Dumstövel

Idag bär det av mot Falu stad för höstens höjdpunkt. Ingen har än så länge insjuknat i något så det verkar inte bättre än att det blir av! Hurra!

Funderade igår på när jag egentligen träffade Kicki live senast och blev lätt chockad när jag kom på att det måste vara i juni 2011! Det är ju jättelänge sedan. Men det som är så bra med vår vänskap är att det inte känns så, för vi fortsätter liksom där vi var, som om ingen tid passerat sedan vi sist sågs. Hon är dessutom en av få vänner som jag fortfarande pratar i telefon med regelbundet, vilket förstås underlättar.

Dock att mina förberedelser fick sig en liten törn när jag som lydig samhällsmedborgare loggade in på banken för att betala mina räkningar. Det var nämligen skrämmande lite pengar på kontot för att vara dagen efter lön. Det visade sig att jag missat att avsluta min vab från 27:e augusti så det hade bara skramlat in några korvören på kontot... 2700 betalar man inte hyra, förskola, mobil och en lyxhelg i Falun för, det är ett som är säkert. Hoppsan Kerstin.

Tur jag har en rik sambo och tillgång till Elis sparkonto. Mamma ska nog få sin lilla fotbehandling iaf! Mina monetära bekymmer kanske inte bara är av ondo, kanhända att de sätter stopp för några större utsvävningar i baren. 

Skönt att jag inte kollade saldot igår när jag gick runt på stan och njöt av löningsfredagskänslan. Det hade onekligen dragit ner stämningen lite.

Hoppas ni får en fin helg, det ska jag ha (se bild). Örtte är liksom det bästa jag vet.

Bilkille

När jag och Elis promenerar hem från förskolan går vi längs med en jättelång parkering. Då låter det ungefär så här:

E: "Där är en Volvo mamma!"
M: "Ja, titta."

E: "Vad är det då?"
M: "Det är en Mitsubishi!
E: "Mitshubushi!"
M: "Precis."

E: "Där är en Saab"
M: "Japp, en röd Saab."

E: "Där är en Volvo till, mamma!
M: "Ja, jag ser. Oj."

E: "Men vad har vi här då? En silverring!"
M: "Ja, kommer du ihåg vad de hette? En B..."
E: "...MV!"

E: "Här har vi en Skoda va?"
M: "Ja, det stämmer, vad du kan!"

E: "Kommer här då? En folkvagn!"
M: "Ja, här kommer den och kör."

E: "Men var är lejonbilen? Ingen Peugot idag?"
M: "Nej, den verkar vara ute och åker idag."

E: "Här är en Blischten McQrreen!"
M: "Mm, kommer du ihåg vad de hette då?"
E: "OOpel!"
M: "Ja, just det."

Hela långa vägen. Varje gång. Börjar få svårt att låta inspirerad när vi pratar bilmärken. Börjar också få slut på bilmärken som jag kan.

En Volvo!

Paus i vardagen

Har vabbat lite så här mitt i veckan. Elis har varit snorig och hängig så vi tog en paus i vardagslunken i hopp om att det inte skulle bli värre. Jag behövde pausen lika mycket som han om jag ska vara ärlig, för i måndags kändes det som att huvudet höll på att snurra av kroppen av alla måsten, elever och skit.

Har nu förhoppningsvis lyckats stanna upp det värsta snurret och imorgon är en av mina lugnare dagar. Tillsammans med en studiedag på fredag känner jag att jag borde fixa slutet på denna vecka också. Elis har sovit som en stock både på natten och vid middagsvilan (på över tre timmar) och det verkar ha gett resultat så imorgon är vi alla tillbaka på våra vanliga positioner.

Hoppas få tillbaka tillräckligt med hjärnkapacitet till på lördag då jag måste komma ihåg hur man åker tåg. Har inte åkt tåg på evigheter (september 2010?), galet. Om jag lyckas ta mig ombord rätt tåg bär det förhoppningsvis av till Falun och min allra bästaste vän Kicki. Vi ska bo på hotell, få fotbehandling, äta god mat, dricka något passande och toppa allt med hotellfrukost i lugn och ro på söndagen innan jag åker hemåt igen.

Hamnar jag på fel tåg blir det väl en macka i Hallsberg.

