Vårhelg - Vår helg

I fredags åkte vårskorna på för första gången i år, vilket var en härlig känsla! Inte blev det sämre av att vi tog fredagsfikan på en uteservering i solen heller. Visserligen med filt kring benen men ändå! Våren är här och sisten i är en rutten skit!

I lördags var vi som bekant iväg till Tollarp med våra handbollsknattar. De skötte sig riktigt bra och det var nyttigt för dem att spela både med och mot andra barn. Intressant nog spelade de bättre i de blandade lagen för de blev de mindre ego och passade mer. De obligatoriska inslagen av sura miner, bollar i ansiktet och tröstsökning hos mamma på läktaren fanns med.

Hela tillställningen avslutades med korv och guldmedalj, vilket var otroligt uppskattat. Tänk att det krävs så lite för att små handbollsspelare ska bli glada...

Klockan två styrde Nasti och jag kosan mot Malmö. Jag hade noggrannt skrivit av vägbeskrivningen på Eniro och hade fullständig kontroll på vart vi skulle. Allt rullade på utan problem. När vi närmade oss stan ringde en annan flickvän som åkt och träffat vänner i Malmö redan på fredagen och undrade om vi kanske kunde plocka upp henne...

Nasti hittar fläckvis i Malmö men inte där emellan, jag hittar inte alls och Ann kunde inte förklara hur vi skulle köra. Det var alltså kört redan från start men ändå gjorde Nasti ett försök och började snurra runt i stan med en mobiltelefon i ena handen och en bil i den andra. Jag satt där med mitt A4 krampaktigt i händerna och tänkte tyst för mig själv: "We have got to stick with the plan...." samtidigt som jag försökte hålla koll på hur vi skulle ta oss tillbaka till punkt 14 på vägbeskrivningen, alla Nastis svängar till trots.

Till slut insåg även Nasti att det var kört och vi tog oss tillbaka till punkt 14 och sedermera även till Baltiska hallen där matchen skulle spelas.

Baltiska hallen är en otrevlig plats för övrigt. Åk inte dit om ni kan undvika det. Inga bestämda platser vilket resulterade i att vi tvingades sitta jättehögt upp för att kunna se något. Matchen i sin tur var inte något att se iofs och det visste vi ju liksom redan innan. IFK blev helt överkörda i första halvlek och det bidrog till den äckliga och något overkliga känslan. Visst har IFK legat under i vissa matcher men inte på det viset. En bit in i första halvlek gick dessutom Loves häl sönder och han fick spendera resten av matchen med en ispåse på foten. De anatomiska kunskaperna hos de lokala medierna är skrämmande dåliga eftersom de rapporterade att Love skadat knät.

När matchen äntligen var över var det dags för prisutdelning. Malmö fick guldmedaljer eftersom de i och med segern tog hem serien. IFK fick silver. Som sagt, det krävs inte mycket för att göra små handbollsspelare glada.

När spektaklet var över (Queen och konfetti) styrde vi bilen mot Kristianstad. Då var klockan 18 och festen skulle börja 19. Vi hyste i det läget fortfarande förhoppningar om att hinna hem, byta om och komma till festen före killarna. Mm, nära.

Jag satt nu i baksätet och när jag frågade om de hittade ut från Malmö och de svarade ja, lämnade jag med varm hand över kartläsarjobbet och skickade lite sms istället. Efter ett tag hör jag hur de diskuterar och ord som "nu har vi kört fel" dyker upp från ingenstans. Börjar ana oråd.

Jag ser då en skylt mot Kalmar och säger att vi ska dit. "Men det står ju även mot Göteborg?" Suck. "Kör mot Kalmar, det är ju samma håll som Kristianstad." Tack vare mig kommer vi alltså på rätt väg igen, vilket jag är ganska som synes stolt över.

Efter ungefär en mil tjuter bensinmätaren. Snart slut på bensin. Ingen mack heller så långt vi kunde se och vi hade inget val än att köra på. Efter ett tag blir vi varse att allt fler bilar blinkar och signalerar till oss. Vad är problemet?

När vi äntligen hittar en mack och tankar upp har det mörknat ordentligt och då börjar mysteriet med blinkandet få sin lösning. Vi kör utan lyse. Nasti vid ratten och Ann bredvid fipplar med spaken fram och tillbaka men ingenting händer. Efter ett tag hittar de något som de säger är dimljuset men jag tyckte att det såg ut som halvljus men ville inte säga något eftersom jag inte kan något om bilar. Vi kör på det ett tag men alla bilar blinkar åt oss ändå. Efter ytterligare ett tag hittar Nasti hellyset men det blinkar de förstås också argt åt. Våra alternativ är alltså hellyse, dimljus eller helt släckt. Oavsett vilket vi valde blinkade folk. Det var riktigt otäckt mot slutet när Nasti blev tvungen att släcka helt vid möten, då syntes vi inte överhuvudtaget.

