lokalinvånarna), ca 50 minuters bussresa härifrån. Jag jobbar mig sakta men säkert närmare och närmare hemmet. Till Osby tog det 60 minuter, till Bjärnum 55...
Det är en F-9(10)-skola med Montessoriprofil. Exakt hur flummigt det blir lär jag bli varse men vem i hela helsefyr bryr sig?! Jag kommer att få steady income, något som jag längtat efter sedan i juni. Love har jobb, jag har jobb. Life is good again.
Ska vi sätta en femma på hur lång tid det tar innan jag börjar klaga på jobbrelaterade saker? Jag ger det mindre än en vecka. Onsdag.
Idag har jag och Love tagit det lugnt med lunch på stan. Hela dagen färgades av att jag väntade på att mobilen skulle ringa. Love frågade konstant om jag hade den med mig, om jag skulle höra den och om jag hade satt den på OBS! mycket hög volym! och jag svarade ja, ja och jag har den på vibrator i kjolfickan.
Men på hela dagen hörde jag inget. Jag duschade jättefort utifall han skulle ringa. Inget samtal. Jag borstade tänderna jättefort. Helt i onödan. Vi åt lunch. I lugn och ro. Efter ett tag uppstod en krissituation. Jag behövde göra nummer två på tjotta - då måste han ju ringa! Tog med mig mobilen in och hoppades att jag inte skulle behöva prata med min eventuellt blivande chef sittandes med trosorna runt fotknölarna. Men inte ens då ringde det. Otimingen i det mina vänner...
Ungefär 20 minuter innan Love skulle till sin samling och man trodde att mobilen inte kunde ringa mindre och mer sällan - då ringde det, och nu har jag ett jobb!
Om alldeles ett tag ska jag iväg till Lund och kolla match. Förhoppningsvis håller detta glada tillstånd i sig! Trevlig fredag!
Saker och ting kan ändras fort här i världen, det är då ett som är säkert med facit i hand men något som man aldrig tror ska ske när man ligger på soffan kl 11 en gråmulen torsdag och tycker att allt är skit och piss och fan och hans farmor.
Mitt nya jobb ligger i Sibbhult (Sibbahult för lokalinvånarna), ca 50 minuters bussresa härifrån. Jag jobbar mig sakta men säkert närmare och närmare hemmet. Till Osby tog det 60 minuter, till Bjärnum 55...
Det är en F-9(10)-skola med Montessoriprofil. Exakt hur flummigt det blir lär jag bli varse men vem i hela helsefyr bryr sig?! Jag kommer att få steady income, något som jag längtat efter sedan i juni. Love har jobb, jag har jobb. Life is good again.
Ska vi sätta en femma på hur lång tid det tar innan jag börjar klaga på jobbrelaterade saker? Jag ger det mindre än en vecka. Onsdag.
Idag har jag och Love tagit det lugnt med lunch på stan. Hela dagen färgades av att jag väntade på att mobilen skulle ringa. Love frågade konstant om jag hade den med mig, om jag skulle höra den och om jag hade satt den på OBS! mycket hög volym! och jag svarade ja, ja och jag har den på vibrator i kjolfickan.
Men på hela dagen hörde jag inget. Jag duschade jättefort utifall han skulle ringa. Inget samtal. Jag borstade tänderna jättefort. Helt i onödan. Vi åt lunch. I lugn och ro. Efter ett tag uppstod en krissituation. Jag behövde göra nummer två på tjotta - då måste han ju ringa! Tog med mig mobilen in och hoppades att jag inte skulle behöva prata med min eventuellt blivande chef sittandes med trosorna runt fotknölarna. Men inte ens då ringde det. Otimingen i det mina vänner...
Ungefär 20 minuter innan Love skulle till sin samling och man trodde att mobilen inte kunde ringa mindre och mer sällan - då ringde det, och nu har jag ett jobb!
Om alldeles ett tag ska jag iväg till Lund och kolla match. Förhoppningsvis håller detta glada tillstånd i sig! Trevlig fredag!
tisdag 6 oktober 2009
Kerran på webtv
Ahjustja.. jag är ju med på Kristianstadsbladets webtv. Vid ca 0.26 syns jag någon sekund sittande i trappen bakom tränarKenneth och man ser hur jag böjer mig ner och hostar i smärta samt ser väldigt trött och plågad ut. Det spelades ju in i söndags samma dag som jag pajade mig. Tjejen med ryggen mot och orange rumpa är min kompis Nasti.