Elismässigt är allt toppen, särskilt nu när han sover. Han pratar om allt, och då menar jag allt. En morgon fick jag en komplimang: "Vilka stora fina tuttor du har mamma!" Vilken är hans referensram undrar jag? Och kommer han prata om det på förskolan? Det här med "tuttor" är för övrigt något som intresserar honom mycket, han går i tid och otid och drar upp sin tröja och deklarerar: "Här är mina tuttor!" De är tack och lov något mindre än mina.

Finn Fem(hundra) fel

Det händer att jag surfar in på hemnet ibland, även om jag inte alls tycker att det är särskilt roligt, mest deprimerande faktiskt. Men när det kommer sådana här guldklimpar är det nästan värt det. Kan för egen del inte bestämma mig för vilka av följande tre saker som är roligast med detta rum: 1. Lampskärmen, som lite grann ser ut som om den blivit dåligt photoshoppad. 2. Plastmurgrönan vid teglet. 3. Tapeterna. Då har jag ändå inte nämnt samlingen med mördarpåskkärringar.

Flodahelg

Så fort jag fick fötterna innanför dörren i fredags packade vi ihop oss snabbt som attan och drog till stugan i Floda. Planen var enkel: tapetsera stora rummet, njuta av stugan av i höstskrud, äta en massa gott och instagramma skiten ur allt.

Det blev inte riktigt så, men nästan.

Stora rummet blev tapetserat, men fan heller att jag ger mig på att tapetsera något så gammalt hus med snedtak en gång till. Men, nu är det klart, och om ett tag kan jag nog glömma bort allt det som inte blev hundra och bara njuta av att den fulgula färgen äntligen är ett minne blott.

Det som inte följde planen var vädret. Grått och regnigt hela helgen, förutom på vägen dit, då det stora gråa molnet jagade oss upp genom landet. På förmiddagen när jag tapetserade var det iofs inget problem att det var dåligt väder, men sedan blev det lite trökigt. Hade gärna kommit utanför dörren en sväng men det fick bli spel, fika och brasknaster istället. Inte lika mycket att instagramma hem om bara. Dock skönt att slippa komma på olika bildtexter på temat "Mys".

Idag städade vi ur ganska tidigt och åkte hem till mina föräldrar. Där gjorde vi misstaget att titta på fotboll (vi pratar inte om den matchen här hemma) men jag var ändå nöjd, för jag fick sitta och lägga pussel. Älskar att lägga stora pussel, men hatar att påbörja dem. Nu var det nästan perfekt, mamma hade gjort allt förjobb (dvs vända alla rätt och komma en bit på väg) och jag kunde ägna mig åt mina favoritbitar, nämligen de på kanten. När matchen var slut drog vi hem, med radiosporten på i bilen. Förutom när de drog resultaten i PL.

Sitter nu i soffan och känner mig väldigt nöjd med helgen som helhet. Lägenheten är plockad, väskorna uppackade, diskmaskinen brummar, smålamporna lyser och mannen är nyrakad. Det, mina vänner, är jäkligt mysigt.

Tröttman

Vissa saker som inträffar på mitt jobb är jag inte utbildad för. Utan att säga för mycket kan jag avslöja att det handlar om tjejer och tjafs. Det ska bli himla fint med helg imorgon. Då drar vi till stugan och bara är. Utan tjafs. No more drama.

Angående Dockfilmen

Dockan tillhör min kompis Karin som hittat den på loppis. Jag har lite fobi för leksaker som pratar och ville förstås gärna dela med mig av det otäcka till er. Men igår kväll, när jag satt och fipplade med filmen, klarade jag inte av att leta efter en massa otäck musik på youtube (Love höll på att lägga Elis så jag satt ensam i vardagsrummet) så det fick räcka med några slarvigt inslängda ljudeffekter istället. Så nu vet ni.

Recap

I fredags var det Irstalunken. Det var också förbaskat dåligt väder, men vi genomförde evenemanget ändå. För egen del var det inte så farligt eftersom jag skulle sitta med hemkunskaps-Linda på Vattenkontroll 2 och ha fikaknytis. Men barnen... de var blöta och leriga och lite småirriterade. Men ändå så genomförde de det, iaf de flesta, utan större protester. När Linda och jag åkte ut till vår kontroll mötte vi en hel radda med ungar och jag blev alldeles rörd av hur de kämpade på i regnet, redan genomblöta, bara 5 minuter efter start. Men eftersom jag inte ville sitta och snyfta i bilen så skrattade jag istället. Såg säkert jättetrevligt ut när vi körde förbi dem alla och vinkade och skrattade.

