Jag avvaktar, så alla ni fans som tänkte dra igång "Rädda bloggen-listor" kan slappna av.
Det börjar närma sig nedräkning på jobbet, något som jag förtränger lite eftersom jag har väldigt mycket jag skulle behöva hinna med. Det ska dock bli väldigt skönt att gå hem, är vansinnigt trött och funderar allvarligt på om jag ska börja sova middag på jobbet för att orka. Som det är nu sitter jag efter lunchen och bara blinkar samt tittar längtansfullt på mitt dataskydd som är rätt mjukt, kanske kan man luta huvudet där?
I lördags åkte vi till Loves land för att ge det här med svamp en sista chans, men det var lönlöst. Inte ens äckliga svampar såg vi, skogen var tom! På några ställen såg det ut som att kanske vildsvin bökat och min teori var att det mumsat i sig de få svampembryon som stuckit upp näsan efter det lilla regn som kommit den här hösten. Svin.
Vid sista stället vi stannade (för vi åkte bil ut i skogen, orka gå!) landade det dessutom en äcklig älgfluga på först Elis, och sedan mig, vilket avgjorde saken, så vi drog hem igen. Älgflugan stötte jag först på nere i Skåne när Nasti
Söndagen var lugn, dagens största händelse var promenaden till affären då Elis fick cykla. Hans lilla trehjuling är hopplöst för liten, och inte riktigt gjord för att cykla några längre sträckor. Utväxlingen är liksom kass. Till våren får det bli en riktig cykel, förutsatt att han lärt sig fatta att han måste hålla koll framåt när han kör. Han ska hela tiden vända sig om och titta på allt annat, och när han vänder på huvudet svänger han samtidigt så hela promenaden turades jag och Love om att få små bryt. "Titta framåt gubben. Men titta framåt! Kan du titta FRAMÅT! Ser du kanten där? Nu är du på väg ner i diket." Det var så himla harmoniskt och mysigt.
På vägen hem stannade vi i lekparken och där stod en vacker lönn i full höstskrud och instagramskadad som jag är ville jag ta en fin höstbild på sonen.
Det gick sådär.
Jag känner igen det här med att du inte orkar blogga om trollis som det oengagemang som drabbat mig slarvig kom. Med Lova har jag varit så jävla duktig, dokumenterat, fotat arrangerat, skrivit framstegsbok, hållit på. Med Arvid - not so much. Först hade jag dåligt samvete för hans skull, men nu tror jag att jag har landat i att jag nog mest gjorde de där sakerna för att det var nåt som JAG ville och som JAG behövde. Och nu när det här med egna barn inte är alldeles nytt så behöver jag det inte längre. Jag älskar honom ändå lika mycket, det finns jätte,ånga foton på honom och om jag anstränger mig kan jag dokumentera mera -men ärligt talat undrar jag hur mycket den dokumentationen egentligen betyder i den här långa kärleksresan som är livet. Bara för att barnen blir stora är ju deras små jag inte borta. De är ju fortfarande de de är och inuti mig kommer de ju alltid att vara mina bebisar.
SvaraRaderaVad jag ville säga med detta långa är nog att det är ok om du inte bloggar nu. Det kanske kommer tillbaka och det kanske inte gör det, men oavsett kommer du alltid vara världens bästa mamma till Elis OCH Trollis, med.
Och så ska det stå "sen Arvid kom", inte slarvig. Hata auto correct och kommentera på ipaden.
Radera