Dagen idag som har varit

Idag har jag umgåtts med en människa på vanligt vis som inte är Love. Lagkaptenens flickvän och jag kommer bra överens och idag tog vi en fika, en tur på stan och sen bjöd jag på mat eftersom Love fick mat efter träningen. Trevligt! Gött att ha lite umgänge och även om hon är kopplad till handbollen pratar vi väldigt lite om det ämnet vilket är skönt.

Min kompis Nasti

Mitt byte från stan: Lila halsduk till min mössa, grå handskar till mössan, blåblommig top, två baslinnen, en stickad petroliumfärgad klänning, ett par jeansleggings och ett par örhängen. Jag är nöjd. Love har också shoppat idag: en randig ljusblå tjocktröja som jag valde. Han är därmed också nöjd.

Imorgon ska jag gymma med min kompis, sen kommer syster Kajsa vid 16-tiden och därefter är det dags för säsongens match hittills. De två obesegrade lagen i serien möts, efter det är förmodligen bara ett lag obesegrat. Om det går som jag vill är det IFK... peppar peppar.

Ordröra från bloggen

Hittade en meningslös funktion som skapar en ordbild av text du matar in. Jag matade in min blogg och klickar man på länken syns resultatet. Det enda ord jag inte känner att jag använt jätteofta är Lennart... När har jag skrivit om någon Lennart? Jag känner inte ens någon Lennart. Nu däremot har jag skrivit en jäkla massa Lennart så nu skulle det kanske stå Lennart om jag gjorde om det igen.

title="Wordle: Hösten"> src="http://www.wordle.net/thumb/wrdl/276264/H%C3%B6sten"
style="padding:4px;border:1px solid #ddd">

Och kan någon vänlig själ förklara hur jag gör för att dölja alla fula länkar med ett snyggt ord i stil med "klicka här"? Jag kan inte själv... Hannes? Axel? Ullebulle? Känn er träffade.

Höstlov höstlov kul, kul, kul!

Onsdag - lov. Torsdag - också lov. Fredag - fortfarande lov. Helg - Syster på besök (inget lov...).

Måndag och tisdag har vi haft studiedagar. Som dagar har de varit ganska okej, men att kalla dem studiedagar är att ta i.

Måndagen var dömd på förhand att bli en ganska kass dag. Detta beroende på att det spelades mycket hög musik med grym basgång två våningar ner på nattklubben. Men vänta, tänker ni nu, var det inte söndag? Precis så tänkte vi också men likförbannat dunkade det så mycket att mitt hjärta försökte byta rytm med varje ny låt. När det kändes som jobbigast försökte jag tänka positivt; så länge de spelar är klockan inte mer än tre och då hinner jag sova åtminstone tre timmar innan jag ska upp till jobbet. Tji fick jag eftersom de spelade till 05.30.

Jag skickade ett mail till vår hyresvärd igår där jag ifrågasatte detta lite lätt.


Därmed tyckte jag att måndagen saknade en viss charm. Förmiddagen ägnades åt att försöka gäspa och ha möte samtidigt. Eftermiddagen ägnades åt att hålla sig vaken på en föreläsning om mål och måluppfyllelse (mul och muluppfyllelse som det heter i norra Skåne).

Det enda som var positivt med måndagen var att jag efter jobbet stack direkt till ett möte med Ungdomssektionen i IFK. Där fick jag äntligen dryfta mina tankar om och kring handbollsskolan med rätt personer. Jag sa allt vad jag tyckt hittills om strul, föräldramöten och fan & hans farmor. De skämdes lite, tog på sig allt och var väldigt medgörliga. Nu får jag bossa lite mer vilket känns bra. Ska man ta skit från föräldrar ser jag gärna att det är jag själv som ställt till det i så fall.

På natten till tisdagen sov jag som en liten gris. Har inga minnen efter 21.00.