Angående känslor vid match
Min vän Sara är en relativt nybliven idrottsflickvän i och med att hennes sambo börjat lira hockey denna säsong. Då och då dyker det upp en fundering kring detta och med mina 6,5 år tillsammans med Love besitter jag viss erfarenhet i ämnet.
Snart är det dags för Saras första riktiga match och hon ställer sig lite undrande till hur hon kommer att reagera. Med oro? Stolthet? Okontrollerbart begär?
Jag försökte utreda saken i en kommentar men kände ganska snart att det inte var tillräckligt med utrymme och det fick bli ett eget inlägg istället. Men när jag började skriva blev jag sådär orimligt detaljerad som bara jag kan bli och därför ger jag mig på en kort sammanfattning.
När Love spelar match och jag tittar på känner jag följande:
Enorm stolthet. Det är min KILLE som springer där nere och spelar match i Elitserien.
Stilla förundran. Det är MIN kille som springer där nere och spelar match i Elitserien.
Mycken hjärtevärme. Jag älskar att se Love i sitt rätta element.
Kontrollerbart begär. Ursäkta alla känsliga läsare som kanske helst varit utan denna information, men jag tycker faktiskt att Love är väldigt begärlig när han ser sådär stor och stark ut...
Viss rädsla och oro. När Love verkar ha skadat sig eller om det verkar vara något annat fel är det otroligt jobbigt eftersom jag inte kan göra någonting.
Okontrollerbar ilska. Om övriga på planen gör något jag inte gillar mot Love blir jag vansinnig och mer än en gång har jag varit halvvägs in på planen. Här i Kristianstad sitter jag lyckligtvis inträngd mitt i publikhavet så resten av handbollsvärlden går säker.
Tillsammans med alla dessa Loverelaterade känslor har det under åren byggts upp ett genuint intresse för sporten, något som inte existerade innan. Därmed är det inte varje match som jag hinner känna efter utan istället är jag fullt engagerad i allt som händer nere på planen.
Men känslorna finns alltid där. Och känner jag dig rätt Sara så kommer du känna detsamma! ;)
Snart är det dags för Saras första riktiga match och hon ställer sig lite undrande till hur hon kommer att reagera. Med oro? Stolthet? Okontrollerbart begär?
Jag försökte utreda saken i en kommentar men kände ganska snart att det inte var tillräckligt med utrymme och det fick bli ett eget inlägg istället. Men när jag började skriva blev jag sådär orimligt detaljerad som bara jag kan bli och därför ger jag mig på en kort sammanfattning.
När Love spelar match och jag tittar på känner jag följande:
Enorm stolthet. Det är min KILLE som springer där nere och spelar match i Elitserien.
Stilla förundran. Det är MIN kille som springer där nere och spelar match i Elitserien.
Mycken hjärtevärme. Jag älskar att se Love i sitt rätta element.
Kontrollerbart begär. Ursäkta alla känsliga läsare som kanske helst varit utan denna information, men jag tycker faktiskt att Love är väldigt begärlig när han ser sådär stor och stark ut...
Viss rädsla och oro. När Love verkar ha skadat sig eller om det verkar vara något annat fel är det otroligt jobbigt eftersom jag inte kan göra någonting.
Okontrollerbar ilska. Om övriga på planen gör något jag inte gillar mot Love blir jag vansinnig och mer än en gång har jag varit halvvägs in på planen. Här i Kristianstad sitter jag lyckligtvis inträngd mitt i publikhavet så resten av handbollsvärlden går säker.
Tillsammans med alla dessa Loverelaterade känslor har det under åren byggts upp ett genuint intresse för sporten, något som inte existerade innan. Därmed är det inte varje match som jag hinner känna efter utan istället är jag fullt engagerad i allt som händer nere på planen.
Men känslorna finns alltid där. Och känner jag dig rätt Sara så kommer du känna detsamma! ;)
måndag 5 oktober 2009
Soffkorrespondent
Något bättre i sidan idag jämfört med igår. Minskat antal hugg som gör att kroppen viker sig. Har spenderat hela dagen på soffan dock vilket kanske kan förklara varför jag tycker att det gått bättre idag.
Men jag är så vansinnigt uttråkad! Om jag tvingas vila mycket mer denna hösten kommer jag krevera. Däremot tror jag att jag rent fysiskt skulle behöva en dag till i lugn och ro men det går inte. Imorgon ska jag jobba igen på en förskola jag inte varit på innan. Kommer förmodligen göra ett gott första intryck med sned hållning och plötsliga utrop av smärta.
Trots känslan av tristess har jag faktiskt varit snudd på produktiv idag. Jag har redovisat vik.timmar, deklarerat kassakort, valt jobbcoachföretag och sökt jobb. Allt detta sittandes i soffan.
Väl inne på A-kassans hemsida, som jag kom in på för första gången på 6 veckor (utan fungerande säkerhetscertifikat), fick jag det svart på vitt att min ansökan om ersättning fortfarande inte gått igenom. Där kunde jag följa de senaste turerna i ärendet och se kommande utbetalningar. Fanns varken eller. Men jag håller tummarna. Rimligtvis borde jag komma närmare en första utbetalning med varje dag som går.
Men jag är så vansinnigt uttråkad! Om jag tvingas vila mycket mer denna hösten kommer jag krevera. Däremot tror jag att jag rent fysiskt skulle behöva en dag till i lugn och ro men det går inte. Imorgon ska jag jobba igen på en förskola jag inte varit på innan. Kommer förmodligen göra ett gott första intryck med sned hållning och plötsliga utrop av smärta.
Trots känslan av tristess har jag faktiskt varit snudd på produktiv idag. Jag har redovisat vik.timmar, deklarerat kassakort, valt jobbcoachföretag och sökt jobb. Allt detta sittandes i soffan.
Väl inne på A-kassans hemsida, som jag kom in på för första gången på 6 veckor (utan fungerande säkerhetscertifikat), fick jag det svart på vitt att min ansökan om ersättning fortfarande inte gått igenom. Där kunde jag följa de senaste turerna i ärendet och se kommande utbetalningar. Fanns varken eller. Men jag håller tummarna. Rimligtvis borde jag komma närmare en första utbetalning med varje dag som går.
söndag 4 oktober 2009
Skitsöndag
Den här dagen försöker vi glömma.
Jag har ju hostat i tre veckor nu. Under nästan lika lång tid har jag haft ont i vänster sida på grund av detta. Jag har förmodligen överansträngt någon muskel. Imorse, när jag hostade som vanligt höll jag emot revbenen med handen och då kände jag hur någonting gick sönder.
Det gjorde så jääävla ont.
Det blev en tur till akuten som endast resulterade i att jag fick bekräftat att jag hostat sönder ett muskelfäste mellan två revben samt att jag fick rådet att ta alvedon och vänta och se.
Efter den ultimata uppladdningen var det dags för hemmamatch. Den gick åt skogen. Handboll är inte roligt just nu.
Hem efter matchen och upptäcka att Liverpool förlorade borta mot Chelsea.
Jäkla skitdag detta.
Jag har ju hostat i tre veckor nu. Under nästan lika lång tid har jag haft ont i vänster sida på grund av detta. Jag har förmodligen överansträngt någon muskel. Imorse, när jag hostade som vanligt höll jag emot revbenen med handen och då kände jag hur någonting gick sönder.
Det gjorde så jääävla ont.
Det blev en tur till akuten som endast resulterade i att jag fick bekräftat att jag hostat sönder ett muskelfäste mellan två revben samt att jag fick rådet att ta alvedon och vänta och se.
Efter den ultimata uppladdningen var det dags för hemmamatch. Den gick åt skogen. Handboll är inte roligt just nu.
Hem efter matchen och upptäcka att Liverpool förlorade borta mot Chelsea.
Jäkla skitdag detta.
lördag 3 oktober 2009
Mirror mirror on the wall...
...in the elevator.
I grund och botten är jag positiv till att det är en spegel i hissen. Tack vare den har våra fastighetsägare sett till att inga av deras hyresgäster ger sig ut på stan som utseendemässiga katastrofer. "Det bor inga okammade människor med snorkråkor i näsan hos Fabös Fastigheter!"
Perfekt reklam.
Men.
Det ställer till det för mig. Det är som sagt jättebra att kunna slänga en sista blick i spegeln innan man visar sig bland folk men när jag åker hissen ensam hamnar jag varje gång mittemot spegeln och jag stirrar på mig själv. Hela tiden. Ofta gör jag spegelminer också. Jag beter mig som om jag var ensam i mitt badrum med den skillnaden att jag befinner mig i en hiss som har fönster i dörren. Än så länge har jag undvikit några större pinsamheter men det är bara en tidsfråga innan någon ser mig och mina weird ways därinne. Ibland tvingar jag mig själv att ställa mig i hörnet av hissen för att undvika mig själv i spegeln. Då försöker jag istället se väldigt avslappnad och casual ut, som att jag alltid åker hiss lätt lutad in i hörnet.
Fast oftast åker jag stående framför spegeln. Det är ju trevligt med sällskap.