Irstaskolans minst omtyckta lärare från och med i fredags antagligen. Eller nej, det är nog gympalärarna som inte ställde in alltihop.

Uppvärmning på taket. Aldrig sett så kalla barn.

Fotobevis på att vi inte bara fikade.

Efter denna strapats (var såå sockerstinn när jag kom hem) tog vi en lugn fredagskväll. Skulle egentligen åkt på avslutningsmiddag med Tysklandsutbytet men orkade inte samla ihop tillräckligt med energi så jag hoppade över det.

Rätt vad det var plingade det på dörren. Det var grannen under, Börje, som ville upplysa oss om att vi höll på att fiska från balkongen. Jag förstod ingenting men när Love gick och tittade visade det sig att stormen skördat ett offer i form av vår ikealampa som repats upp och fladdrade omkring med 10 meter "lina" ute, så det var bara att hala in fångsten (en rönnbärskvist) och tacka Börje för upplysningen.

Igår hade jag syjunta hemma i köket. Egentligen var det Ulrika och jag som skulle sy, men sedan anslöt Ulrikas Ivan och även Ingela med tillhörande Elias (Elis var överlycklig) och helt plötsligt var det en junta. Jag fixade asmycket fika rent ut sagt, har för mig att juntor kräver det.

Både hembakt och köpe. The way I like it.

Elias och Elis fikade i Elis rum, och det tyckte iaf Elis var jätteroligt.

Sedan lekte de i flera timmar utan att sova middag och till slut låg de bara på golvet.

Första mössan fick bli i förra årets lila molntyg, som uppvärmning.

Idag blev jag attackerad på bussen. Satt i godan ro när jag kände hur något träffade mitt huvud och fastnade i håret. Min första tanke var att det var en elev som skojade så jag tog lugnt bak handen och tog bort "skräpet". Fast när jag tog fram handen var det inget skräp utan en enorm jävla vårtbitare...

Trots chocken lyckades jag ändå hålla mig från att skrika hysteriskt, eftersom jag inte kände för att skrika inför hela bussen. Jag kastade ifrån mig krypet på golvet och sa bara något i stil med "Åh herregud så jävla äckligt" lite för mig själv. Sedan fotade jag den men den ser förstås inte alls lika stor ut på bild, men det är för att jag inte vågade böja mig nära utifall den skulle hoppa på mig igen.

Mitt liv just nu. På gränsen till smärtsamt spännande.

Ha någon vuxen i närheten

En tidsfråga

Jag hämtar Elis på tisdagar och torsdagar. Jag hoppar av bussen hemma, springer upp och lämnar väskan, byter ev till svettvänligare kläder och skor och hämtar sedan vagnen och promenerar iväg.

Ibland, ska jag dock erkänna, måste jag dessutom hinna med ett litet toabesök. Nu bara väntar jag på att jag, disträ som jag är nuförtiden, efter uträttat ärende, helt glömmer att jag ska gå iväg och hämta sonen och istället tar ett mellanmål och somnar i soffan.  Det är liksom inte långt borta.

Dags att börja fundera på rimliga ursäkter till förskolan.

Fröken Kerstin

Under alla mina år i skolan var jag inte direkt känd för att sätta alla skolfoton, det finns ett par fina exempel där fotominen svek mig/inte fanns. Men nu tror jag baske mig att jag satte den! Jag ser ju ut som en fröken!

Absolut mörker

Sala Silvergruva: Spännande. Otäck. Blöt. Kall. Djup. Mörk.

Kerstin: Förväntansfull. Ollonbehjälmad. Blöt. Kall. Trött.

Guiden: Kunnig. Tvåspråkig. Långrandig. Repetitiv.

Eleverna: Uttråkade. Rädda. Fnissiga. Gnälliga. Blöta. Kalla.

Resultatet av att försöka ta egobild bland elever.

Gruvort.

En av de läskigare passagerna.