Idag tisdag var det dags för studiedag 2, som utspelade sig i Helsingborg. Den korrekta termen för denna dag är dock pseudostudiedag. Ett studiebesök var inbokat på Campus Helsingborg som är en filial till Lunds universitet. Vi visste inte (vet inte än) vad det officiella syftet var med detta studiebesök som varade ca 20 minuter(inkl. toabesök), men inofficiellt handlade hela resan om att folk skulle kunna ta båten över till Danmark och köpa sprit.

Jag kände inte för att göra detta och gick på stan i Helsingborg istället. Jag har inte varit någon annanstans än Sporthallen i den stan och tyckte att det kunde var kul att se något nytt. Hellre det än att sitta på en båt med gubbgänget.

Därmed har två elevfria dagar helt slösats bort på en massa joms. Positivt från tisdagen var att jag hittade en fin jacka och att jag nu hittar i centrala Helsingborg.

Pratade med min pappa idag. Han berättade att han varit på konferens i Karlstad och träffat på Bengt Alsterlind och hans kompisar på relaxavdelningen på hotell Plaza. Om det är någon annan som är sugen på att träffa Bengan och byta ett par ord om Hajk tipsar farsan om att han badar med sitt badgäng varje fredag på Plaza.

Sedan är det lite kul... Mamma, syster och bror har åkt till sommarstugan nu på lovet. Hur får min pappa reda på det? Jo, han hittar ett korvpaket i kylen. Det kallar jag kommunikation.

Vått och gott i Kivik

Från gästboken i Äpplets hus, Kivik

Nu är vi äntligen hemma. Det har varit en riktigt härlig helg i Kivik men jag skriver ändå äntligen för de sista timmarna var inte hundra.

Men vi tar't från början.

Det är inte bara människorna utan även bussarna härnere pratar skånska vilket vi blev varse när vi åkte med Skåneexpressen 3 mot Simrishamn igår. Alla hållplatser ropades ut av en röst med skånsk klang. Detta föranledde en diskussion huruvida detta fenomen finns någon annanstans i landet. Jag tror inte det. Tänk er att åka buss i Östergötland. Eller i Dalarna. Eller i Värmland. Eller i Norrland. En Lennart Jähkel-röst som säger "Nästa: Lule." När man plingar så låter det inte "pling" heller utan bara "phu". (Eller hur det typiskt norrländska ljudet ska skrivas. Ni fattar.)

Jag bara måste nämna en liten parentes angående begreppet Norrland. Vi såg något fiskeprogram där just Lennart Jähkel motsatte sig att folk exempelvis säger "Jag var i Norrland på semester." Han jämförde med att man skulle säga "Vi var i Svealand och fiskade". Visst låter det dumt?! Som om vi skulle säga att vi flyttat till Götaland. Men inte en enda gång hade jag tidigare reflekterat över detta. Tack Lennart för att du öppnat mina sinnen.

Nog om detta.

Vi kom fram till Kivik och lyckades hitta till vårt hotell trots att jag glömt kartan. Jag har ett lokalsinne och fotografiskt minne som få. Mitt vanliga minne är det sämre ställt med tydligen. Det var ett fint hotell med grym utsikt mot havet. Ingen dålig frukostutsikt kan jag säga.

Eftersom vi åkt buss till Kivik visste vi inte om vi skulle ta oss till musteriet. Därför fotade jag i panik de första äpplena vi såg...

De första äpplena vi såg.

En informationsfolder på vårt rum lärde oss att det är populärt med alpackor på Österlen. Kan inte låta bli att lägga in en bild jag tog på bilden. Det är alpackan Uma som charmar med sitt intelligenta leende. Visst är hon fin!

Hahaha =)

Klockan 18 hade vi reserverat bord på Buhres krog. Love blev uppringd av dess personal under dagen då de ville kolla om vi var intresserade av deras hummer-special. Eftersom jag inte var närvarande passade Love på att säga nej. Men jag blev inte jättebesviken. Fisksoppa till förrätt, fiskgratäng med massa skaldjur till varmrätt och diverse tryfflar till efterrätt skäms inte för sig. Det var så gott! Den vackra utsikten där havet till slut blev ett med den mörka himlen var helt ok.

