Tänkte inte på det..

..att jag hade en annan anledning att gå på gala igår än att vara trophy-wife. Jag är ju själv en del av föreningen IFK Kristianstad i egenskap av ledare för Handbollsskolan. Mitt under middagen kom vi på det och då kändes ju kvällen jättemycket roligare helt plötsligt, och Axels uträkning stämde inte alls. Första gången jag är nominerad till ett pris utanför den akademiska världen.


Om jag vann? Självklart. Kerstin Pehrs - Årets Idrottsförening 2009. Det kommer på mitt CV.

Men jag överlät hämtandet av priset till ordföranden och A-laget.

De hade blivit tillsagda att ha sina matchkostymer på sig så att de skulle se enhetliga ut, men en stund före det var dags för vår kategori började andretränaren helt plötsligt dela ut klistriga illaluktande matchtröjor till killarna. "Dra på er de här när vi vinner!" Killarna tyckte, liksom jag, att det var en usel idé men eftersom det var Kristianstadbladet som bestämt det hade de inget val. Så istället för att se propra ut såg de ut som knöggliga muppar som kallt räknat med att ta hem priset och därför släpat med sig sina matchtröjor i en påse från Team Sportia.



Med facit i hand hade det nog varit bättre om jag hade gått upp och tagit emot priset eftersom jag, till skillnad från ordföranden, kan skilja på Elitserien och Allsvenskan. Han lovade nämligen att IFK skulle vinna Allsvenskt guld 2014.


Det är fortfarande oklart om Love var gladast över priset eller att han äntligen fick ta av sig tröjan.

Att gå på gala låter ju fancy värre, men trust me, det är det inte. Det var stundtals så pinsamt att man ville gömma sig i handväskan. De hade satt oss längst bort från scenen, vilket var smart, eftersom vi hade svårt att hålla fokus på rätt saker under prisutdelningen. Yours truly framstod som den mest berusade i sällskapet hela två gånger eftersom jag fick sådana skrattbryt.

Först var det en ryttarinna som var nominerad som hette Elisabeth Hjälm. Ridhjälm.

Sedan var det en sångerska som gav sig på att sjunga Malena Ernmans La Voix. Verserna gjorde hon bättre än originalet (vilket inte är en bedrift i sig) men när hon sjöng operadelen envisades hon med att sjunga från bakre delen av munnen på ett tuhtuhtande sätt genom sammanbitna tänder. Jag testade själv och jag fick samma resultat. Mycket underhållande.

Stolarna var inte heller att leka med. Mitt säte lutade snett framåt och mitt glansiga tyg i klänningen tvingade mig att sitta och ta spjärn med fötterna hela tiden. Den annorlunda sittpositionen belastade mina skinkben på ett helt nytt sätt och jag fick så vansinnigt ont i rumpan efter det att jag råkade vråla av smärta när jag, väl hemkommen, satte mig i soffan.

Summa summarum var galan inget att hurra för och man är givetvis otroligt tacksam för att man slapp betala de 500 kr som det kostade "vanliga människor". Det enda som var ordentligt värt var kakan till kaffet, för det visade sig vara en semla! Döm om min lycka när jag såg personalen bära in bricka efter bricka. Ett tag trodde jag att jag dött av uttråkning och kommit till himlen. Tur att man också har extra pojkvänner i laget som gav bort sin semla till mig, så att jag hade möjlighet att äta fler än en om jag önskade.


Vi väntade ut alla prisutdelningar, sedan gjorde vi en förmodligen ganska osnygg sorti och gick hem till högerkanten och spelade spel. Därmed missade vi resten av kvällens uppträdanden och dansen, vilket kändes skönt eftersom ordföranden i tacktalet tyckte att alla skulle dansa med IFK-killarna under kvällen. Jag tyckte annorlunda.