På grund av detta gick hemresan inte särskilt fort och vi var väl hemma kvart över sju. Vi bytte om och försökte göra oss i ordning fort som tusan och det vet alla hur bra det brukar bli när man stressar. Vid halv åtta pep Love och sa att de var framme vid festen och skulle bli presenterade nu. Vi lyckades alltså missa det.

Kanske tio i åtta kom vi till festen och då satt alla och åt. Efter lite om och men hittade vi platser att sitta på och även något att dricka. Då äntligen kunde jag slappna av.

IFK hade stora planer för festen med flera helsidesannonser i tidningen och hoppades på stor uppslutning. Med facit i hand var det bara samma gamla människor. Synd också att den dåliga uppslutningen tvingat arrangörerna att byta till budgetbandet, för fy fasiken vad dåliga de var! Bara dåliga dansbandscovers som skrålade ut ur deras högtalare precis vid vårt bord. Det tog effektivt död på alla former av konversation.

Festen var trevlig på sitt vis ändå men verkligen inte anpassad till själva laget. Unga killar som tvingades ha på sig matchkostymen och se snälla ut samt artigt ställa upp och dansa med de överförfriskade damer som bjöd upp. Man riktigt kunde se hur vissa bara led.

Kan ha haft roligare....

Som grädde på mitt eget mos blev jag uppbjuden av en tränarkollega till en fartig bugg och jag är inte den som är den så jag tackade självklart ja, trots att jag nyssens själv skrattat åt de stackars spelarna som blivit upptvingade på dansgolvet. Han var riktigt haj på bugg och när vi är på väg upp frågar han om jag brukar köra 4-steg eller 6-steg. Vad svarar man på det? "Öhh, jag vet inte vad du pratar om, jag brukar nog bara köra på..." Hur som, jag ägde självklart hela golvet, kanske mest beroende på att vi var de enda som dansade för tillfället.

Med denna laxrosa läckerbit dansade inte bara Johanna på bilden utan även jag

Love var en av de som led värst under kvällen skulle jag tro. Trasig häl, buggande galning till flickvän och ett väntande framträdande som skulle kunna gå precis hur dåligt som helst, med tanke på hur väl förberedda de var. En gemensam träning.

Strax innan det var dags att gå på frågade de bandet om de kunde låna instrumenten och det fick de. Det var ju tur att det löste sig i god tid.

Tack och lov gjorde de ett gediget framträdande utan några värre felsteg. Lite ostämt, osynkat och taskig mikrofonteknik från Olle men deras scennärvaro och söta uppsyn förlät allt. De gjorde tre bejublade nummer och Love stod likadant på alla tre, mycket tack vare sin onda häl och det faktum att han behövde titta på fusklappen hela tiden. Inte så många rockposer som en annan hade önskat kanske men jag är hur som helst otroligt stolt att han ställde upp, allt strul till trots.



En rolig grej som jag missade var att de berättade att Love nu har skrivit på för ett år till och alla började applådera. Problemet var att Love inte hörde detta eftersom han stod i kön till buffén och lassade rotfruktsgratäng.

"Du, de pratar om dig!"
"Jaha, ok..." *vink vink*
"Jubel".

Love fick även utstå de mycket väntade seriösa samtalen från folk som äntligen druckit tillräckligt mycket mod för att våga prata. Alltid lika roligt att se hans avslappnade min.



Vid tolvtiden hade det mesta av folket försvunnit och likaså laget som begav sig vidare ut på krogen. För första gången på... någonsin var jag också sugen att gå ut, men Loves häl och blick fick mig på andra tankar.

"Visst, jag kan följa med ut och sitta, men..."
"Vill du gå hem?"
"...du kan ju gå ut om du vill...."
"Okej, vi går hem."

Han var lika övertygande som när jag för några helger sen bestämt hävdade att jag klarade mig hem själv och att han kunde stanna och festa om han ville. Det blev ännu en tidig kväll.

På söndagen vaknade jag med ordentlig huvudvärk vilket jag tyckte var orättvist eftersom jag inte hade druckit så mycket samt somnat i hyfsad tid. Vi tog det lugnt på förmiddagen och åkte sedan hem till Sandbergarna för att kolla Liverpool och käka pizza. Helt okej söndag, i synnerhet som de röda vann med 5-0. Love glad.

När vi kom hem kände jag mig sämre igen men nu var det inte bara huvudet utan näsan och halsen också. Vid halv tio gick jag och lade mig i hopp om att kunna sova bort skiten. Halv två vaknade jag och insåg att allt inte stod rätt till. Mycket riktigt: feber och IFK-färgat snor.

Efter en natt med väldigt märkliga feberdrömmar, bland annat en där jag drömde att jag var på jobbet fast jag var sjuk och allt gick åt skogen (försöker jag säga mig något?) bestämde jag mig för att stanna hemma från jobbet idag. Klokt beslut, åtminstone fram tills lönekuvertet kommer.