Den gamle och havet

Efter maten rultade vi hem genom ett höstsömnigt Kivik. Det var verkligen helt folktomt och massor med mörka tomma sommarhus. Trots detta var det otroligt vackert där. Det är en sådan stad som passar i alla årstidsskrudar. "Tänk vad fint det måste vara här på sommaren. Eller på våren. Eller om det blev sagovinter!" Vi kommer definitivt att åka tillbaka och kolla om vi har rätt.

Efter en smaskig hotellfrukost stod vi inför ett svårt val. Antingen kunde vi ta 11.34-bussen hem eller chansa och leta reda på musteriet och åka hem 15.34. Vi hade ingen aning om hur långt det var till musteriet, eller var det låg heller för den delen. Vädret var dessutom ostadigt som bäst och det blåste lite oskönt. Vi hade en timme till första bussen och vi bestämde oss för att gå i 20 minuter för att se om vi kunde hitta någon ledtråd. Då skulle vi kunna bestämma oss ordentligt. Efter en liten promenad hittade vi till vår stora glädje en skylt - "Kiviks musteri". Vi knatade vidare. Då kommer nästa skylt: "Kiviks musteri 3".

Skulle vi trotsa väder och vind, promenera hela vägen och hoppas att det fanns tillräckligt att sysselsätta sig med därute i flera timmar eller skulle vi bara ge upp och åka hem? Vi valde det förstnämnda.

Promenaden var lång men inte helt oangenäm och regnet nöjde sig med att vara en lätt dimma som inte gjorde något. Vi var vid gott mod även om det var lite jobbigt att tänka att alla som körde om oss med bilarna kanske tyckte att vi var idioter. Tanken att skaffa bil någon gång slog både mig och Love under denna strapats. Men till slut kom vi fram och som ni ser på bilderna nedan: positiva till det mesta.

Love är (som) en humla.

Kolla mina fötter som sticker fram! Tre äpplen hög - det är jag!

Väl framme påbörjades operation Dra ut på allt. Vi läste varenda informationsskylt, kollade varenda informationsfilm om äppelhantering som gjorts sedan -86 och jag fotade allt jag såg. Vi betalade 50 spänn var för att gå in på muséet (som var sådär) och spenderade 20 minuter i presentshopen. 45 minuter ägnades åt varsin extremt segskuren matsmörgås, där vi upptäckte att knivarna uppvisade ett visst slitage pga detta. De påföljande toabesöken hade kunnat göras längre om inte toaletterna luktat lite hemligt. Vi avslutade med att köpa lite glögg inne på musteriaffären. När vi hade gjort precis allt var det ändå 2 timmar kvar till bussen skulle ta oss hem.

Några av de bilder jag tog på fina saker.

Äppeltavla

Love lägger sista handen vid verket "Liten båt blir ofta våt"

Innan vi gick tillbaka skulle vi ta en bild på oss tillsammans. Bildserien nedan kommer på ett tydligt sätt illustrera att jag är kass på att sikta. Man ser också hur Loves tilltro till min förmåga avtar allteftersom.

Jag får med bara Love

Snart så....

....nu så!

Vi påbörjade därefter vår promenad tillbaka. Vår plan var att stanna på ett litet gårdscafé som låg ungefär halvvägs för att dricka något varmt och sedan fortsätta. Den planen hade två stora fel. För det första bestämde sig regnet för att det fjantat tillräckligt och började piska ner på allvar snett framifrån. För det andra tog inte caféet kort. Eftersom vi var intresserade av att ha kontanter till bussen fick vi helt sonika fortsätta i regnet. Ungefär här slutade vår lilla trip till Kivik att vara gemytlig. Vi gick hela vägen tillbaka till torget i Kivik där det fanns ett annat fik. Där satt vi och var genomfuktade i en timme innan det äntligen var dags för bussen. Ett varmt bad och en kopp te stod högt upp på önskelistan.