Stocken som håller upp hela skiten?

Bad case of the mondays

Av olika anledningar, vi kan kalla en av dem Elis, sov vi inte så bra natten till idag, Love och jag. När klockan ringde ville jag hellre amputera näsbenet än att kliva upp. Det gick dock inte att ordna, så det var bara att pallra sig iväg.

Minns inte om jag berättat att jag någorlunda ofrivilligt är involverad i jobbets utbytesprojekt? Idag var det tyskarnas första dag på skolan och min uppladdning kunde ju ha varit bättre. När jag kom till jobbet stod de i fikarummet och jag försökte verkligen slinka förbi obemärkt, men det sket sig.

- "Kom och träffa tysklärarna Kerstin!"

- "Mja mnöööh..." *blir indragen i fikarummet*

- "Das hier ist die andere Kerstin (med hårt K, Keäärstn)!

*skakar tass samtidigt som jag inser att jag inte ens kan komma på hur man säger hej på tyska*

- "Öhm, nice to meet you..u."

- (obegripligt tyskt prat, något om kålrot?)

- "Ich bin müde..." (Varför sa jag det?)

*står tafatt kvar och inser att min kollega gått, blir flyktbenägen*

- "Jaa, ehm, wir treffen uns... später. (Yttrat ohörbart medan de vänder sig mot min chef)

*flyr*

Till saken hör att jag verkligen inte orkade klä på mig ordentligt imorse, så jag sportade baggy allt, inklusive påsar under ögonen, och såg ut som något katten släpat in. Det gjorde inte mina tyska kollegor, de såg ut som lärare. Lärarinnor t o m. Tänk piffigt.

Efter ett par lektioner där jag betedde mig mer än lovligt snurrigt och dessutom valde att försöka gå igenom formlära, med mindre lyckat resultat, var det dags att åka in till staden för guidad stadsvandring. Även om jag inte var toktaggad var det skönt att få komma iväg från skolan och slippa konferensen, plus att jag kanske skulle lära mig något.

Tre sekunder in i guidningen var allt positivt tänkande bortblåst, och jag var tillbaka i näsbensfunderingarna.

Single worst experience of my life. Den mest plågsamma iaf. Jag har aldrig varit med om sämre guide och då räknar jag ändå med min egen insats under Öppet hus på Lugnetgymnasiet 2001.

Man behöver inte ens höra henne för att förstå att hon är dålig, man ser det på anklarna!

Det tog väl tre sekunder till innan exakt alla hade tappat intresse och timmen som följde kan ha varit en av de längre timmarna, om man skulle jämföra. Efter mycken vånda närmade det sig äntligen slutet och vi skulle vidare till Domkyrkan. Då frågade vår guide om vi ville att hon skulle följa med och visa vägen men alla bara "NEEJ! Eller alltså, nej, det behövs inte, tack ändå!"

Lyckligtvis var guidningen i kyrkan 53 gånger bättre så det livade upp oss lite. Vem hade trott det imorse? Okristen som jag är gillar jag kyrkor orimligt mycket, det är något med lukten. Dagens största behållning var att vi fick klättra upp i tornet, så högt som till urtavlorna iaf. 212 trappsteg. Man kan ju säga att jag ångrade tjocktröjan jag hängde på mig imorse.

Några ton klocka

Skrämmande fin utsikt

Eftersom vi inte behövde åka tillbaka till skolan efter det slutade dagen tidigare än vanligt och då passade jag på att gå till frisören för att jämna till luggen innan Love och jag gjorde gemensam sak kring hämtningen av Elis.

När jag senare under kvällen började skriva detta inlägg visade det sig att "Halv åtta hos mig" är inspelat i Kristianstad denna veckan och då fick jag lov att titta på det också. Vilken nostalgi! Vårt Maxi, våra gator och torg! Att dessutom vår cafékille från Fenix (ni minns kanske mitt tjat om fredagsfika?) är en av dem som lagar mat var ju bara grädde på moset. Nu måste jag ju titta hela veckan!

Det var allt. Eller "Das war alles!"

9,5 år tillsammans

Men när jag hittar en innebandyboll i Loves träningsväska känns det som att jag inte känner honom alls.

När går det över?

