Idag har allt gått planenligt, ja, tom bättre än så! Jag hann klart allt jag tänkt fixa innan hemgång. Allt är rättat, bokfört, mailat, slängt, städat, uppsatt, vattnat, sorterat, tömt och framlagt. Det enda som jag kom på att jag glömt när jag kom hem är en matlåda med en halv pizza i kylskåpet, så den måste jag försöka hämta/få någon snäll kollega att ta hand om annars hamnar väl den på konferensdagordningen tillsammans med de odiskade kaffekopparna och den lurviga philadelphiaosten.
Har inte fällt några tårar idag, trots många avskedskramar. Dels för att det fortfarande känns overkligt att jag inte ska jobba på ett tag, dels för att jag ju kommer träffa alla igen, och ganska snart också. Visst känns det tråkigt att inte träffa kollegorna på ett tag men det ska bli otroligt skönt att vara hemma. November inbjuder liksom till det.
tisdag 29 oktober 2013
måndag 28 oktober 2013
Inte min måndag
Nej, den här måndagen lägger vi långt in i något skåp och glömmer tycker jag. Det enda positiva med den var att det var min sista jobbmåndag på ett tag.
Trodde att jag vaknade 03:25 första gången så jag gick upp och åt en banan. Satt uppe en stund då jag brukar behöva gå på toaletten efter ett tag (varsågod för info). När jag tittade på klockan igen var den 05:00 och jag hade bara en timme till innan klockan ringde, hade tänkt fel på en timme och att somna om var omöjligt så min dag började visst redan vid halv fem-tiden. Skönt.
Framme på jobbet fick jag börja med att spendera en timme hos vaktmästaren för att fixa nytt certifikat till datorn, dvs tillgång till nätet.
När datorn var fixad satt jag i nästan två timmar med min vikarie och gav förslag på vad hon kunde jobba vidare med, missade förmiddagsfikat och allting. När vi nästan var klara stack en kollega in huvudet och undrade om jag hade tid att prata med en förälder, så det var bara att fortsätta pratandet en stund till. Efter det var det nästan dags för lunch och då hade jag fortfarande inte kommit igång med något av det jag hade tänkt bli klar med idag.
Efter lunchen fick jag dock lite fart och lyckades rätta en del. Om inget skiter sig imorgon borde jag hinna färdigt med det andra också.
När jag kom hem väntade ett brev från Mio möbler. Vi åkte tillbaka dit i förra veckan med de där soffkuddarna som var 20 cm för korta för att kolla om det gick att lösa. De var väldigt förstående och allt verkade ordna upp sig, vi skulle få rätt kuddar utan bråk trots att det var specialbeställt. Däremot kunde de inte svara på vad de nya kuddarna skulle kosta men de skulle höra av sig. Vi tänkte väl oss att om en kudde till en 2,5-sits kostade 600 kr kanske en 20 cm längre till en tvådelad 3-sits skulle kosta 800 el liknande, dvs att vi skulle behöva lägga till runt en femhundring.
Hela veckan har jag väntat på ett samtal men inte hört något. I brevet som kom idag stod det att de hade beställt vad som förhoppningsvis är rätt kuddar och vad vi ska betala. 1200 kr till (de 1200 vi redan betalt för fel drogs av på totalpriset 2400 kr) för två kuddar. 20 cm extra vadd och skumgummi på längden kostar alltså dubbelt så mycket, hur är det möjligt?
Men visst, 2400 för några år till på soffan, det kanske det är värt. Men det får bli ett stillsamt julfirande i år tror jag. Soffkuddar, CSN och föräldraledighet samma månad, "kaching".
Som ni ser är det egentligen inga stora saker som förstört min måndag, men det räcker liksom i mitt tillstånd. Efter maten gick jag och lade mig i sängen, råkade ta en tupplur på 1,5 h och nu ska det bli spännande om jag lyckats fucka upp nattsömnen också. 1,5 dag kvar på jobbet, sedan höstlov.
Trodde att jag vaknade 03:25 första gången så jag gick upp och åt en banan. Satt uppe en stund då jag brukar behöva gå på toaletten efter ett tag (varsågod för info). När jag tittade på klockan igen var den 05:00 och jag hade bara en timme till innan klockan ringde, hade tänkt fel på en timme och att somna om var omöjligt så min dag började visst redan vid halv fem-tiden. Skönt.
Framme på jobbet fick jag börja med att spendera en timme hos vaktmästaren för att fixa nytt certifikat till datorn, dvs tillgång till nätet.
När datorn var fixad satt jag i nästan två timmar med min vikarie och gav förslag på vad hon kunde jobba vidare med, missade förmiddagsfikat och allting. När vi nästan var klara stack en kollega in huvudet och undrade om jag hade tid att prata med en förälder, så det var bara att fortsätta pratandet en stund till. Efter det var det nästan dags för lunch och då hade jag fortfarande inte kommit igång med något av det jag hade tänkt bli klar med idag.
Efter lunchen fick jag dock lite fart och lyckades rätta en del. Om inget skiter sig imorgon borde jag hinna färdigt med det andra också.
När jag kom hem väntade ett brev från Mio möbler. Vi åkte tillbaka dit i förra veckan med de där soffkuddarna som var 20 cm för korta för att kolla om det gick att lösa. De var väldigt förstående och allt verkade ordna upp sig, vi skulle få rätt kuddar utan bråk trots att det var specialbeställt. Däremot kunde de inte svara på vad de nya kuddarna skulle kosta men de skulle höra av sig. Vi tänkte väl oss att om en kudde till en 2,5-sits kostade 600 kr kanske en 20 cm längre till en tvådelad 3-sits skulle kosta 800 el liknande, dvs att vi skulle behöva lägga till runt en femhundring.
Hela veckan har jag väntat på ett samtal men inte hört något. I brevet som kom idag stod det att de hade beställt vad som förhoppningsvis är rätt kuddar och vad vi ska betala. 1200 kr till (de 1200 vi redan betalt för fel drogs av på totalpriset 2400 kr) för två kuddar. 20 cm extra vadd och skumgummi på längden kostar alltså dubbelt så mycket, hur är det möjligt?
Men visst, 2400 för några år till på soffan, det kanske det är värt. Men det får bli ett stillsamt julfirande i år tror jag. Soffkuddar, CSN och föräldraledighet samma månad, "kaching".
Som ni ser är det egentligen inga stora saker som förstört min måndag, men det räcker liksom i mitt tillstånd. Efter maten gick jag och lade mig i sängen, råkade ta en tupplur på 1,5 h och nu ska det bli spännande om jag lyckats fucka upp nattsömnen också. 1,5 dag kvar på jobbet, sedan höstlov.
söndag 27 oktober 2013
Ännu något närmre
Nu har jag haft mina sista lektioner på 1,5 termin och det var med blandade känslor kan jag säga. 7:or och 8:or känns ok att lämna, de träffar jag igen, men niorna som jag inte kommer att ha mer, där var det tuffare.
Större delen av fredagen ägnades åt att försöka pumpa min vikarie så full med info som möjligt, men vi hann väl inte med hälften av det jag hade tänkt innan jag skulle ha min sista lektion. Några minuter innan det var dags stod en kollega och tittade lite konstigt på mig i arbetsrummet och när jag frågade om hon ville något så sa hon bara, inte särskilt hemligt, att jag inte skulle gå in i min sal riktigt än.
Det krävdes ju inget medlemsskap i Mensa för att begripa att mina nior hade hittat på någon form av överraskning. Jag som har haft svårt att ens prata med dem den här veckan, trots att det finns massor jag skulle vilja säga kände tårarna stiga innan jag ens gått in i salen. När jag gläntade på dörren satt hela klassen där och väntade. Längst fram hade de ställt fika, blommor, choklad och ett knasigt foto i ram med alla deras namn runt om. De flesta av tjejerna var redan rödgråtna, men här tar jag inte helt och hållet åt mig äran då jag vet att de laddat hela veckan för att gråta och lyckats jaga upp varandra i någon form av massgråtpsykos, inte helt ovanliga att beskåda även vid skolavslutningar.
Hur som helst var gesten fantastiskt fin och det tog ett tag innan jag hade lyckats samla mig tillräckligt för att kunna prata utan gråtvibrato på rösten, så det där fikat de hade fixat kom rätt lägligt. Lyckades till slut hålla någon form av improviserat tal och sedan tyckte jag att det kunde räcka men de vägrade lämna klassrummet. "Vi börjar inte förrän kl 14!" så där satt vi, jag missade min buss och allting. Efter tredje försöket fick jag äntligen ut dem, men inte utan att ha fått en kram av varenda en. Hade helst sluppit, är så himla varm jämt som gravid och hade gärna undvikit att deras sista minne av mig är en svettig kram. Lite av gudinnestatusen försvann kanske där.
På lördagen började Elis och Love med att åka på Knatteskutt, äntligen var det dags för brottning som Elis väntat på i tre veckor. När de kom hem igen hade Love en bula i pannan och Elis en på kinden. Smällen han hade fått på näsan hade lyckligtvis tagit bra utan blodsutgjutelse. Så går det när inte mamsen följer med.
Sedan hämtade vi min vän Kicki vid tåget och åkte till stan och käkade lunch, gick i några affärer, köpte godis till kvällen och åkte hem. Det som är skönt med att vara tokgravid är att folk som hälsar på förstår att det inte kommer att vankas något fullspäckat program med massa spännande aktiviteter. Istället tog vi det lugnt, tittade på film och bara pratade. Det brukar jag iofs göra rätt ofta när jag inte är gravid också så jag vet inte vad det är för spännande aktiviteter jag annars skulle ha bjudit på. Kanske en längre vända på stan?
När Kicki idag, med marginellt bättre timing än Indiana Jones, hade hoppat på tåget hem åkte vi vidare till Mammons tempel för lite bebisgrejinförskaffning. Vi var inte direkt ensamma på varken köpcentret eller Ikea idag, har nog aldrig sett så mycket folk där faktiskt. Det hindrade mig dock inte från att slå till på ytterligare julprydnader, denna gången ett set med en bil och en pippi (till Elis är den officiella förklaringen). Hoppas vi orkar fixa gran i år!
Imorgon drar jag igång sista arbetsveckan/dagarna på ett tag, och planen (den alltid så ambitiösa planen) är att hinna så mycket som möjligt i form av rättning, men det verkar redan ha skitit sig för nu fick jag mail från min vikarie och hon ville träffas imorgon igen. Det verkar som att jag kanske måste jobba några timmar på onsdag iaf. Men det ska jag nog klara.
Större delen av fredagen ägnades åt att försöka pumpa min vikarie så full med info som möjligt, men vi hann väl inte med hälften av det jag hade tänkt innan jag skulle ha min sista lektion. Några minuter innan det var dags stod en kollega och tittade lite konstigt på mig i arbetsrummet och när jag frågade om hon ville något så sa hon bara, inte särskilt hemligt, att jag inte skulle gå in i min sal riktigt än.
Det krävdes ju inget medlemsskap i Mensa för att begripa att mina nior hade hittat på någon form av överraskning. Jag som har haft svårt att ens prata med dem den här veckan, trots att det finns massor jag skulle vilja säga kände tårarna stiga innan jag ens gått in i salen. När jag gläntade på dörren satt hela klassen där och väntade. Längst fram hade de ställt fika, blommor, choklad och ett knasigt foto i ram med alla deras namn runt om. De flesta av tjejerna var redan rödgråtna, men här tar jag inte helt och hållet åt mig äran då jag vet att de laddat hela veckan för att gråta och lyckats jaga upp varandra i någon form av massgråtpsykos, inte helt ovanliga att beskåda även vid skolavslutningar.
Hur som helst var gesten fantastiskt fin och det tog ett tag innan jag hade lyckats samla mig tillräckligt för att kunna prata utan gråtvibrato på rösten, så det där fikat de hade fixat kom rätt lägligt. Lyckades till slut hålla någon form av improviserat tal och sedan tyckte jag att det kunde räcka men de vägrade lämna klassrummet. "Vi börjar inte förrän kl 14!" så där satt vi, jag missade min buss och allting. Efter tredje försöket fick jag äntligen ut dem, men inte utan att ha fått en kram av varenda en. Hade helst sluppit, är så himla varm jämt som gravid och hade gärna undvikit att deras sista minne av mig är en svettig kram. Lite av gudinnestatusen försvann kanske där.
På lördagen började Elis och Love med att åka på Knatteskutt, äntligen var det dags för brottning som Elis väntat på i tre veckor. När de kom hem igen hade Love en bula i pannan och Elis en på kinden. Smällen han hade fått på näsan hade lyckligtvis tagit bra utan blodsutgjutelse. Så går det när inte mamsen följer med.
Sedan hämtade vi min vän Kicki vid tåget och åkte till stan och käkade lunch, gick i några affärer, köpte godis till kvällen och åkte hem. Det som är skönt med att vara tokgravid är att folk som hälsar på förstår att det inte kommer att vankas något fullspäckat program med massa spännande aktiviteter. Istället tog vi det lugnt, tittade på film och bara pratade. Det brukar jag iofs göra rätt ofta när jag inte är gravid också så jag vet inte vad det är för spännande aktiviteter jag annars skulle ha bjudit på. Kanske en längre vända på stan?
När Kicki idag, med marginellt bättre timing än Indiana Jones, hade hoppat på tåget hem åkte vi vidare till Mammons tempel för lite bebisgrejinförskaffning. Vi var inte direkt ensamma på varken köpcentret eller Ikea idag, har nog aldrig sett så mycket folk där faktiskt. Det hindrade mig dock inte från att slå till på ytterligare julprydnader, denna gången ett set med en bil och en pippi (till Elis är den officiella förklaringen). Hoppas vi orkar fixa gran i år!
Imorgon drar jag igång sista arbetsveckan/dagarna på ett tag, och planen (den alltid så ambitiösa planen) är att hinna så mycket som möjligt i form av rättning, men det verkar redan ha skitit sig för nu fick jag mail från min vikarie och hon ville träffas imorgon igen. Det verkar som att jag kanske måste jobba några timmar på onsdag iaf. Men det ska jag nog klara.
onsdag 23 oktober 2013
Glimtar
Hemma-aw hos kollega i fredags. Satt bredvid hennes fyraåriga dotter när Trollis fick hicka och jag tog mig lite för magen. Då tittade hon på mig och frågade: "Har du sammandlagningal?" Jag hörde vad hon sa men ändå inte. "Va?" Hon upprepade snällt frågan, nu med lätt lutat huvud och med övertydligt uttal: "Haar du sammandlaaaaagningal?" Fyra år alltså.
90-årskalas i lördags. Loves farfar har fem miljarder prydnadsföremål hemma, till Elis stora förtjusning. Den här gången gick näbben på en porslinsand och då fick Loves farfar en ursäkt att gå och gömma sig en stund i sitt arbetsrum, det här med uppståndelse kring hans födelsedag var inte riktigt hans grej, även om han tyckte att det var trevligt att träffa alla.
Kalasets höjdpunkt var den film som Hannes, Lollo och Rosie fixat. Film som Loves farfar spelat in 1958 hade färglagts, ljudsatts och klippts till en piratsaga, med text av Lollo som Rosie läste in. De hade gjort ett jättejobb och Elis satt som klistrad med halvöppen mun (hans smarta min).
Tyvärr så kan jag inte vistas många minuter hemma hos Loves farfar utan att börja nysa och snora. Det är något med allt det dammet som samlas bland alla prydnader och sittgrupper som jag bara inte tål, så efter filmen orkade jag helt enkelt inte mer, att nysa oavbrutet när man är gravid är inte kul. Vi åkte hem innan tårtan, då förstår ni vidden av snorandet.
På eftermiddagen kom familjen Fjaestad till oss för helgens stora tilldragelse, nämligen mitt och Annas alldeles egna besök på IKEA utan män och barn på söndagen. Det är lyx det! Oftast åker vi till Eskilstuna eftersom de har större boende (dvs färre antal barn/m2) och Erik är åksjuk. Men den här gången kom de till oss, visserligen genomfrusna efter bilfärd med rutan nedvevad för Eriks skull, men när de hade tinat upp åt vi gott och laddade för söndagen. Jag nös och snorade hela kvällen och förbannade världens jävla damm, men på söndagmorgonen var det bättre och det var det viktigaste.
Love och Magnus tog barnen till Leos lekland och Anna och jag släpptes lös på Ikea. Vi förstår förstås att det kommer att kosta oss någon form av spelkväll/dygn framöver, men det var det värt. Jag hade egentligen inte många saker på listan, men var öppen för förslag längs vägen. Tyckte själv att jag tog det lugnt, men Love höll inte med (tror jag, han muttrade mest). Köpte bland annat ett litet bord som vi inte har plats för nu, men som jag vill ha ändå. Blicken från Love när jag försiktigt hintade att han kunde bära upp kartongen på vinden direkt - bortom trött. Men nu äger jag bordet, så vem bryr sig om en sur blick. Det var dessutom min graviditetspresent till mig själv och kom inte och säg att jag inte förtjänat den efter denna graviditet!
Julavdelningen var också framplockad, men jag köpte knappt något, bara två små kulor. Det verkade Love ta ännu hårdare för han hotade med att slänga några av mina andra kulor för han hävdar att jag inte har koll på hur många jag har och att jag inte skulle sakna några om de försvann. Självklart hävdade jag att det skulle jag visst det, men sedan såg jag hur Love tänkte "Challenge accepted" så jag fick gäll röst och bönföll honom att inte slänga några bara för att visa att han hade rätt. Det kan vara så att jag inte helt kommer ihåg de julkulor som jag köpte på rea i januari när vi var i Lkpg.
Fick feeling nu, kan jag minnas alla? Jag har:
10 vanliga röda
5 frostade röda
5 silver
5 snövita
4 frostade blå
2 stora röda
5-6 små röda
1 jättegammal röd
16 jättesmå blå
3 med snöflingor på
3 från indiska med mönster
2 från gallerix med antik look
4 från ica med antik look
2 från Åhlens med droppe under
2 från Lkpg i guld
2 som jag köpte nu på ikea
ett gäng i plast som inte betyder något
+ de fyra ugglorna och de två rävarna från Finland och hunden från Ulrika (men de är ju tekniskt sett inte kulor)
När vi klär granen får vi facit, gud vad spännande!
Men det var ju inte det jag skulle skriva om.
Den här veckan är min sista med eleverna, och verkligen sista med niorna jag har nu. Jag har gjort mitt bästa för att förtränga det, men idag hade jag sista svenskan och när jag tänkte ge dem tips inför deras sista tid på skolan började rösten darra lite så jag fick avbryta. Har allra sista lektionen med klassen i engelska på fredag och jag funderar allvarligt på att försöka smita eller ställa in. Jag har lite för lätt till tårar just nu och något snorande tårkalas har jag ingen lust att bjuda på. Några av tjejerna har redan signalerat att de tänker gråta och ser jag så mycket som en darrande läpp är det kört.
Hur kollegorna, som jag ändå kommer att återvända till, kommer bete sig vill jag inte ens tänka på. Fick en kram idag av en som trodde att vi inte skulle hinna ses innan jag går hem och då kände jag att jag inte riktigt är redo för det här. Ska jag inte jobba snart? Ska jag få barn?
Trots mina utsvävningar på IKEA så är Love som vanligt en klippa under även denna graviditet. När jag går hem på föräldraledighet kommer Elis att få gå 15 h på förskolan, tis-tors mellan 9-14. De tiderna skulle innebära att jag måste gå de vidriga 3 kilometrarna två gånger om dagen, något som mina höfter och min mage protesterat emot de senaste veckorna, och då har det gällt endast två gånger i veckan. Love lyfte frågan med personalen först om Elis kunde få gå 8-13 istället vilket var ok för personalen men iom att Elis då skulle få äta två gånger behövdes ok från förskolechefen. Själv har jag fullt upp med att klara mig från timme till timme på jobbet och varje extra sak att ta itu med känns som ett Everest. Då bara fixar Love det, så nu får Love lämna kl 8, och även hämta (!) honom kl 13 tis och tors. Det innebär att jag bara behöver hämta på onsdagar, och det ska jag nog klara av. Kanske de andra dagarna också, men det känns skönt att möjligheten finns om jag har en dålig dag.
90-årskalas i lördags. Loves farfar har fem miljarder prydnadsföremål hemma, till Elis stora förtjusning. Den här gången gick näbben på en porslinsand och då fick Loves farfar en ursäkt att gå och gömma sig en stund i sitt arbetsrum, det här med uppståndelse kring hans födelsedag var inte riktigt hans grej, även om han tyckte att det var trevligt att träffa alla.
Kalasets höjdpunkt var den film som Hannes, Lollo och Rosie fixat. Film som Loves farfar spelat in 1958 hade färglagts, ljudsatts och klippts till en piratsaga, med text av Lollo som Rosie läste in. De hade gjort ett jättejobb och Elis satt som klistrad med halvöppen mun (hans smarta min).
Tyvärr så kan jag inte vistas många minuter hemma hos Loves farfar utan att börja nysa och snora. Det är något med allt det dammet som samlas bland alla prydnader och sittgrupper som jag bara inte tål, så efter filmen orkade jag helt enkelt inte mer, att nysa oavbrutet när man är gravid är inte kul. Vi åkte hem innan tårtan, då förstår ni vidden av snorandet.
På eftermiddagen kom familjen Fjaestad till oss för helgens stora tilldragelse, nämligen mitt och Annas alldeles egna besök på IKEA utan män och barn på söndagen. Det är lyx det! Oftast åker vi till Eskilstuna eftersom de har större boende (dvs färre antal barn/m2) och Erik är åksjuk. Men den här gången kom de till oss, visserligen genomfrusna efter bilfärd med rutan nedvevad för Eriks skull, men när de hade tinat upp åt vi gott och laddade för söndagen. Jag nös och snorade hela kvällen och förbannade världens jävla damm, men på söndagmorgonen var det bättre och det var det viktigaste.
Love och Magnus tog barnen till Leos lekland och Anna och jag släpptes lös på Ikea. Vi förstår förstås att det kommer att kosta oss någon form av spelkväll/dygn framöver, men det var det värt. Jag hade egentligen inte många saker på listan, men var öppen för förslag längs vägen. Tyckte själv att jag tog det lugnt, men Love höll inte med (tror jag, han muttrade mest). Köpte bland annat ett litet bord som vi inte har plats för nu, men som jag vill ha ändå. Blicken från Love när jag försiktigt hintade att han kunde bära upp kartongen på vinden direkt - bortom trött. Men nu äger jag bordet, så vem bryr sig om en sur blick. Det var dessutom min graviditetspresent till mig själv och kom inte och säg att jag inte förtjänat den efter denna graviditet!
Julavdelningen var också framplockad, men jag köpte knappt något, bara två små kulor. Det verkade Love ta ännu hårdare för han hotade med att slänga några av mina andra kulor för han hävdar att jag inte har koll på hur många jag har och att jag inte skulle sakna några om de försvann. Självklart hävdade jag att det skulle jag visst det, men sedan såg jag hur Love tänkte "Challenge accepted" så jag fick gäll röst och bönföll honom att inte slänga några bara för att visa att han hade rätt. Det kan vara så att jag inte helt kommer ihåg de julkulor som jag köpte på rea i januari när vi var i Lkpg.
Fick feeling nu, kan jag minnas alla? Jag har:
10 vanliga röda
5 frostade röda
5 silver
5 snövita
4 frostade blå
2 stora röda
5-6 små röda
1 jättegammal röd
16 jättesmå blå
3 med snöflingor på
3 från indiska med mönster
2 från gallerix med antik look
4 från ica med antik look
2 från Åhlens med droppe under
2 från Lkpg i guld
2 som jag köpte nu på ikea
ett gäng i plast som inte betyder något
+ de fyra ugglorna och de två rävarna från Finland och hunden från Ulrika (men de är ju tekniskt sett inte kulor)
När vi klär granen får vi facit, gud vad spännande!
Men det var ju inte det jag skulle skriva om.
Den här veckan är min sista med eleverna, och verkligen sista med niorna jag har nu. Jag har gjort mitt bästa för att förtränga det, men idag hade jag sista svenskan och när jag tänkte ge dem tips inför deras sista tid på skolan började rösten darra lite så jag fick avbryta. Har allra sista lektionen med klassen i engelska på fredag och jag funderar allvarligt på att försöka smita eller ställa in. Jag har lite för lätt till tårar just nu och något snorande tårkalas har jag ingen lust att bjuda på. Några av tjejerna har redan signalerat att de tänker gråta och ser jag så mycket som en darrande läpp är det kört.
Hur kollegorna, som jag ändå kommer att återvända till, kommer bete sig vill jag inte ens tänka på. Fick en kram idag av en som trodde att vi inte skulle hinna ses innan jag går hem och då kände jag att jag inte riktigt är redo för det här. Ska jag inte jobba snart? Ska jag få barn?
Trots mina utsvävningar på IKEA så är Love som vanligt en klippa under även denna graviditet. När jag går hem på föräldraledighet kommer Elis att få gå 15 h på förskolan, tis-tors mellan 9-14. De tiderna skulle innebära att jag måste gå de vidriga 3 kilometrarna två gånger om dagen, något som mina höfter och min mage protesterat emot de senaste veckorna, och då har det gällt endast två gånger i veckan. Love lyfte frågan med personalen först om Elis kunde få gå 8-13 istället vilket var ok för personalen men iom att Elis då skulle få äta två gånger behövdes ok från förskolechefen. Själv har jag fullt upp med att klara mig från timme till timme på jobbet och varje extra sak att ta itu med känns som ett Everest. Då bara fixar Love det, så nu får Love lämna kl 8, och även hämta (!) honom kl 13 tis och tors. Det innebär att jag bara behöver hämta på onsdagar, och det ska jag nog klara av. Kanske de andra dagarna också, men det känns skönt att möjligheten finns om jag har en dålig dag.
torsdag 17 oktober 2013
Sur
Ryggkuddarna i vår soffa har i takt med mycket aktivt soffhäng sakta men säkert säckat ihop. Soffan i övrigt är fortfarande ok så vi åkte för 6-8 veckor sedan till Mio här i staden, med kvittot på soffan som vi köpte i Kstad med oss, för att kolla om det gick att beställa nya innerkuddar bara.