I grund och botten är jag positiv till att det är en spegel i hissen. Tack vare den har våra fastighetsägare sett till att inga av deras hyresgäster ger sig ut på stan som utseendemässiga katastrofer. "Det bor inga okammade människor med snorkråkor i näsan hos Fabös Fastigheter!"
Perfekt reklam.
Men.
Det ställer till det för mig. Det är som sagt jättebra att kunna slänga en sista blick i spegeln innan man visar sig bland folk men när jag åker hissen ensam hamnar jag varje gång mittemot spegeln och jag stirrar på mig själv. Hela tiden. Ofta gör jag spegelminer också. Jag beter mig som om jag var ensam i mitt badrum med den skillnaden att jag befinner mig i en hiss som har fönster i dörren. Än så länge har jag undvikit några större pinsamheter men det är bara en tidsfråga innan någon ser mig och mina weird ways därinne. Ibland tvingar jag mig själv att ställa mig i hörnet av hissen för att undvika mig själv i spegeln. Då försöker jag istället se väldigt avslappnad och casual ut, som att jag alltid åker hiss lätt lutad in i hörnet.
Fast oftast åker jag stående framför spegeln. Det är ju trevligt med sällskap.
fredag 2 oktober 2009
Andra bullar
Eftersom jag hade en ledig dag idag igen så passade jag på att gå på gymmet för första gången på flera veckor för att testa hur mycket en hostsliten kropp klarade av.
Galet vad fort man tappar på tre veckor.
Men jag körde väldigt försiktigt idag och än så länge känns det bra. Visserligen hade halsen en annan åsikt under uppvärmningen på löpbandet men jag valde att försöka inte hosta eftersom jag förmodligen hade förolyckats då. När jag är på löpbandet är det full koncentration, för är det något jag är rädd för är det att ramla där. Om man inte avlider direkt av kroppsliga skador skulle jag definitivt dö av skam. Och aldrig gymma mer.
Igår var jag laddad till tusen för att baka bullar och hade inhandlat allt jag trodde mig behöva. När jag skulle sätta igång visade det sig att jag inte hade pärlsocker hemma vilket innebar major antiklimax och bakandet fick vänta till nu.
As I write jäser min bulldeg för att snart kavlas ut och fyllas med tre olika fyllningar: kanel, vanilj och blåbärssylt/mandelmassa (något jag inte testat tidigare men uppskattar på caféer). Jag hoppas på succé. Love blev nervös när han hörde min nya smakkombo men när jag klappade honom lugnande på huvudet och försäkrade att jag skulle göra vaniljbullar också fick jag fria händer.
Nu ska jag däremot fundera på hur jag ska få till lika fina snurror som Vic gör. Vanligtvis brukar jag bara skära dem och ställa dem i formar men de med blåbärssylt vill jag snurra till. Kanske google vet.
Galet vad fort man tappar på tre veckor.
Men jag körde väldigt försiktigt idag och än så länge känns det bra. Visserligen hade halsen en annan åsikt under uppvärmningen på löpbandet men jag valde att försöka inte hosta eftersom jag förmodligen hade förolyckats då. När jag är på löpbandet är det full koncentration, för är det något jag är rädd för är det att ramla där. Om man inte avlider direkt av kroppsliga skador skulle jag definitivt dö av skam. Och aldrig gymma mer.
Igår var jag laddad till tusen för att baka bullar och hade inhandlat allt jag trodde mig behöva. När jag skulle sätta igång visade det sig att jag inte hade pärlsocker hemma vilket innebar major antiklimax och bakandet fick vänta till nu.
As I write jäser min bulldeg för att snart kavlas ut och fyllas med tre olika fyllningar: kanel, vanilj och blåbärssylt/mandelmassa (något jag inte testat tidigare men uppskattar på caféer). Jag hoppas på succé. Love blev nervös när han hörde min nya smakkombo men när jag klappade honom lugnande på huvudet och försäkrade att jag skulle göra vaniljbullar också fick jag fria händer.
Nu ska jag däremot fundera på hur jag ska få till lika fina snurror som Vic gör. Vanligtvis brukar jag bara skära dem och ställa dem i formar men de med blåbärssylt vill jag snurra till. Kanske google vet.
torsdag 1 oktober 2009
Om betydelsen av stora fickor.
Fick sms av Nasti igår: "Käka vid halv8tiden?". Efter att ha försäkrat mig om att det betydde att vi skulle hem till dem och bli bjudna på mat tackade jag ja. Enligt Nasti skulle Olle ha frågat Love redan tidigare men det var oklart var informationen hade stannat.