Ju längre tid vi lägger mellan den 25:e juli och oss själva, desto overkligare känns det att vi ens någon gång var gravida där ett tag. Plussade jag verkligen? Var det inte inbillning alltihop? Var jag verkligen så trött och illamående som jag sa?

Nu har det gått ett par veckor och sakta men säkert börjar jag känna mig normal igen. Vissa dagar iaf. Det var oerhört tufft med andras graviditeter i början, i synnerhet de som jag inte visste om innan, som kom efter missfallet, som outades på FB. Men jag lärde mig att stå ut, att skilja på vårt och andras och ta ett djupt andetag och tänka att "snart eller sedan - det kommer".

Det går inte en dag utan att jag tänker på missfallet, dess effekter och det fysiska och psykiska efterspelet man lämnas att försöka klara ut. Jag tänker inte lika ofta på graviditeten, den har jag slagit ifrån mig. Stickan är borta, likaså den lila mappen med alla papper vi fick på inskrivningen. Det enda som finns kvar är blogginläggen och bilderna på Elis med "Blivande Storebror" textat på t-shirten.

Och alla drömmar förstås.

Ordet missfall har i min värld blivit synonymt med mig. Missfall = Kerstin. Så fort jag hör om det eller ser ordet i en tidning så tänker jag på mig. Och jag tänker att alla andra tänker samma sak. "Missfall, precis som Kerstin och Love fick nyligen. Usch, så hemskt."

Vardagen har kommit med sina rutiner och möjligheter till normalt liv, och det känns oftast skönt. Men allt är ju inte normalt och jag är fortfarande så himla trött. Trött på att vara trött. Färdig med känslan av att leva med en tung grå filt över mig som jag inte vet hur jag ska få av mig.

Men jag kämpar på, skriver glada saker både här och där, skojar, kammar håret till skolfotot och ler det enda leendet jag kan. Vissa dagar går bättre än andra, som sagt. Men som idag, när jag på hyfsat humör surfar in på FB och ser en hel rad med ultraljudsbilder med tillhörande glada tillrop, då är det inte kul. Då sjunker humöret som en sten och jag blir frustrerad. Jag missunnar ingen att dela sin glädje över kommande barn, det är ju bara det att jag så in i helvete mycket hade velat göra det själv, också. Tillsammans med de andra.

Fan.

....

Snart. Sedan.

Kanske.

Motivationsbrist

På torsdagar brukar jag feja inför helgen här hemma på Klockartorpsgatan. Det brukar vid det laget behövas om man säger. Då är det också något enklare att motivera sig att sätta igång.

Men idag är det inte jättestökigt faktiskt. De flesta av Elis saker är i hans rum, möbler står där de ska, diskbänken är tom och köksbordet likaså.

Jag har motivationsproblem med andra ord. Det mest logiska vore ju att vara tacksam för en snabbt avklarad städning, men jag kommer inte igång. Behovet är liksom inte skriande.

Elis sitter på golvet nedanför mig och leker med några bilar. Han vill att jag ska titta när de åker iväg och i ett ogenomtänkt ögonblick börjar jag leka racerbilsexpertkommentator och refererar allt han gör med hög röst och irriterande tonfall. Elis älskar det och nu tvingas jag således prata så hela tiden. Eller jag menar: HEEEEEEELA TIIIIIIIIDEN. Om jag slutar kommer det direkt:

- "Prata mamma, prata mera högt!"

- "..." (försöker ignorera i hopp om att han ska ge upp/glömma/gå vidare)

- "Hallå! Hör du mig, lyssna jag pratar!"

- "HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR KOMMER VITA BILEEEEN!"

Men nu sitter han framför Bolibompa Play så kanske att jag fick tillbaka min motivation nu. Allt för att slippa skrika hela kvällen.

Onsdag är nya tisdag

Så kändes det idag iaf, när några av ungarna betedde sig mer än lovligt korkat. Bland annat hällde de ut såpa i skolans sluttande korridor och öste på med vatten. Det fick de ju torka upp sedan om man säger. Fast det klagade de på hos rektorn sedan.

När några ballar ur sprider det sig gärna så efter det fick helt plötsligt pingisbordet fötter och gick på upptäcktsfärd, vattenautomaten "läckte" flera liter vatten på golvet och vattenkrig bröt ut. Som brukligt är.

