Om att skaka rumpa

Provapå-dag på Medborgarskolan. 18.30: Bollywood-dancing.

Jag var där.

Nasti var också där, annars hade jag aldrig ens vetat att man kunde vara där.

När hon först föreslog att vi skulle dit såg jag framför mig hur vi skulle stå mitt i en hög av kvinnor i rassel och pling-kläder och se ganska bortkomna ut. Men enligt hemsidan skulle man ha bekväma kläder och vi räknade med att vi inte skulle vara de enda som skulle se bortkomna ut på en provapå-dag. För er som minns är det ju inte heller första gången jag dansar indisk dans. Heck, jag har ju varit danslärare!

En korpulent indisk dam var instruktör. Hon pratade engelska och indiska, lite blandat. För en sådan som jag som inte varit på danskurs sedan småskolans bugg och tryckarkurs gjorde det inget enklare precis när hon lite snabbt rabblade olika kombinationer.

På passet innan oss fick man prova på Afrojam, en hysterisk svettig och fun looking kind of dance. Bollywood var raka motsatsen. Det var mest fingrar och ansiktsuttryck. Tror vi gjorde tre olika fotrörelser sammanlagt. Vanligtvis när man börjar med något nytt så tar man fotstegen först och lägger till armrörelser sedan när man känner sig säker men i Bollywood är det tvärtom. Det gick inte hem hos mig och passet var något av en besvikelse.

Direkt efter vårt pass var det dags för magdans. Eftersom det var gratis stannade vi kvar. Why the hell not, tänkte vi.

Instruktör denna gång var en stabil ung tjej i exakt sådana plingplingkläder som jag föreställt mig. Hon var superduktig och kunde verkligen skaka rumpa.

Jag har aldrig sett mig själv som en person som har problem att skaka rumpa, eftersom det sker mer eller mindre konstant bara jag rör mig. Men att få ena skinkan att vibrera när man står på ett ben, det är fan inte lätt! Stackars Nasti, som är smal som en vidja, konstaterade att hon behöver mer wobbly bits för att fixa dansen.

Vi fick testa ett gäng olika skakmetoder och även den välkända kamelen, där själva magen i magdansen kommer fram. Inte helt enkelt att dansa magdans med Smurre måste jag säga. Att försöka föreställa sig en pil i naveln som man antingen skulle skjuta iväg eller dra in är ingen höjdare när man är gravid. Det är tillräckligt med påfrestningar i den regionen som det är.

Avslutningsvis fick vi ställa oss på ett led, lika tätt packade som slavar på väg till plantagen. Jag petade Nasti i ryggen med Smurre och någon stackars ung tjej med armen i gips hamnade bakom mig och min ganska bastanta lekamen. Sedan var tanken att vi skulle magdansa synkroniserat, alltså gnugga våra rumpor mot den bakom i samma takt hela ledet igenom. Det blev mycket skratt och ganska jobbigt eftersom det var meningen att vi skulle skaka saker både framåtlutade och bakåtlutade. Stackars Nasti fick väl ryggproblem på köpet.

Efteråt kände jag spontant att Afrojam nog skulle vara det roligaste att träna men då kursen inte drar igång förrän om ett par veckor så kommer jag inte hinna träna mina 10 ggr innan Smurre blir för tung alternativt född..