Tre nyanser av grönt - Det ljusa är typ torrt

Det jag funderar på mest är varför jag inte tog min speciellt inköpta skånejacka med mig. Ett paraply hade också kunnat mildra det värsta sidoregnet men nej... Under tiden jag har skrivit detta har våra jackor åkt 40 minuter i torktumlaren.

Det övergripande omdömet är ändå mer än väl godkänt. Det har varit otroligt skönt att komma iväg en stund och göra något bara vi. Nästa gång ska vi bara klä oss efter vädret.

Vår skörd från Kivik - glögg, te, rosenkvittenlemonade och honungskola.

Vill bara avsluta med att säga att detta inlägg tagit över två timmar att få ihop eftersom blogger är ett helt omöjligt program att skriva i där bilderna hoppar och texten gör som den vill så jag är mer än lovligt trött nu. Kommentera annars blir jag lack! =)

Höstgodis

Ett stort grattis till brollan som fyller år idag, nu vankas det hemgjord pasta i Backa skulle jag tro!

Det blev ingen kultur idag, det blev en mössa istället. Lika glad för det är jag, men gladast är nog Kappahl. När Love och jag begav oss ner på stan visade det sig ganska snart att vi hade olika planer för dagen. Love hade laddat med rabattkuponger och jag hade laddat för museibesök. När Love lovade att jag också skulle få köpa något på kupong kände jag att jag inte hade hjärta att neka killen en stunds shopping. Bytet blev en mössa och en grårutig kjol. Av bara farten köpte vi finchoklad till ikväll också. Life is good.

Tog väl cirka 30 mössbilder och det här blev den minst värsta...

När vi kom hem från vår shopping drabbades jag av något fruktansvärt. Jag insåg med en gång att Loves idé med shopping och choklad bara var rent fjäsk och ett försök att mildra det som skulle komma att avslöjas senare. Love, mannen i mitt liv, som jag alltid kunnat lita på och som aldrig skulle såra mig på något vis, har fotat mig med mobilen när jag sover. Det är inte bara ett sjukt beteende utan frrrrruktansvärt förödmjukande. Se själva!

Slår man upp "tryna" i ett lexicon....

Effekten av ett glas vin.

Efter att ha druckit ett glas vin till maten och sedan bölat till Vänneravsnittet när Ross och Rachel gör slut har jag bestämt mig för att ett glas vin får räcka för ikväll.

Positivt! Härligt! Wow!

Nu är det bokat och bekräftat att vi sover i Kivik lördag natt. Dessförinnan äter vi mat på Buhres krog, ett ställe med goda vitsord från alla jag pratat med. Efter maten kanske vi slappar lite i jacuzzin på hotellet, om vi orkar. Söndagen börjar med hotellfrukost (som vanligt det bästa med att bo på hotell) och sen drar vi iväg och kollar musteri. Det finns alla chanser att jag kommer njuta järnet i helgen.

Imorgon är det ledig dag. Vi tänkte gå på en uställning på muséet som bara ligger ett pölsekast bort. Har jag tur blir det lunch på stan. Jag gillar verkligen livets små njutningar nuförtiden. Nu får det vara nog med att deppa! På måndag och tisdag är det studiedagar, sen får jag ett mye efterlängtat höstlov. Som ni förstår är jag rätt nöjd med saker och ting just nu. (Känns som om jag utmanar ödet nu genom att deklarera detta...)

Det enda I-landsproblematiska inslaget är att jag i helgen köpte ett halsband som jag idag upptäckte var lite spännande ihopsatt.

Hur tänkte någon här? Som ni ser sitter alla ringar på ett snyggt sätt utom två. Den lilla nödlösningen upptäckte jag idag när tråden fastnade i min kofta... och inget kvitto har jag kvar heller. Det blir till att knipsa lite (eller med tanke på vad nödlösningen liknar: kastrera).

Idag äter jag ugnsbakade rotsaker och en köttbit. Oh, kom just på att jag har en baginbox öppnad, det brukar jag aldrig ha, nu ska jag nog fira helgen med ett glas vin också! Tjoflöjt vad allt är bra!