Det gjorde det, upplyste tjejen i kassan oss, hon behövde bara ha reda på vilken soffa det var vi hade. Jag visade kvittot, förklarade att det var en tresits fast med bara två längre kuddar. Hon började kolla på deras hemsida och knappra runt och till slut hade vi hittat den. Det skulle kosta 1200 kr för två, men jämfört med att köpa en helt ny soffa var det klart värt det. Vi beställde och fick veta att det skulle ta 6-8 veckor att få dem.
I veckan fick jag sms om att de kommit och idag for vi och hämtade dem. När vi fått dem tyckte jag att de såg lite kortare ut men vi hade redan lämnat affären och jag tänkte att det berodde på att våra säckat ihop så mycket.
Väl hemma visade det sig dock att det saknades ca 15-20 cm på längden per kudde. Tröttheten. Varför frågade jag inte när vi var på affären hur det skulle funka om de inte passade? Nu måste jag ringa och greja, men jag vet inte ens om de har gjort fel eller om det blev fel redan från början. Men jag hade ju kvittot där det står namnet på soffan och hur många sitsar osv, hur svårt kan det vara?
Nu fick jag sätta tillbaka våra gamla kuddar igen, och på golvet ligger en stor kluns skumgummi (hur det kan kosta 600 kr/st för de där övergår mitt förstånd, då kan jag lika gärna göra dem själv) inslagen i plast och är i vägen och i soffan sitter en sur och trött tjej och tycker att allt är pest. Win.
Det gjorde det, upplyste tjejen i kassan oss, hon behövde bara ha reda på vilken soffa det var vi hade. Jag visade kvittot, förklarade att det var en tresits fast med bara två längre kuddar. Hon började kolla på deras hemsida och knappra runt och till slut hade vi hittat den. Det skulle kosta 1200 kr för två, men jämfört med att köpa en helt ny soffa var det klart värt det. Vi beställde och fick veta att det skulle ta 6-8 veckor att få dem.
I veckan fick jag sms om att de kommit och idag for vi och hämtade dem. När vi fått dem tyckte jag att de såg lite kortare ut men vi hade redan lämnat affären och jag tänkte att det berodde på att våra säckat ihop så mycket.
Väl hemma visade det sig dock att det saknades ca 15-20 cm på längden per kudde. Tröttheten. Varför frågade jag inte när vi var på affären hur det skulle funka om de inte passade? Nu måste jag ringa och greja, men jag vet inte ens om de har gjort fel eller om det blev fel redan från början. Men jag hade ju kvittot där det står namnet på soffan och hur många sitsar osv, hur svårt kan det vara?
Nu fick jag sätta tillbaka våra gamla kuddar igen, och på golvet ligger en stor kluns skumgummi (hur det kan kosta 600 kr/st för de där övergår mitt förstånd, då kan jag lika gärna göra dem själv) inslagen i plast och är i vägen och i soffan sitter en sur och trött tjej och tycker att allt är pest. Win.
Kanske bra musik att ha på förlossningen?
Med risk för att jinxa allt och istället tvingas bli igångsatt BF +40 så är det lite som att min livmoder just nu kör den där hockeyjingeln (typ dörnt dörnt dörnt dörnt dörnt dörnt dörnt dörnt diddelidididiii - charge) och sedan vrålar "Let's get ready to ruuuuuuuuuuumble!".
Det jag försöker säga är att jag nog kanske har lite förvärkar då och då. Har du packat väskan mamma?
Det jag försöker säga är att jag nog kanske har lite förvärkar då och då. Har du packat väskan mamma?
onsdag 9 oktober 2013
...och dagarna går
Bloggen börjar mer och mer kännas som ett onödigt ont, tiden och orken finns inte men jag hade liksom en tanke om att åtminstone blogga tills Trollis (Japp, vi bara byter arbetsnamn) är ute, för jämlikhetens skull, men eftersom jag aldrig bloggar och knappt skriver om graviditeten iaf känns det rätt meningslöst. Men hur avslutar man en blogg som hängt med så här länge?
