Tänkte inte på det..

..att jag hade en annan anledning att gå på gala igår än att vara trophy-wife. Jag är ju själv en del av föreningen IFK Kristianstad i egenskap av ledare för Handbollsskolan. Mitt under middagen kom vi på det och då kändes ju kvällen jättemycket roligare helt plötsligt, och Axels uträkning stämde inte alls. Första gången jag är nominerad till ett pris utanför den akademiska världen.


Om jag vann? Självklart. Kerstin Pehrs - Årets Idrottsförening 2009. Det kommer på mitt CV.

Men jag överlät hämtandet av priset till ordföranden och A-laget.

De hade blivit tillsagda att ha sina matchkostymer på sig så att de skulle se enhetliga ut, men en stund före det var dags för vår kategori började andretränaren helt plötsligt dela ut klistriga illaluktande matchtröjor till killarna. "Dra på er de här när vi vinner!" Killarna tyckte, liksom jag, att det var en usel idé men eftersom det var Kristianstadbladet som bestämt det hade de inget val. Så istället för att se propra ut såg de ut som knöggliga muppar som kallt räknat med att ta hem priset och därför släpat med sig sina matchtröjor i en påse från Team Sportia.



Med facit i hand hade det nog varit bättre om jag hade gått upp och tagit emot priset eftersom jag, till skillnad från ordföranden, kan skilja på Elitserien och Allsvenskan. Han lovade nämligen att IFK skulle vinna Allsvenskt guld 2014.


Det är fortfarande oklart om Love var gladast över priset eller att han äntligen fick ta av sig tröjan.

Att gå på gala låter ju fancy värre, men trust me, det är det inte. Det var stundtals så pinsamt att man ville gömma sig i handväskan. De hade satt oss längst bort från scenen, vilket var smart, eftersom vi hade svårt att hålla fokus på rätt saker under prisutdelningen. Yours truly framstod som den mest berusade i sällskapet hela två gånger eftersom jag fick sådana skrattbryt.

Först var det en ryttarinna som var nominerad som hette Elisabeth Hjälm. Ridhjälm.

Sedan var det en sångerska som gav sig på att sjunga Malena Ernmans La Voix. Verserna gjorde hon bättre än originalet (vilket inte är en bedrift i sig) men när hon sjöng operadelen envisades hon med att sjunga från bakre delen av munnen på ett tuhtuhtande sätt genom sammanbitna tänder. Jag testade själv och jag fick samma resultat. Mycket underhållande.

Stolarna var inte heller att leka med. Mitt säte lutade snett framåt och mitt glansiga tyg i klänningen tvingade mig att sitta och ta spjärn med fötterna hela tiden. Den annorlunda sittpositionen belastade mina skinkben på ett helt nytt sätt och jag fick så vansinnigt ont i rumpan efter det att jag råkade vråla av smärta när jag, väl hemkommen, satte mig i soffan.

Summa summarum var galan inget att hurra för och man är givetvis otroligt tacksam för att man slapp betala de 500 kr som det kostade "vanliga människor". Det enda som var ordentligt värt var kakan till kaffet, för det visade sig vara en semla! Döm om min lycka när jag såg personalen bära in bricka efter bricka. Ett tag trodde jag att jag dött av uttråkning och kommit till himlen. Tur att man också har extra pojkvänner i laget som gav bort sin semla till mig, så att jag hade möjlighet att äta fler än en om jag önskade.


Vi väntade ut alla prisutdelningar, sedan gjorde vi en förmodligen ganska osnygg sorti och gick hem till högerkanten och spelade spel. Därmed missade vi resten av kvällens uppträdanden och dansen, vilket kändes skönt eftersom ordföranden i tacktalet tyckte att alla skulle dansa med IFK-killarna under kvällen. Jag tyckte annorlunda.

Le Weekend

Fredag: Jobba, fredagsfika, klippa luggen, fortsätta fredagsfika, kolla träningsmatch, äta tacos med gänget och spela spel.

Lördag: Upp med tuppen och åka till jobbet för att hålla Öppet hus, vilket kändes halvjobbigt. Helgen blir så kort! Strax ska jag kolla om det jag tänkt ha på mig i kväll fortfarande passar, annars blir det till att ge sig ut på stan igen.

Ikväll ska vi nämligen på Nordöstra Skånes Idrottsgala. IFK är nominerade till årets idrottsförening och killarna är ditkommenderade. Varför just de ska dit av alla i klubben är oklart, men som den handbollsflickvän man är hänger man med som kuttersmycke. Hur kuttrig man nu kommer känna sig i mitt tillstånd...

I dagens tidning stod programmet och det kommer bli en lååång kväll. En massa prisutdelningar till folk man inte vet vilka de är, någon avdankad Alcazarmedlem och en Zlatanimitatör. Om man föreställer sig rolighetshalten i den nationella idrottsgalan och sedan dividerar den med antalet kommuner i landet och sedan gångrar med 5, då fattar ni hur skoj det kommer bli. Efter 22 är det dags för "vår" kategori, så tills dess lär man väl sitta snällt på sin plats. Tur det är kaffe och kaka. Möjligt att jag måste styra upp en godispåse i handväskan.

Imorgon ska jag förmodligen ta sovmorgon, sedan mixtra med våra nya vardagsrumsfönsterlampor. Sedan, när det mörknar, ska jag låta söndagsångesten komma krypande.

Torsdagstjurig

Idag har Smurre och jag varit på gymmet igen. Vi har verkligen kommit igång ordentligt efter jul. Måste säga att det är en ny upplevelse att träna för någon annans skull än bara min egen och det är skönt att inte ha några andra krav på sig än att se till att må så bra som möjligt fram till det är dags att krysta.

Det som stör mig är folks blickar. "Ja, jag är gravid. Ja, jag gymmar." Jag passar inte in bland alla spännisar med pinnstolsben... Jag gillar heller inte att bli kikad på av äldre farbröder när jag stretchar.

En fråga också: Varför är det så intressant att veta hur många kilo man har gått upp sedan man blev med barn? Aldrig annars skulle man fråga en människa hur många kilo de gått upp, men när man är gravid är det ok. Jag har ända sedan gymnasiet funderat massor på min vikt jämfört med andra och i omgångar vägt för mycket för att må bra. Två vändor med Viktväktarna har det blivit innan jag de senaste åren blivit bättre på att träna istället för att banta. Nu när jag har Smurre är jag inte något intresserad av vågen och att fokusera på vikten nu är ju bara knas. Jag fasar inte för att lägga på mig för jag vet att det kommer hända. Det enda jag bryr mig om är att må bra och det gör jag när jag tränar och äter vad jag vill. Bara så ni vet.

Mustascher och framtid

Dagarna rullar på även härnere i landet. Det är söndag, måndag, fredag och söndag igen. Vi jobbar, tränar, äter och sover. Vi träffar folk, äter sushibuffé (äntligen börjar jag tycka att det är så gott som det ser ut!) fredagsfikar och ligger i soffan.

Smurre lever runt inuti och både Love och jag tittar roat på när hela magen hoppar till.

Vi funderar mycket framtid just nu, men det är inte Smurre som i första hand är orsak till detta utan det är som vanligt handbollen som är det stora bryderiet. IFK har inlett kontraktsamtal med några spelare och vi väntar med spänning på att få veta hur de tänker kring Love.

Vill de ha honom kvar ytterligare ett år eller är vi klara med Kristianstad? Det är på inga vis klart att vi flyttar, tvärtom. Ska man se vaket på verkligheten har vi i nuläget allt här (jobb, bostad och trygghet) och inget någon annanstans. Vi vet ju fortfarande inte ens var vi vill slå ner bopålarna. Ju längre vi är borta från Mälardalsområdet, desto mindre känns det som hemma. Om man kunde flytta Kristianstad längre norrut skulle jag vara den första som ställde mig och knuffade stan norrut. Eller hur man flyttar städer.

Under tiden fortsätter vi umgås med våra vänner här nere som det kommer att bli vansinnigt jobbigt att lämna, om vi lämnar. Igår var vi på inflyttningsfest hos Ann och Johan, vilket var mycket trevligt. Först var tanken att alla skulle ha hatt men eftersom Axel har lagt beslag på alla hattar i vårt avlånga land fick vi tänka om. Det blev mustascher istället, plus lite annat smått och gott.


