När jag stod och lagade mat i eftermiddags började tårarna rinna. Jag hörde hur Elis lekte glatt med Love inne på sitt rum och gråten som jag burit i halsen och bakom ögonlocken sedan fredags bröt fram. Jag tänkte att alla jäkla förskolor i den här kommunen kunde hoppa och skita, att de bara kunde drömma om att få en så fin kille som Elis på sin avdelning, om de bara visste.
Men det räcker inte att ställa sig lydigt i kö i god tid innan man behöver en plats. Man måste ha rätt kontakter, vara påstridig eller ha flyt att handläggaren känner sig generös när man ringer. Den slutsatsen drar jag efter att ha pratat med vänner, kollegor och släktingar.
Sjukt tänker jag först, helt stört att det ska hänga på det, och jag blir förbannad. Men sedan tänker jag att jag, om det var vi som lyckats tjata oss till en plats, givetvis inte skulle tacka nej till den för att "rätt ska vara rätt". Jag skulle ju ta den såklart. Jag kämpar för Elis först, resten av barnen i den här kommunen kommer alltid på andra plats.
Så jag klandrar ingen.
Nu vet jag inte vad vi ska göra. Vi kanske är arbetslösa båda två när januari kommer så då är det ju skitsamma ändå.
Usch,usch, usch, jag förstår och det är ju inte utan att man blir lite orolig själv. Jag håller tummar och tår för att det ska lösa sig. Annars får Elis hänga med mig och Emil :)
SvaraRadera<3
SvaraRaderaKan ni kolla upp kommunala dagmammor kanske? Här i stan finns det ett helt system.
Vet inte vad jag tycker om dagmammor eg, vilken utbildning har de jämfört med förskolepersonal? Vad händer om de blir sjuka? Hur många är barnen per vuxen där jämfört med förskola?
SvaraRaderaFör många frågor - inga svar.