En rubrik kanske?

Det har varit ont om tid den här veckan och jag har väl snittat 4 timmar sömn per natt. Jag är lite tlött... (ja, tlött.)

I måndags var det så dags för skräckmötet. Men, hör och häpna, det gick helt okej. Jag blev nästan positivt överraskad, precis som handbollsrektorn förutspått! Flera faktorer samverkade för att åstadkomma detta.

För det första var handbollsrektorn sjuk och jag slapp därmed 20 minuters handbollsmonolog. För det andra var den livsfarliga skolchefen på gott humör. För det tredje var "kommunikationsrektorn" tyst. För det fjärde och sista visade det sig att syftet med mötet var att vi skulle få berätta vad vi tyckte kunde göra situationen på skolan bättre. Precis alla tog upp arbetstiderna som ett exempel och skolchefen antecknade allt vi sa och skulle ta med sig det till kommunnissarna. Hon kunde naturligtvis inte lova att något skulle förändras men det kändes ändå bra att någon åtminstone ska föra fram vad vi tycker. Det allra bästa vore väl om de vågade sig ner själva till skolan och förklarade sig, men let´s face it - det kommer aldrig att hända.

Skolchefen var också förvånansvärt öppen om det mygel och den prestige som hänger ihop med arbetstidsfrågan, vilket kändes både befriande och samtidigt lite konstigt... Hur mycket bör man snacka om andra utan att de är närvarande?

Det enda negativa med mötet var att jag fick känslan av att skolchefen var ute efter en av mina kollegor. Hon frågade hur jag trivdes med mina kollegor och jag sa att jag trivdes jättebra och att A håller lite koll på mig och sätter post-its på mitt skrivbord om sådant jag behöver veta. "Jaha, hon är något av ett litet kontrollfreak va? Gillar att bestämma lite eller?" Jag förnekade bäst jag kunde men jag vet inte vad hon skrev...

Hur som helst var det skönt att få berätta för även skolchefen hur jag känner kring arbetsplatsens dåliga klimat och hur arbetstidernas reglering ställt till det med pendlingen. Hon var väldigt förstående.

Nu får jag be alla bloggläsare som inte redan sitter att sätta sig för här kommer något av en bomb.... Jag sa till mina chefer att om arbetstidsproblematiken kan lösas eller åtminstone förbättras samt om stämningen på skolan blir mer positiv är jag inte helt negativt inställd till en fortsättning efter jul. Den såg ni inte komma va? Inte jag heller.

Faktum är att jag faktiskt skulle kunna trivas om dessa problem försvann. När jag väl sa det på mötet fick jag lite bättre perspektiv på alltihop och nu känner jag att problemen fått enorma proportioner. Sen kan jag inte sticka under stol med att det oroliga ekonomiska läget och avsaknaden av lärarjobb i regionen gör sitt till. Jag vore mer än lovligt envis om jag lät stoltheten gå före tryggheten. (I can´t believe it´s me writing this...) Jag har med andra ord gjort ett lappkast i frågan.

Jag diskuterade detta med en kollega som sitter i exakt samma sits som jag. Hon trivs inte, pendlar och har möjlighet att få fortsatt. Hennes teori var att när man hamnar i något nytt som inte känns hundra börjar man leta fel och må dåligt. Till slut mår man så dåligt att kropp och psyke inte pallar med. Några yttre omständigheter (ekonomi i mitt fall) tillsammans med utmattning gör att hjärnan börjar försvara sig genom att försöka omvända det negativa. "Det är inte så hemskt där egentligen, pengar är pengar, det skulle kunna funka om..." Jag är böjd att stödja den här teorin. Jag måste nog läsa igenom mina tidigare inlägg om mitt jobb för att se om jag glömt något jag inte gillar innan jag bestämmer mig.