När jag frågade Love visade det att det var hos honom det tagit stopp, Olle hade nämligen frågat på träningen, eller hur det var. Love hade svarat att han skulle kolla med mig först. Märk väl att jag tackade ja utan att kolla med Love...
Loves teori var att Olle delvis hade bjudit in oss för att försäkra sig om att Love inte var helt i däck efter matchen i måndags. Vi såg framför oss en lugn middag med oss fyra. Som ett litet tecken på uppskattning köpte vi med oss efterrätt, en liten kladdkaka och laktos- och mjölkfri vispgrädde, eftersom Nasti undviker mejeriprodukter av miljömässiga skäl.
Med vår lilla present inslagen i en konsumkasse promenerade vi bort.
När vi kom fram till deras dörr hörde vi ett jäkla liv därinne. Vi plingade på och dörren öppnades av den danske målisen. En titt in i köket uppenbarade ytterligare 7 pers från laget med flickvänner.
Love hade helt missat att det var andra som var bjudna också och jag hade inte heller utläst något dylikt i Nastis sms.
Nu kändes helt plötsligt vår lilla kladdkaka galet otillräcklig och fånig i sammanhanget. Vad skulle vi göra med den? Först försökte jag smyga in den under en bänk i hallen bakom mina skor men då föreslog Love att vi skulle gömma den i hans innerficka på jackan. Den visade sig vara väldigt stor och skulle förmodligen rymma en smärre laptop men för oss var det för tillfälligt tillräckligt att den rymde en kasse med ett stycke kladdkaka och en vispgrädde gjord på havre.
Sedan deltog vi i gemenskapen som om vi inte förväntat oss något annat...
Det var väldigt trevligt att i all enkelhet äta tillsammans en vanlig onsdag och vi avslutade kvällen med ett parti Dotcard. Jag vann för andra gången i mitt liv, mucho nöjd med detta.
Alla närvarande var rörande överens om att detta inslag borde bli en tradition. Åtta av oss tyckte att traditionen borde vara att Olle och Nasti bjöd oss andra på mat, men de tyckte att vi borde rotera. Det kanske är schysstast.
Men på en gång började bryderierna. Vad bjuder man tio personer på varav två är veggo och en annan inte gillar tomater och oliver? Vad övriga inte gillar vet jag inte än... Förslag mottages tacksamt.
När jag frågade Love visade det att det var hos honom det tagit stopp, Olle hade nämligen frågat på träningen, eller hur det var. Love hade svarat att han skulle kolla med mig först. Märk väl att jag tackade ja utan att kolla med Love...
Loves teori var att Olle delvis hade bjudit in oss för att försäkra sig om att Love inte var helt i däck efter matchen i måndags. Vi såg framför oss en lugn middag med oss fyra. Som ett litet tecken på uppskattning köpte vi med oss efterrätt, en liten kladdkaka och laktos- och mjölkfri vispgrädde, eftersom Nasti undviker mejeriprodukter av miljömässiga skäl.
Med vår lilla present inslagen i en konsumkasse promenerade vi bort.
När vi kom fram till deras dörr hörde vi ett jäkla liv därinne. Vi plingade på och dörren öppnades av den danske målisen. En titt in i köket uppenbarade ytterligare 7 pers från laget med flickvänner.
Love hade helt missat att det var andra som var bjudna också och jag hade inte heller utläst något dylikt i Nastis sms.
Nu kändes helt plötsligt vår lilla kladdkaka galet otillräcklig och fånig i sammanhanget. Vad skulle vi göra med den? Först försökte jag smyga in den under en bänk i hallen bakom mina skor men då föreslog Love att vi skulle gömma den i hans innerficka på jackan. Den visade sig vara väldigt stor och skulle förmodligen rymma en smärre laptop men för oss var det för tillfälligt tillräckligt att den rymde en kasse med ett stycke kladdkaka och en vispgrädde gjord på havre.
Sedan deltog vi i gemenskapen som om vi inte förväntat oss något annat...
Det var väldigt trevligt att i all enkelhet äta tillsammans en vanlig onsdag och vi avslutade kvällen med ett parti Dotcard. Jag vann för andra gången i mitt liv, mucho nöjd med detta.
Alla närvarande var rörande överens om att detta inslag borde bli en tradition. Åtta av oss tyckte att traditionen borde vara att Olle och Nasti bjöd oss andra på mat, men de tyckte att vi borde rotera. Det kanske är schysstast.
Men på en gång började bryderierna. Vad bjuder man tio personer på varav två är veggo och en annan inte gillar tomater och oliver? Vad övriga inte gillar vet jag inte än... Förslag mottages tacksamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)