När man går igenom en graviditet för andra gången är det oundvikligt att inte jämföra, men det känns på något vis inte rättvist mot Jarry och den här graviditeten. Det är inte samma sak igen, det är inte Elis 2 som ska komma fram, det är en helt ny person, kanske diametralt annorlunda mot vår förstfödde.
Ändå satt jag idag på inskrivningen och längtade efter vår förra barnmorska och hennes stora blå ögon som med bara en blick kunde plocka ur mig alla mina farhågor. Vår barnmorska idag var väldigt förstående inför vad vi berättade om hur det hade varit med Elis men när jag vädrade mina rädslor kring komplikationer med snittet kändes det inte lugnande. Igår var jag och klippte mig och den frisören berättade om sina två graviditeter som båda slutat i snitt, det första akut, det andra planerat. Efteråt hade läkaren berättat att det var tur att hon valt snitt för han hade inte behövt skalpell för att öppna hennes livmoder, det hade räckt att dra fingret längs med... Men det var förstås väldigt ovanligt och inget jag skulle oroa mig för.. Jo just. Oavsett om det är något som är ovanligt kan de ju inte garantera att det inte är något som är galet med mitt snitt? Hon visste ju inte förrän efteråt? Jag har ingen lust att gå och oroa mig för detta, hur ovanligt och osannolikt det än må vara och jag önskar att jag hade känt mig mer lugnad än vad jag gör. Men det var ju bara första besöket och jag kommer väl ha gott om tid att prata igenom saker och ting med Klarabarnmorskorna som kommer att kopplas in. Men ändå.
Annat som jag saknade med Kristianstad var rent praktiska saker, som att jag istället för att springa över halva vårdcentralen med en mugg urin, kunde kissa på toaletten och ställa muggen i ett skåp som gick att öppna från provtagningsrummet. Blodprovet idag togs inte heller av barnmorskan utan en trappa ned av någon helt annan. Allt sådant sköttes på ett och samma ställe av samma person i Kstad, mycket smidigt och tryggt.
Men men, jag ska inte klaga. Att klaga är ju inte min grej.
Fast en annan sak som var annorlunda var upplevelsen av själva inskrivningen. Förra gången fick vi lyssna på hjärtljuden (helt spontant visserligen) men den här gången var det bara prat och en massa papper. Jag känner mig inte ett dugg gravidare (förutom allt det där jag gnällde om igår då) än förut, och jag längtar mer än någonsin efter ett livstecken, ett bevis.
Sammanfattningsvis så var det ändå ett bra besök, jag vet vad som väntar, barnmorskan verkar ändå vettig men det var inte samma omvälvande lyckorus efteråt utan snarare vardag direkt. Jag handlade och Love lämnade in bilen för byte av framruta. En torsdag i juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar