Bryderi och människoförakt

Från ungefär att det börjar mörkna på söndagen till kl. 14 på torsdagen ägnar jag väldigt mycket tid åt att hata saker och ting här i Skåne. Emellanåt sover jag men mestadels stör/irriterar jag mig. Övrig tid är det som att Skåneproblematiken inte existerar.

Att jag känner ett visst ogillande inför mitt jobb kan nog inte komma som en nyhet för någon. Jag hade eg. lovat mig själv att inte ödsla någon mer energi på det stället men de senaste dagarnas händelser gör det svårt att låta bli.

Jag har tidigare nämnt att C, som ska ta engelskan i vår på IV, inte är helt tillförlitlig. De senaste två veckorna har varit värre än någonsin och idag ställdes allt på sin spets. Nu är det nog en tidsfråga innan han får kicken. Vem ska då ta engelskan i vår, undrar både ni och jag? Mina kollegor klappade mig på axeln och sa "välkommen tillbaka" men jag sa bara "nej....." tyst för mig själv.

Here´s the thing... Den här problematiken kring C har funnits i flera år, och ledningen är väl medveten om den, men ännu har inget kunnat göras. Nu finns det nog tillräckligt med "bevis" för att kunna få bort honom, något de bara väntat på. Den stora frågan är alltså om de kommer fråga om jag vill jobba kvar. Det återstår att se och jag borde få reda på detta under de närmaste dagarna.

Det rimligaste vore ju att de frågade mig eftersom jag redan kör kurserna, känner eleverna och så vidare men jag är inte helt säker på att de kommer göra det. Jag har, som ni vet, varit ganska jobbig att ha att göra med, ur rektorssynpunkt. Allt jag har sagt om hur jag tycker att han har hanterat alla turer kring engelskan... Dessutom har jag varit på möte på kommunen och fullständigt sågat min arbetsplats med fotknölarna. Employee of the Month? I think not.

Nästa fråga, som jag eg. inte borde fundera på förrän fråga 1 är ställd, är om jag ens en liten gnutta kan tänka mig att fortsätta jobba där. De senaste dagarna, när jag letat och icke funnit några tjänster att söka, har tärt på mitt mod. Om de frågar mig, har jag tillräckligt med is i magen att säga "I helvete heller!"? Än så länge har jag det men det är lätt att säga nu innan jag behöver ta ställning till något konkret.

Men, skulle frågan komma, är det jag som kommer ställa krav. För att jag ska kunna fortsätta ska följande infrias:

Det ska finnas på pränt i mitt avtal exakt hur många timmar jag ska jobba, undervisa och planera.
Det ska finnas på pränt i mitt avtal exakt VILKA lektioner jag ska ha. Mitt schema ska vara mer eller mindre spikat för resten av terminen utan något som helst utrymme för förändringar.
Jag ska inte ha någon mer engelska på gymnasiet.
Jag ska ha högre lön.

Låter det rimligt? Kanske inte, men om jag ska ha en chans att stå ut en termin till måste allt detta ske. Men, frågan är inte ens ställd så vem funderar på sådant här i onödan. Inte jag...! Ehhm...

Jag vet inte om det beror på att jag är extremt redo för jullov men mitt människoförakt växer för varje dag. Särskilt mitt förakt för skånska människor. Jag kommer verkligen inte bo kvar här när handbollsäventyret är klart. Jag är så innerligt trött på all jävla främlingsfientlighet. Jag kan inte jobba med människor som kläcker ur sig saker. Jag kan inte undervisa i klasser där det är standard att säga neger och blatte. Jag kan inte bo i ett landskap vars befolkning dödshotar politiker som vill ta emot tre ensamma flyktingbarn.

Under den här terminen har mina elever varit det mest positiva men de senaste dagarna har jag bara tröttnat totalt. Mina industriettor är som stereotypen för ungdomar från Hålan med stort H. De späder på varenda jäkla fördom jag har. Det enda de pratar om är hur mycket de har supit, hur mycket de har pippat, hur mycket de skulle spöa någon och hur jäkla rädd denna någon blev, hur mycket de hatar invandrare, hur mycket de skulle betala för en risig volvo och hur mycket de sket/skiter i skolan.

Jag har tyckt att man inte ska ha för mycket åsikter om hur andra väljer att leva sina liv men nu... Fy FAN vad sorgligt det är! Jag kan inte låta bli att tycka att de är sådana jäkla losers. De sitter och försöker bräcka varandra med den ena suparberättelsen efter den andra, där det är skrämmande om bara en tiondel är sant. Ungdomarna som kommer från Lönsboda (åk aldrig dit, bosätt er aldrig där) liknar inga jag någonsin träffat på. De är som hämtade från något Hillbilly-näste i Södern. Jag skäms för min riktigt dåliga människosyn just nu men jag står verkligen inte ut med deras ignorans. Det finns så mycket mer här i livet än att köra bil full... Undrar kallt hur många av mina elever som kommer bli rattfyllestatistik?

Idag visade jag film för dem på engelskan, dels för att slippa höra mer skitsnack, dels för att de någon gång ska titta på något vettigt. Jag tog med mig The Shawshank Redemption, en av de bästa filmerna någonsin, och körde igång. Två av eleverna hade sett filmen förut så jag förbjöd dem att berätta hur filmen slutade. Efter en timme tog vi en kort rast och när jag kommer tillbaka in klassrummet hör jag hur de berättar slutet. "Berättar ni slutet i alla fall?! Jao, filmen äerr ju seå trrraaoodig..." Varför försöker man ens? Nu är det mycket bitterhet på en gång men hur i hela fridens namn ska de ta sig någonstans i livet? De kommer bli kvar där, skaffa barn alldeles för tidigt och de barnen kommer uppfostras till samma liv som sina föräldrar. The Circle of Byhåla-life.

Nu orkar jag inte bittra mer. Måndagar och tisdagar är mina värsta dagar och då finns det inte utrymme för mycket annat. Tur att jag nog bara har en måndag och tisdag kvar den här terminen. Kika in för mer positiva inlägg mot slutet av veckan!