Om man bortser från alkohol är nog lösmustascher ett av de säkraste sätten att få sina gäster på livat humör.


Love var rädd att bli utan lösmustasch och fixade en egen "just in case". Det sjuka är att jag tycker att han är snygg på något konstigt vänster.


Mustascher kan man ha lite varstans. Är man nykter på fest så är man.


När den här bilden togs hade jag dock gått hem för att sova och lämnat kameran i Loves ömma vård. Första bilden jag såg imorse när jag slog på kameran... Men det blev som tur var inte värre än så, vilket jag inledningsvis var rädd för.

Allt som allt en trevlig kväll, och saknaden av alkohol försvann helt när följande bars in:


Semlor på fest - fucking genious! Inte ens kalamataoliven som någon skojat dit under locket kunde förstöra min glädje. Vem behöver alkohol när det finns semlor?! Den observante kanske funderar på det salta kexet på semlan i hörnet? Förklaringen vi fick var att locken inte räckte. Märkligt.

Pojke för sin mössa

För 10 dagar sedan fyllde Love 30. Idag fick han för första gången på helt galet många år visa leg på systemet.

Det var längesedan jag såg Love så upprymd.

Jag tror det beror på mössan han fick i present.

Ponera

Ponera att Smurre är en tjej.

Ponera att man skulle ge henne namnet Vilhelmina.

Ponera att man skulle vilja ha ett lite kortare och ganska tufft smeknamn för att balansera det långa och väna namnet.

Vad skulle man hitta på?

Följande har passerat genom den grårosa. Inget av dem gillar jag.

Ville?
Vila?
Helmer?
Helmy?
Villy?
Vilma?
Mina?
Villis?

Följande finns på kanske-listan.

Vills?

Tycker inte att det finns något givet. Förslag?

Om att skaka rumpa

Provapå-dag på Medborgarskolan. 18.30: Bollywood-dancing.

Jag var där.

Nasti var också där, annars hade jag aldrig ens vetat att man kunde vara där.

När hon först föreslog att vi skulle dit såg jag framför mig hur vi skulle stå mitt i en hög av kvinnor i rassel och pling-kläder och se ganska bortkomna ut. Men enligt hemsidan skulle man ha bekväma kläder och vi räknade med att vi inte skulle vara de enda som skulle se bortkomna ut på en provapå-dag. För er som minns är det ju inte heller första gången jag dansar indisk dans. Heck, jag har ju varit danslärare!

En korpulent indisk dam var instruktör. Hon pratade engelska och indiska, lite blandat. För en sådan som jag som inte varit på danskurs sedan småskolans bugg och tryckarkurs gjorde det inget enklare precis när hon lite snabbt rabblade olika kombinationer.

På passet innan oss fick man prova på Afrojam, en hysterisk svettig och fun looking kind of dance. Bollywood var raka motsatsen. Det var mest fingrar och ansiktsuttryck. Tror vi gjorde tre olika fotrörelser sammanlagt. Vanligtvis när man börjar med något nytt så tar man fotstegen först och lägger till armrörelser sedan när man känner sig säker men i Bollywood är det tvärtom. Det gick inte hem hos mig och passet var något av en besvikelse.

Direkt efter vårt pass var det dags för magdans. Eftersom det var gratis stannade vi kvar. Why the hell not, tänkte vi.

Instruktör denna gång var en stabil ung tjej i exakt sådana plingplingkläder som jag föreställt mig. Hon var superduktig och kunde verkligen skaka rumpa.

Jag har aldrig sett mig själv som en person som har problem att skaka rumpa, eftersom det sker mer eller mindre konstant bara jag rör mig. Men att få ena skinkan att vibrera när man står på ett ben, det är fan inte lätt! Stackars Nasti, som är smal som en vidja, konstaterade att hon behöver mer wobbly bits för att fixa dansen.