Jag avvaktar, så alla ni fans som tänkte dra igång "Rädda bloggen-listor" kan slappna av.
Det börjar närma sig nedräkning på jobbet, något som jag förtränger lite eftersom jag har väldigt mycket jag skulle behöva hinna med. Det ska dock bli väldigt skönt att gå hem, är vansinnigt trött och funderar allvarligt på om jag ska börja sova middag på jobbet för att orka. Som det är nu sitter jag efter lunchen och bara blinkar samt tittar längtansfullt på mitt dataskydd som är rätt mjukt, kanske kan man luta huvudet där?
I lördags åkte vi till Loves land för att ge det här med svamp en sista chans, men det var lönlöst. Inte ens äckliga svampar såg vi, skogen var tom! På några ställen såg det ut som att kanske vildsvin bökat och min teori var att det mumsat i sig de få svampembryon som stuckit upp näsan efter det lilla regn som kommit den här hösten. Svin.
Vid sista stället vi stannade (för vi åkte bil ut i skogen, orka gå!) landade det dessutom en äcklig älgfluga på först Elis, och sedan mig, vilket avgjorde saken, så vi drog hem igen. Älgflugan stötte jag först på nere i Skåne när Nastioch jag plockade svamp, och nu har den jäveln tagit sig norrut. Eller om vi fick med oss några i flytten?
Söndagen var lugn, dagens största händelse var promenaden till affären då Elis fick cykla. Hans lilla trehjuling är hopplöst för liten, och inte riktigt gjord för att cykla några längre sträckor. Utväxlingen är liksom kass. Till våren får det bli en riktig cykel, förutsatt att han lärt sig fatta att han måste hålla koll framåt när han kör. Han ska hela tiden vända sig om och titta på allt annat, och när han vänder på huvudet svänger han samtidigt så hela promenaden turades jag och Love om att få små bryt. "Titta framåt gubben. Men titta framåt! Kan du titta FRAMÅT! Ser du kanten där? Nu är du på väg ner i diket." Det var så himla harmoniskt och mysigt.
På vägen hem stannade vi i lekparken och där stod en vacker lönn i full höstskrud och instagramskadad som jag är ville jag ta en fin höstbild på sonen.
Det gick sådär.
Jag avvaktar, så alla ni fans som tänkte dra igång "Rädda bloggen-listor" kan slappna av.
Det börjar närma sig nedräkning på jobbet, något som jag förtränger lite eftersom jag har väldigt mycket jag skulle behöva hinna med. Det ska dock bli väldigt skönt att gå hem, är vansinnigt trött och funderar allvarligt på om jag ska börja sova middag på jobbet för att orka. Som det är nu sitter jag efter lunchen och bara blinkar samt tittar längtansfullt på mitt dataskydd som är rätt mjukt, kanske kan man luta huvudet där?
I lördags åkte vi till Loves land för att ge det här med svamp en sista chans, men det var lönlöst. Inte ens äckliga svampar såg vi, skogen var tom! På några ställen såg det ut som att kanske vildsvin bökat och min teori var att det mumsat i sig de få svampembryon som stuckit upp näsan efter det lilla regn som kommit den här hösten. Svin.
Vid sista stället vi stannade (för vi åkte bil ut i skogen, orka gå!) landade det dessutom en äcklig älgfluga på först Elis, och sedan mig, vilket avgjorde saken, så vi drog hem igen. Älgflugan stötte jag först på nere i Skåne när Nasti
Söndagen var lugn, dagens största händelse var promenaden till affären då Elis fick cykla. Hans lilla trehjuling är hopplöst för liten, och inte riktigt gjord för att cykla några längre sträckor. Utväxlingen är liksom kass. Till våren får det bli en riktig cykel, förutsatt att han lärt sig fatta att han måste hålla koll framåt när han kör. Han ska hela tiden vända sig om och titta på allt annat, och när han vänder på huvudet svänger han samtidigt så hela promenaden turades jag och Love om att få små bryt. "Titta framåt gubben. Men titta framåt! Kan du titta FRAMÅT! Ser du kanten där? Nu är du på väg ner i diket." Det var så himla harmoniskt och mysigt.
På vägen hem stannade vi i lekparken och där stod en vacker lönn i full höstskrud och instagramskadad som jag är ville jag ta en fin höstbild på sonen.
Det gick sådär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)