Ännu något närmre

Nu har jag haft mina sista lektioner på 1,5 termin och det var med blandade känslor kan jag säga. 7:or och 8:or känns ok att lämna, de träffar jag igen, men niorna som jag inte kommer att ha mer, där var det tuffare.

Större delen av fredagen ägnades åt att försöka pumpa min vikarie så full med info som möjligt, men vi hann väl inte med hälften av det jag hade tänkt innan jag skulle ha min sista lektion. Några minuter innan det var dags stod en kollega och tittade lite konstigt på mig i arbetsrummet och när jag frågade om hon ville något så sa hon bara, inte särskilt hemligt, att jag inte skulle gå in i min sal riktigt än.

Det krävdes ju inget medlemsskap i Mensa för att begripa att mina nior hade hittat på någon form av överraskning. Jag som har haft svårt att ens prata med dem den här veckan, trots att det finns massor jag skulle vilja säga kände tårarna stiga innan jag ens gått in i salen. När jag gläntade på dörren satt hela klassen där och väntade. Längst fram hade de ställt fika, blommor, choklad och ett knasigt foto i ram med alla deras namn runt om. De flesta av tjejerna var redan rödgråtna, men här tar jag inte helt och hållet åt mig äran då jag vet att de laddat hela veckan för att gråta och lyckats jaga upp varandra i någon form av massgråtpsykos, inte helt ovanliga att beskåda även vid skolavslutningar.

Hur som helst var gesten fantastiskt fin och det tog ett tag innan jag hade lyckats samla mig tillräckligt för att kunna prata utan gråtvibrato på rösten, så det där fikat de hade fixat kom rätt lägligt. Lyckades till slut hålla någon form av improviserat tal och sedan tyckte jag att det kunde räcka men de vägrade lämna klassrummet. "Vi börjar inte förrän kl 14!" så där satt vi, jag missade min buss och allting. Efter tredje försöket fick jag äntligen ut dem, men inte utan att ha fått en kram av varenda en. Hade helst sluppit, är så himla varm jämt som gravid och hade gärna undvikit att deras sista minne av mig är en svettig kram. Lite av gudinnestatusen försvann kanske där.

På lördagen började Elis och Love med att åka på Knatteskutt, äntligen var det dags för brottning som Elis väntat på i tre veckor. När de kom hem igen hade Love en bula i pannan och Elis en på kinden. Smällen han hade fått på näsan hade lyckligtvis tagit bra utan blodsutgjutelse. Så går det när inte mamsen följer med.

Sedan hämtade vi min vän Kicki vid tåget och åkte till stan och käkade lunch, gick i några affärer, köpte godis till kvällen och åkte hem. Det som är skönt med att vara tokgravid är att folk som hälsar på förstår att det inte kommer att vankas något fullspäckat program med massa spännande aktiviteter. Istället tog vi det lugnt, tittade på film och bara pratade. Det brukar jag iofs göra rätt ofta när jag inte är gravid också så jag vet inte vad det är för spännande aktiviteter jag annars skulle ha bjudit på. Kanske en längre vända på stan?

När Kicki idag, med marginellt bättre timing än Indiana Jones, hade hoppat på tåget hem åkte vi vidare till Mammons tempel för lite bebisgrejinförskaffning. Vi var inte direkt ensamma på varken köpcentret eller Ikea idag, har nog aldrig sett så mycket folk där faktiskt. Det hindrade mig dock inte från att slå till på ytterligare julprydnader, denna gången ett set med en bil och en pippi (till Elis är den officiella förklaringen). Hoppas vi orkar fixa gran i år!

Imorgon drar jag igång sista arbetsveckan/dagarna på ett tag, och planen (den alltid så ambitiösa planen) är att hinna så mycket som möjligt i form av rättning, men det verkar redan ha skitit sig för nu fick jag mail från min vikarie och hon ville träffas imorgon igen. Det verkar som att jag kanske måste jobba några timmar på onsdag iaf. Men det ska jag nog klara.