Vi fick testa ett gäng olika skakmetoder och även den välkända kamelen, där själva magen i magdansen kommer fram. Inte helt enkelt att dansa magdans med Smurre måste jag säga. Att försöka föreställa sig en pil i naveln som man antingen skulle skjuta iväg eller dra in är ingen höjdare när man är gravid. Det är tillräckligt med påfrestningar i den regionen som det är.

Avslutningsvis fick vi ställa oss på ett led, lika tätt packade som slavar på väg till plantagen. Jag petade Nasti i ryggen med Smurre och någon stackars ung tjej med armen i gips hamnade bakom mig och min ganska bastanta lekamen. Sedan var tanken att vi skulle magdansa synkroniserat, alltså gnugga våra rumpor mot den bakom i samma takt hela ledet igenom. Det blev mycket skratt och ganska jobbigt eftersom det var meningen att vi skulle skaka saker både framåtlutade och bakåtlutade. Stackars Nasti fick väl ryggproblem på köpet.

Efteråt kände jag spontant att Afrojam nog skulle vara det roligaste att träna men då kursen inte drar igång förrän om ett par veckor så kommer jag inte hinna träna mina 10 ggr innan Smurre blir för tung alternativt född..

Sökes

Igår gick vi till en babyaffär och kikade lite. Det känns som om det börjar klarna på barnvagnsfronten och nu ska vi bara bestämma oss för pris och utseende. Oavsett vilket märke det blir så blir det en ny.

Något som inte känns angeläget är att köpa en ny spjälsäng. Är det någon i läsekretsen som har en spjälsäng de vill bli av med kan ni ju höra av er!

Loves big 3 0

Igår fyllde Love äntligen 30 och det var min uppgift att försöka få till någon form av firande. Jag skriver äntligen 30 eftersom Love enligt egen utsago varit 30 i kroppen sedan han var 22. Skönt att åtminstone siffrorna är ikapp även om det mentala har en bit kvar. Också enligt Love.

Högst upp på önskelistan stod en permobil. Det har han önskat sig på sin 30-årsdag i flera år. Det är nästan så att jag har fått hålla i honom på stan när det kommit en körandes. För att inte tala om när de står obemannade utanför någon port.

När Smurre kom in i bilden stegrades önskan ytterligare och Love såg framför sig hur far och son kom åkandes genom staden, på promenad.

Tyvärr fanns inte pengarna till en dylik present. Inte nu. Inte någonsin. Det var därmed med viss ågren jag tog mig an presentinköpen eftersom jag visste att jag hur jag än gick till väga skulle göra honom besviken.

Dessutom skulle jag jobba hela dagen och inte kunna ägna alla mina vakna timmar åt att hylla min gubbe. Därmed krävdes extraordinära åtgärder.

Jag snokade fram lite mobilnummer till några av Loves vänner och skickade iväg sms till dem där jag bad de höra av sig till Love under dagen och i förbifarten nämna att det fanns paket gömda hemma på olika platser i lägenheten. På så vis kunde jag sprida ut paketutdelningen under dagen utan att själv närvara samt se till att Love fick lite trevliga samtal.

De flesta var helt med på noterna och tog sig an mitt uppdrag med glädje, inbillar jag mig. Men en av Loves äldsta vänner missade målet helt, för bara sekunder efter att jag sms:at honom pep det till i Loves mobil. Min första tanke var att jag skickat fel så jag kollade Loves mobil. Då ser jag att kompisen bara skickat mitt sms vidare till Love, direkt, två dagar innan själva fyllandet. Han höll med andra ord på att sabba hela grejen men som tur var kunde jag radera sms:et innan Love såg det. När födelsedagen närmade sig sitt slut och han fortfarande inte hade ringt fick jag lov att själv avslöja det sista paketets gömställe.

Presenterna i sig var bara småsaker för att sysselsätta honom under dagen. Storpresenten var att han får välja mellan några olika teknikprylar, en ny jacka eller delbetalning på en weekend någonstans.

Tack vare flyt i schemat lyckades jag dcok ta mig hem tidigare än väntat och vi kunde till och med äta lunch tillsammans. Efter det gick vi hem och fikade en sväng.

Jag fikade en semla. That's right. You heard me! När det kommer till semlor finns det inga restriktioner i världen som kan styra mig. Jag äter semla om jag vill äta semla.

På kvällen hade jag bokat bord på restaurang. Eftersom vi var på Bar-b-ko för bara två veckor sedan kände jag att vi kunde prova något annat.

Note to self: överge inte fungerande koncept.

Taste hade inget att komma med jämfört med Bar-b-ko. Köttet var okej, Loves gratäng var okej, men bearnaisen påminde mer om scrambled och min duchessepotatis smakade som affären Village luktar. Mycket märkligt. Första gången jag inte sopar rent tallriken från bea. Men men, väljer att som min vän Sara se det positiva i allt och konstaterar att det bara är bra att längta extra till nästa gång vi går på BBKO.

Vi valde att ta efterrätten hemma och därmed fick jag mumsa i mig ytterligare en semla, denna gången en Karlsbader-variant.

Pappa, det var två semlor på en dag det! Och då var det ändå Loves födelsedag, inte min!

Början på inlägg.

Jag har skjutit och skjutit på detta blogginlägg men nu kände jag att om jag inte skriver något snart så dör hela bloggandet ut för egen del. Inlägget kommer att vara rörigt. Inlägget kommer att vara osammanhängande. Inlägget kommer att vara taskigt formulerat. Så ni vet.

Det tog väl ungefär två lektioner innan alla spår av ett tre veckor långt jullov var som bortblåsta. Först kändes det nästan som om man saknat eleverna och man var full av energi och idéer för terminen. Men efter första rasten var alla som vanligt igen och det kändes som vilken sketen jäkla måndag som helst.

Fem och en halv vecka kvar till sportlovet.

Hur vet man säkert att vardagslunken är tillbaka? Man förnyar sitt pendlarkort för 700 kr och börjar räkna ner dagarna till 10 februari då det är dags igen. En upplyftande tanke är att jag nog bara behöver göra det två gånger till innan det är dags för mammaledighet!

Har haft sammanlagt två timmar på mig på stan att få ihop Loves födelsedag imorgon. Känner mig ganska nöjd. Mer säger jag inte.

Och så är det ju Loves sista dag idag som 20 någonting. Viktigt.

Smurre har fått sina första saker. En Tummenfilt, en snuttefilt med Laban och tvättlappar från IKEA. Nu är det igång...


Smurres blivande farbröder iförda sina julklappar. Farbröder har ju hatt, det vet alla. Lägg märke till att Hannes till höger i bild ser ut som Calle i Idol. Försöker nämna det där jag kommer åt. Men det är en komplimang eftersom jag röstade på honom sammanlagt fyra gånger.

Fick se Loves studentbilder när vi var i Linköping. Jag skrattade så jag nästan grät för till historien hör att Love blev vansinnigt illa till mods av fotografen vars ansikte såg ut att bli uppätet av ett jättefödelsemärke. Tittar man på bilderna med denna vetskap blir de roligare än de redan är. Fotografen har verkligen lyckats få Love att se maxat obekväm ut på varenda bild!



Detta är bara två exempel av många fler dåliga bilder...

Hemma hos Loves mormor fick jag veta Smurres kön av Loves mormors syster. Hon tog en kniv och en gaffel och sa att jag skulle sätta mig på en stol med ryggen åt hennes håll, sedan fick jag ställa mig upp, sätta mig igen och sedan ställa mig upp igen. När jag vände mig om låg det en gaffel på stolen där jag suttit. Det betydde att det kommer bli en flicka. Hade det blivit en kniv.. ja ni fattar. Jag fattade dock ingenting, mer än att jag nog fick vara den som åt med de besticken vid middagen efteråt. Jag frågade Love vad hon hade gjort bakom min rygg men han sa att hon inte gjort något förutom att lägga en gaffel på stolen när jag stod upp.

Hmm.

I vilket fall är det två tecken på flicka och ett halvt på pojke. Om några månader vet vi.

På torsdag ska vi till MVC för kontroll igen. Det ska bli roligt eftersom vi inte varit där sedan inskrivningen. Har varit ganska trött på sistone men vet inte om det är graviditet eller något annat. Ska bli intressant att kolla mitt järnvärde igen.