Det för mig osökt in på OCD. Han är ju ett irritationsmoment, men om jag skulle trivas skulle han bara vara ett bisarrt inslag. Idag fick jag honom att småspringa lite stressat en bit. Han är alltid först av bussen och går rätt fort mot tunneln under järnvägen. Idag var jag av en slump honom hack i häl precis innan trappen, kanske 2 meter precis bakom. Då vänder sig karln om, som brukligt. Jag stirrade honom rakt i ögonen och fortsatte gå mot honom. Då jäklar blev det fart på gubben! Han stressade så nerför trappen att han blev tvungen att jogga några meter i tunneln på grund av sin höga hastighet. Knäppo. Men sjukt kul.

I mitt ickejobbliv har jag idag varit på min keramik. Inga obscena tomtar idag men däremot gjorde jag klart en vas som jag ringlat. Den är jag faktiskt ganska nöjd med.

I helgen har Love och jag planerat att åka till Kivik på minisemester. Det finns en populär restaurang vi tänkte besöka som är känd för sin smaskiga fisk. Om det finns några äpplen kvar tänkte vi kika på dem också. Ska bli skönt att komma iväg en sväng. Om vi kommer iväg.

The botten is nådd

Det har känts som en väldigt lång helg, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att jag haft långhelg. Mitt nya schema gör ju att jag nu är ledig på fredagar. Det är helt okej faktiskt. Jag hann med en himla massa, bland annat ett par kilometer på löpbandet och några maskiner tvätt. På kvällen blev vi återigen snuvade på soffan eftersom vi blev bjudna hem till Sandberg och flickvän efter Loves träning. Fredagsmat och kladdkaka. Det är också helt okej.

På lördagen gick jag först på stan tillsammans med Johanna och Nasti för att hitta något skoj att ha på sig på kvällens lagfest. Det var första gången jag gick på stan med dem och det är alltid lite svårt i början innan man lär känna folk och deras shoppingvanor. Jag visste inte riktigt vad jag kunde säga och vad de hade för modeåsikter, så jag låg lite lågt. Johanna är väldigt intresserad av dyra kläder visade det sig och när hon tyckte att jag borde köpa en Hilfiger-tshirt för 750 spänn bara hmm:ade jag och mumlade att jag inte skulle passa i färgen... Jag hittade till slut en enkel svart silkig top för 200 kr. Det var mer okej.

Love och hans lag spelade match borta mot Stavsten kl 15 och eftersom jag hade handbollsskola kunde jag inte följa med och kolla. Istället var man utlämnad till onlinerapporteringen på heh.nu... Samtidigt som jag plattade håret inför kvällen tryckte jag på uppdatera varannan minut. Stavsten var obesegrade i serien, precis som IFK och det var upplagt för en tight match.

Tight skulle visa sig bara vara förnamnet. Lagen byttes av att vara i ledning och inget lag hade mer än två bollar. I paus låg IFK under med en boll för att en bit in i andra ta ledningen med två. Så här såg rapportering ut sista kvarten (IFK:S siffror till höger):

21-23 44 min
24-25 48 min
25-25 51 min
27-25 54 min
27-25 55 min
27-25 57 min
27-26 58 min
27-27 59 min
27-28 60 min slut.

Först när jag såg 21-23 tänkte jag "YES, nu tar'om dem!" Sedan tog det ett bra tag innan det kom något nytt. När det väl kom var det inte så kul.. 24-25. "Shit shit shit." Ännu värre när Stavsten utjämnar till 25 lika. "Inte bra." Fullblown ångest slog till när 27-25 kom upp. "Sex minuter kvar, det är inte omöjligt." Men jag trodde ändå att säsongens första förlust var på gång. "Och vi som ska ha fest ikväll å allt.." Sedan stod det 27-25 jättelänge (eg några minuter bara men det kändes som timmar..). Två minuter kvar och helt plötsligt ett måls underläge. "Kanske kanske!" 27-27. Jag var i upplösningstillstånd och tryckte väl på uppdatera 20 ggr utan att något hände. Jag ringde Loves pappa också, eftersom jag behövde dela min ångest med någon. Tyvärr kom inget resultat medan vi pratade och jag lovade skicka slutresultatet via sms. 10 sekunder senare tryckte jag igen och då stod det 27-28!Det var såå himla okej! Jag ringde upp Lollo igen och tjoade att vi vunnit, upprepade gånger. Precis som Loves pappa sa så vågade man först inte riktigt lita på att de skrivit rätt och man väntade på att de skulle byta plats på siffrorna. Men inget hände. IFK fortfarande obesegrat i serien!

