Den trettonde maj

Det här inlägget är utan tvekan det jobbigaste jag har försökt skriva. Det har tagit flera dagar och i skrivande stund (fyra dagar efter det påbörjades) är jag inte säker på om det blir klart eller om jag kommer publicera. Vissa dagar har varit bra, vissa dagar lite sämre. Det syns också i texten, kanske tydligast för mig själv. Hur beskriver man i ord en händelse som varit den mest traumatiska man varit med om men som samtidigt inneburit den största lyckan i ens liv? Omöjligt säger jag men ändå sitter jag och försöker, inte för er skull utan för min egen.

I torsdags satte det alltså igång. Eftersom jag inte känt något tidigare under graviditeten vågade jag till en början inte tro att det var något på gång. För att ha något att göra gick vi en sväng på stan, åt en bit mat samt handlade riktigt smaskig middag till kvällen, med baktanken att om vi tillagar detta sätter det garanterat igång. De diffusa sammandragningarna jag känt under förmiddagen tilltog under eftermiddagen och vi började förbereda oss på förlossning. Det sista i väskan packades och vi städade ännu en gång. När vi började ta tid på värkarna kom de med ca 4 minuters mellanrum och varade i ungefär en minut.

När klockan var runt fyra ringde vi in för första gången. Jag fick rådet att ta två panodil samt duscha och äta och sedan ringa igen när det var ytterligare lite tätare mellan värkarna.

Under tiden i duschen tyckte jag att värkarna betedde sig märkligt, de var väldigt olika långa och oregelbundna och ett tag var jag rädd att de skulle stanna av helt. Love ringde igen och de sa att vi kunde avvakta ytterligare men också komma in om vi kände för det.

Jag tyckte att vi kunde vänta lite till och vi bäddade upp en av bäddfåtöljerna framför tv:n. När jag kräktes tyckte jag att det var dags att åka in. Dessutom tyckte jag att Smurre inte rörde sig lika mycket som han gjort tidigare under dagen.

När vi kom dit mådde jag bra och kunde gå själv, med paus för värkarna. Vi tog oss upp på förlossningen och blev visade in i ett rum. Dock var vi båda osäkra på om vi skulle få stanna, så vi tog inte med oss väskan in. Jag trodde faktiskt att vi skulle få åka hem och fortsätta arbetet en stund till eftersom värkarna fortfarande var så hanterbara.

Personen som tog emot oss satte på radion, "Lugna favoriter", och kopplade CTG på magen samt visade vad det var vi såg på skärmen. Allt var fortfarande lugnt.

Smurres hjärtljud var till en början höga och hoppade lite fram och tillbaka, något som var helt normalt.

När jag vände mig på sidan försvann helt plötsligt hjärtsymbolen bredvid Smurres siffror och de sjönk dramatiskt. Undersköterskan meckade med apparaten på magen men det hjälpte inte. Jag fick testa att ligga på en massa olika sätt men jag minns inte om det gjorde någon skillnad för ungefär vid den tidpunkten började jag tappa fokus på vad det var som hände runtomkring mig och värkarna tilltog i styrka.

Det kom fler och fler människor in i rummet och presenterade sig och den bilden jag hade från förlossningsfilmen om en lugn situation med bara jag, Love och barnmorska närvarande försvann snabbt. Det blev uppenbart att jag inte skulle få sitta och gunga mig igenom värkarna på en pilatesboll som jag hade tänkt.

Undersökningen visade att jag var öppen 6 cm när jag kom in och då får man beröm. Duktig tjej. Eftersom vattnet inte hade gått tog de hål på hinnan och det satte ytterligare fart på värkarna. Jag försökte andas bäst jag kunde och Love höll mig i handen hela tiden och försökte göra allt han kunde för att stötta.

Problemet med hjärtljuden kvarstod och snart stod det klart att personalen inte var nöjd med förloppet. De tog blodtest på Elis huvud men eftersom han var så hårig hade underläkaren svårt att få till det och det tog otroligt lång tid. Jag blev jättestressad av detta och missade helt att tänka på andningen och började hyperventilera. Helt plötsligt började mina fingrar vibrera och den känslan spred sig i hela kroppen. Fåfängt försökte jag fråga om det syntes att de skakade och krampade men det var ingen som kunde se det. Det var en otäck känsla som ytterligare bidrog till att det kändes som om jag höll på att tappa kontrollen.