Tvingas köpa nya lampor till vardagsrumsfönstret då en av mina sidenskärmar spruckit i bambun och helt tappat formen. Trist men eftersom jag gillar lampshopping blir det nog uthärdligt. Det blir helgens nöje tror jag.

Tillbaka på jobbet var det också dags att berätta nyheten om Smurre för barnen. Min mentorsklass satt och planerade i sina kalendrar så jag sa till dem att bläddra till v 18 och att de kunde skriva "Kerstin ska ha en bebis" den femte maj. En tittade upp och sa grattis, resten började duktigt anteckna innan de fattade.

8-9:orna tog det bättre, till en början, innan de insåg att det skulle innebära att jag inte skulle ha dem hela terminen. "Ah neeej, vafaan! Vem ska vi ha då?!"

En elev trodde att uttrycket "vara på smällen" betydde vara full. Komiskt eftersom det senare ibland leder till det förra. Inte i vårt fall dock. Love behövde knappt dricka alls innan. OBS! SKÄMT! tyckte Love att jag skulle tillägga.

Slut på inlägg.

Back home

Nu är vi himma...

Känns som vi har varit borta i evigheter, trots att det bara är sedan nyårsaftons morgon. Bloggandet har varit snudd på obefintligt och någon årskrönika verkar det inte bli eftersom vi ägnade tiden på tåget (då vi tänkt skissa på den) åt att irritera oss på folk och fä.

Vår resa runt om i Sverige har varit allt vi ville och lite till. Imorse när vi skulle åka hem var det lite söndagsångest men nu när vi kommit hem och hunnit fixa undan julen, packa ur, tvätta, planera morgondag samt slappa i soffan känns det helt okej att dra igång livet härnere igen. Det är ju trots allt min kortaste termin någonsin och Smurre är med mig och gör mig glad med sina små knuffar och sparkar.

På onsdag fyller Love 30 år och på något vis ska jag på två dagar hinna få ihop något som känns värdigt denna siffra. Trist att det är på en vanlig jobbedag. Blir ju inte så mycket firat tillsammans om man säger. Men något special ska man nog kunna hitta på...

Året som gått

...tänker jag ägna mig åt en annan gång, har alldeles för lite uppslag och tid för att sätta mig med denna uppgift som faktiskt kräver en rejäl insats.

Istället får det bli en bildversion av de senaste dagarna som har spenderats i Eskilstuna och hemma i Backa, där vi befinner oss för tillfället och fram till onsdag morgon.

Det här är sköldpaddan Eddie som jag fick i present. Från sidan ser han ut som en backhoppare, men Love noterade något ännu roligare när han såg den här bilden:

"Vem var det som kasta?!" Ni som kan er youtube vet vad vi menar.


Vintermölkky på min födelsedag! Det är kastpinnen i bildens nederkant, inget annat. Skärp er.


Nyårsafton med Anna och Magnus. Fokus på mat och lugn. Jämfört med Anna, som är beräknad 11/1, kände jag mig som en oskuld.

Kvällens roligaste kommentar kom från Anna, som tittade frågande mot min urringning och sa: "De där två sakerna som hänger där, kan man byta ut dem sedan?" Jag fattade ingenting först, förrän jag tittade ner och insåg att hon syftade på mitt Smurrehalsband, inget annat...


Bebisen höll sig kvar i magen hela firandet men ibland gjorde jag mig redo att koka vatten och riva lakan.


Hemma i Backa fick vi äntligen se snö, ordentlig snö! Inget frostfjuffs på marken utan närmare en halvmeter gnistrande fluff, som Love ändå lyckades förvandla till snöbollar. Tack vare Smurre slapp jag bli snöpulad utan den äran gick istället till min syster. Hon är dock bra på att ge igen, vilket syns på Loves vänstra axel/ansiktshalva.


Igår grillade vi korv i pappas teepee. Det var vansinnigt kallt, både cola och öl frös till is, men det var väldigt mysigt.


Man ser på Loves min att han fryser som en tok men ändå måste han larva sig och förstöra bilden med en halväten korv... det är min kille det!