Det som framkom senare, och som den knapphändiga rapporteringen inte avslöjade, var att matchen varit sjukt spännande. Vad sägs om att Love tog sitt livs första röda kort för att stoppa ett anfall när det var fem sekunder kvar? Eller att målvakten i IFK räddade tre straffar de sista tre minuterna, där den sista straffen som kunde gett oavgjort slogs när tiden var ute? Jag vet fortfarande inte om det är värst att sitta framför datorn helt ovetande och nervös eller i hallen på väg att avlida av spänning... Men, när man är på plats och det blir vinst är känslan efteråt helt underbar!

Förutsättningarna för kvällens fest var därmed optimala. Kvällen gick ut på att alla nya i laget skulle debutera, däribland Love. De som planerat allt hade gjort ett bra jobb och det blev aldrig förnedring och nollning av alltihop. De nya delades i två lag, unga och rutinerade (gamla). Sedan fick de tävla mot varandra i allehanda grenar som karaoke, stripshow (kallingar på), Project Runway och sångskrivning. Det var lite jobbigt när den danske målvakten åkte på att sjunga en låt av Scissor Sisters som han aldrig hört...

Love tävlade i Projekt Runway, där han med hjälp av en kvadratmeter tyg och sprayhårfärg skulle skapa en klädsam kreation. Det finns både bild och film på Loves insats, men vill man se det får man komma hit. Love har strängt förbjudit mig att publicera någon bild på detta. Hans inspiration var iallafall en grekisk innebandydräkt för gayar i Fredrik Ljungberg-stil. För att ni ändå, något motvilligt kanske, ska få en bild av hur det såg ut visar jag en bild på hans motståndare istället.

Snygg-Olsson

De rutinerade - Observera Loves rosa Ljungbergfrisyr

Resten av festen var lugn och trevlig. Vid halv tre ungefär promenerade vi genom stan. Då mötte vi ett par som var på väg hem från krogen. De tittade upp och killen sa: "Haj, vaud haur du gjårrt vid daj?!" Då kom vi ihåg att Love hade rosa hår.... Sekunden efter kom vi ihåg att vi bor ovanpå en nattklubb och att det snart var dags för stängning, mao risk för frustrerade fulla människor som vill ha en ursäkt att bråka. Rosa hår kan vara en ursäkt god som någon. Vi bestämde oss raskt för att gå en omväg samt att fälla upp paraplyet fast det inte regnade. Vi klarade oss hem utan någon mer incident.

Idag gick vi på höstpromenad till Sveriges lägsta punkt, därav rubriken. 2,41 meter under havsytan stod vi. Skulle det bli översvämning skulle stora delar av Kristianstad få det jobbigt, eftersom man torrlagt en sjö och bosatt sig på botten. Det var skönt friskt väder och det kändes kul att göra något semikulturellt för en gångs skull. Vi har en tokfin gammal kyrka 100 meter hemifrån och dit har vi fortfarande inte lyckats ta oss så detta var en sann bedrift.

Pussinuss - känsliga läsare borde ha varnats. Sorry dad.

Den lilla röda trekanten markerar Sveriges lägsta punkt

Pannkakstankar

Står för tillfället och steker pannkakor. Det blir lite upphackat bloggande när man springer mellan datorn och spisen (som en modern hemmafru) men jag tänkte få dagens skriven innan Love kommer hem från träningen. Kunde ju vara kul att umgås någon kväll, eller åtminstone låta Love få kolla på sina Liverpoolsidor någon gång.

(Nu steker jag sista pannkakan. Den blir av någon anledning alltid jättetjock, som ett grytunderlägg...)