När underläkaren gav upp provtagningsförsöken tillkallades överläkaren och det kom ytterligare människor in i rummet. När de äntligen fick tag på blod visade testet att Elis mådde bra och då trodde jag att det fortfarande fanns en möjlighet att föda vanligt. Jag frågade om jag kunde få vatten men blev nekad och då insåg jag för första gången på riktigt att de övervägde kejsarsnitt.

Värkarna kom jättetätt och det enda jag hörde var Loves röst. Runtomkring oss diskuterades det över våra huvuden och allt kändes overkligt. Var det här vår förlossning som vi väntat på? Undersköterskan frågade om jag ville ha lustgas och jag testade ett andetag men insåg direkt att jag inte ville ha det. Att ytterligare tappa fokus var inte ett alternativ dessutom var det hemskt att ha masken tryckt i ansiktet. Det var också det enda med förlossningen som jag kände att jag hade något att säga till om.

Helt plötsligt kom underläkaren in i mitt synfält och informerade om att de beslutat sig för att snitta. Min första reaktion var "Fan också, nej!" men när underläkaren sa att de inte trodde att bebisen skulle klara en vanlig förlossning försvann alla tankar. Allt försvann.

Överläkaren frågade om jag hade några snabba korta frågor innan och det enda jag kunde komma på var om det skulle göra ont, för i huvudet fanns helt plötsligt nyheten om kvinnan i Lund som hade känt hela ingreppet.

Svaret på frågan var dock nej och de rusade iväg med mig på sängen genom korridoren. Det var precis som på film, när man ser taket på sjukhuset passera och sjukhuspersonal i periferin som pratar. Helt plötsligt började underläkaren gapa om att kanylen i min hand höll på att lossna och hon blev jättestressad. Det blev jag med.

När vi kom in i operationssalen gick det undan. Jag fick flytta mig till operationsbordet med förmaningar om att det var mycket smalare än sängen "så ligg still". Jag hade jätteont och det värsta var känslan av att de dunkade fast operationsduken på min mage. Den kändes tung och klistrig och det gjorde vidrigt ont. Narkosläkaren frågade några korta frågor, bland annat om jag hade löständer. "Va...?" Någonstans i dimman lyckades jag ändå förmedla att halva mina framtänder är i plast och samtidigt som det helt plötsligt blev kallt längs armen de lade narkosen i skulle jag fråga om jag skulle räkna baklänges från 10 eller något men innan jag tänkt det färdigt var jag sövd. Allt som allt i tid tog det inte längre än två minuter från att de körde iväg mig till att jag var sövd.

När jag kom till sans hade det gått 1,5 timme och jag låg på uppvaket. Det var lugnt och stilla och verkligen raka motsatsen till hur det hade varit innan jag sövdes. Jag frågade en sköterska om det var klart och när hon sa ja spred sig en enorm lättnad. Inget mer ont och jag hade inte känt något. Då var jag tacksam för att jag hade blivit helt nedsövd och för att det var över.

Nästa fråga var var Love var någonstans, men hon visste ju inget om vem han var så hon kunde inte svara.

Min tredje fråga var om det blev en pojke eller flicka. Det visste hon förstås inte heller, men sköterskan lovade att ta reda på det. Efter en stund kom hon och sa: "Det blev en stor pojke!" Jag trodde inte min öron, någonstans hade jag helt lagt bort tanken att det kunde bli en kille, förmodligen mest beroende på att jag trodde att det skulle bli en tjej bara för att vi inte kunnat bestämma oss helt för ett tjejnamn. Jag fick min Elis!

Sedan såg jag Love komma med ett litet knyte i famnen. Lättnaden över att se Love går inte att beskriva i ord så jag försöker inte ens. Han lade Elis bredvid mig och Elis började tutta direkt, så himla duktig! Jag tittade och tittade på hans ansikte och försökte se några likheter med oss men det gick inte. Hans hår var nästan svart och ansiktet så litet och pluttigt. Vems näsa var det? Vems mun? Det första Love säger är att han fått mina örsnibbar. Stackars barn tänkte jag.

Sköterskan på uppvaket var snäll och lät både Love och Elis stanna med mig tills jag var pigg nog att flyttas tillbaka till förlossningssalen. När vi kom dit stod fortfarande radion på och den ena lugna låten värre än den andra spelades. Det var som om inget hänt. Jag hade inte särskilt ont eftersom jag fått mycket smärtstillande och allt var som en feberdröm. Love bredvid mig, Elis på armen som tittade fram ur filten och varenda låt på radion verkade handla om oss.