Men annars har det varit en strålande dag. Vädermässigt iaf.

Är mycket förtjust i mina nya skor som jag betalade dyra penningar för i lördags. Ett par rejäla bikerinspirerade stövlar som man står synnerligen stadigt i. Jättebra för mig som trött lärare, kan stå där och svaja framför tavlan utan att ramla.

Det enda minuset jag kan komma på är att de saktar ner mig något. De är så stora och tunga jämfört med allt jag trippat runt i den här sommaren så det känns som att jag går och går men aldrig kommer till dörren, som en annan jäkla gåta.

Men det är ju positivt för Loves del, nu går vi lika fort (långsamt).

Idag tog vi skolfoto också med personalen. Det är alltid lika roligt att tvingas trycka ihop sig med sina kollegor på en smal bänk. Prata om teambuilding, man blir ju verkligen "ett" med varandra där uppe. Som tur var fick jag stå längst ut till höger så jag slapp ha någon tryckande på bakifrån.

Till skillnad från hemma.

Lista!

Om du känner dig dagvill ibland kommer här en liten checklista som kan vara dig behjälplig i att avgöra ungefär vilken veckodag det är, i synnerhet tisdagar.

1. Är det grått och mediumtråkigt väder?

2. Har du mycket att göra på jobbet?

3. Känns helgen långt borta?

4. Ökar regnet successivt när du ska hämta ditt barn på förskolan?

5. Ramlar bajset ur blöjan ner på golvet med ett "smafs" när du byter på ditt barn?

6. Lagades det någon sorts pasta med någon sorts sås till middag?

7. Är Vänner-reprisen det bästa på tv:n under kvällen?

8. Planerar du att gå och lägga dig rätt tidigt?

Resultat:

Om du har svarat JA på 1 av frågorna är det förmodligen helg. Möjligtvis torsdag.

Om du har svarat JA på 2 - 4 av frågorna är det kanske måndag eller onsdag.

Om du har svarat JA på 5 eller fler av frågorna är det tisdag.

Oflytet

Vissa perioder i livet flyter på bättre än andra. Nu är vi inne i en period när det inte känns som att vi har något flyt alls. Just nu är det lite lus på tjärad bräda över vår tillvaro. Det är jobbigt.

Efter en utdragen sjukdomsperiod, som vi ännu inte sett slutet på (Elis ligger och hostar i detta nu, Love verkar köra en repris på sin och jag kanske ligger i startgroparna) är vi mer än lite trötta - vi är helt tömda på ork. Det märks i humöret, det märks i tålamodet. Ett missfall i botten på det hela hjälper inte till.

Elis har börjat gråta hjärtskärande vid lämning på förskolan och vill inte åka dit. Har han kommit in i en fas? Trivs han inte på nya stället? Personalen säger att allt går så bra, och han är glad när man hämtar honom, men det är ändå jobbigt.

Han har inte varit sig själv sedan han blev sjuk, och jag bönar och ber att det bara är tillfälligt efter att ha haft hög feber, ätit dåligt, sovit dåligt osv, för "nya" Elis är inte rolig. Gråt och gnäll för allt och ingenting.

"Nya" mamma är väl ingen höjdare heller iofs.

Känner mig också helt plötsligt trångbodd och trött på lägenheten. Vill ha annat. Vill ha förvaring. Vill kunna plocka fram en tröja utan att fördärva ordningen i hela garderoben. Vill slippa ha torkställningen i hallen hela veckorna. Vill inte ha balkongkuddarna i vardagsrummet. Vill göra saker med Elis rum, med vårt rum, med vardagsrummet. Vill slänga soffan åt helvete, stolarna i köket med. För att inte tala om tv-bänken, vilken idiot köpte den?

Vi har bott 1,5 år i lägenheten nu, så det börjar väl bli dags att flytta kanske? Det är ju så vi brukar jobba, Love och jag.

Det är mycket som är tufft som jag inte orkar räkna upp här. Jag känner mig för första gången sedan småskolan avundsjuk på människor runt omkring mig och då ser jag inte min egen skog för alla andras trän, så att säga. Igår lade Love och jag upp en strategi för hur exempelvis lägenhetsfrågan ska kunna lösas och idag känns det bättre.

En dag i taget.