Det var en av de märkligaste nätterna i vårt liv. Eftersom BB var fullt fick vi sova kvar i förlossningssalen. Love fick välja mellan att sova i en fåtölj eller på en hård madrass (sådana man skulle göra kullerbyttor på i gympan) och jag låg i samma position hela natten utan att kunna röra mig. Och så Elis i sängen.

På fredagsmorgonen började nästa del av den här resan. Vi fick äntligen flytta upp på BB och när vi fick veta att vi skulle få egen sal kändes det otroligt skönt. Vi trodde båda att Love inte skulle kunna sova kvar eftersom det var fullt men iom eget rum kunde han stanna.

Väl uppe på BB kom saker och ting ikapp oss och det var ömsom underbart ömsom hemskt. Fredagen vill jag helst bara glömma. Jag hade vansinnigt ont och lämnade bara sängen en gång på 24 h. Love fick sköta precis allt med Elis och jag hade honom bara när han skulle ammas och när det var dags att sova. Jag kände mig frånkopplad och hade för ont för att fullt ut kunna delta.

Det vimlade av personal som var olika skickliga på att få en att känna sig totalt värdelös och jag kommer inte ihåg namnet på en enda som kom in och presenterade sig. De lämnade papper, broschyrer och förmaningar och inte nödvändigtvis sådana som stämde överens med föregående barnmorskas förmaningar.

På lördagen bestämde jag mig för att försöka må bättre. Då fick jag skäll av en BM för att jag inte varit uppe och rört mig. Tydligen ska man som snittad upp och röra sig så fort som möjligt och minst tre gånger om dagen för att undvika blodproppar. Ganska vital information som varken jag eller Love fått. Däremot stod det i en av broschyrerna visade det sig. När vi mot slutet av vistelsen sammanfattade upplevelsen påpekade vi det lite försiktigt men fick till svar att vi nog visst fått infot men varit så medtagna att det inte gått in. Om man med den erfarenhet de sitter på vet att urakut snittade mammor har svårt att ta till sig info - varför försäkrar man sig inte om att åtminstone det viktigaste når fram? Det enda som sjukgymnasten pratade om var när man kunde börja göra sit-ups igen. Viktigt.

På måndagen fick vi äntligen åka hem. Sjukhussängen hade känts som ett fängelse och mår man inte dåligt innan så gör man det definitivt efter att par dagar i en sådan säng.

På onsdagen var det dags att ta bort häftklamrarna från mitt snitt. Hela tiden hade alla sagt att det såg så himla fint ut, men när sköterskan höll på och plockade bort dem visade det sig att de missat att foga samman sårkanterna ordentligt och därmed börjde såret glipa längs några centimeter eftersom det inte kunnat läka ihop. Med hjälp av en spegel fick jag titta hur det såg ut och det var hemskt, precis som när man ser operations-TV och man får se mer än man egentligen vill. Resultatet blev iaf att jag (Love) måste hålla på och tejpa ihop min mage och ärret kommer att bli värre än nödvändigt. Det kändes inte okej innan med såret och det känns garanterat inte okej nu. Jag har fortfarande inte förlikat mig med tanken att jag blivit öppnad den vägen och nu går jag ständigt med bilden av min glipande mage på näthinnan och vill inte ens se mitt sår. Love har fått ta väldigt mycket ansvar den här tiden, och han har burit både mig och Elis.

Jag älskar honom mer än någonsin.

Det är nog så mycket som jag orkar skriva i nuläget om den här upplevelsen.

Nu har vi varit hemma ett par dagar och Elis är än så länge en drömbebis. Äter, kräks, bajsar och sover. Ibland tittar han vindögt på oss med rund mun, då vet vi att han är hungrig. Efter maten brukar han ligga och sova som en liten groda på mitt bröst, och det är det bästa jag vet.

Trots dramatiken, trots de känslor som jag fortfarande bär på i viss mån, är vi så lyckliga att det är löjligt. Det tog inte många sekunder in i ett telefonsamtal innan jag bröt mot en av mina uppsatta "Don't:s". Jag pratade med syster och utbrast "oj, kräks du!". Skämmes. Men jag har iaf inte ändrat min profilbild på FB än.