Idag jobbade jag för första gången på en torsdag, eftersom mitt schema lagts om. När jag imorse satt på stationen och väntade på bussen hände något mycket otippat. OCD kom säkert 7 minuter före aviserad avgång! Jag höll på att ramla av bänken. Mest intressant var väl att han körde halva sin rutin, fast bussen ens inte kommit än. Han gick fram emot dörren, som inte öppnades, slängde ett öga på monitorn för att kolla om det var rätt buss, sen ställde han sig mitt framför dörren och väntade. Det som jag retar mig på i detta är att bussen släpper av folk som först måste få gå av och IN i stationen. Då kan man liksom inte stå mitt framför dörren... När bussen väl kom och folk började leta sig av stod han mycket riktigt i vägen och fick flytta sig. Men genom lite bökande tog han sig igenom dörren och väntade på att de sista skulle komma iväg. Sen var det som vanligt igen, med plånboksbök och småprat... Väntar med spänning på nästa torsdag för att se om detta också är ett mönster eller bara ett misstag.

De senaste dagarna har jag gått helt nya vägar till jobbet bara för att slippa se när han vänder sig om och stirrar. Jag går så fort skorna och värdigheten tillåter in på en sidogata så att jag försvinner ur hans synfält innan det är dags för dagens första glo. Jag fixar verkligen inte att se honom hålla på!

Har som väntat spenderat en del tid med att fundera på vad mötet på måndag kommer handla om. Idag insåg jag vad åtminstone en av rektorerna kommer prata om. Min sambo.

Den ena av rektorerna, som jag kallar för handbollsrektorn, har sedan dag ett av min anställning inte pratat med mig om något annat än handboll. "Hur är det med Loves fot? Har han varit sjuk eller? Här sitter det en glad handbollsflickvän! Det är så himla kul med handboll nu. Det är som på gamla goda tiden. Det kommer bli superbra med en ny hall. Vilken match det var igår!" Jag är mer än lovligt trött på detta. Okej om han någon gång vill byta ett ord eller två, men när han samtidigt alrig pratar med mig om något annat, blir det lite drygt. I tisdags var jag på väg till en lektion när jag mötte honom.

- "Hur går det Kerstin?"

- "Jo, det går väl br..."

- "Ja, med handbollen menar jag!"

- "Den går bra. Tur att du har koll på vad som är viktigt, fråga om handbollen och skit i mig!"

- "Nejdå, det gör jag inte...!"

- "Skoja ba.."

- "Det är brrra!"(på väg bort i korridoren med en bakåtvink)

Jag kan mer eller mindre skriva in i kalendern när han kommer. Det är bara att kolla när det är match.

Nu kom Love hem, dags att runda av.

Från bildserien "Fem skäl att inte spela handboll" - Apropå förra inlägget

Fortbildning och snopptomtar

Jag sitter just nu och funderar på hur många gånger jag ska lura mig själv att tro att det kanske, KANSKE, inte händer något mer skit på jobbet. Svaret är "upprepade gånger".

Idag hade vi kompetensutvecklingsdag. En föreläsare hade bjudits in och hon var utbildad gymnasielärare som sadlat om till psykoterapeut. Temat var "Vad är en bra lärare?" Även om hon inte kom med något direkt nytt och häpnadsväckande var föreläsningen riktigt underhållande på så sätt att vi kunde dra paralleller till vår nuvarande ledning.

Bland annat tog hon upp skillnader mellan lydnadskultur och ansvarskultur i skolan. Underförstått, även om hon förnekade det, är lydnadskultur dåligt. Eleverna väntas göra som de blir tillsagda utan att ifrågasätta, kommunikationen är obefintlig eller envägs osv. Jag hoppas verkligen att våra kära chefer satt och antecknade. Jag behöver väl inte skriva ut att jag tycker att Osby har lydnadskultur nuförtiden?

I egenskap av psykoterapeut pratade hon mycket om känslor och att vi som lärare måste vara duktiga på att reglera dem tillsammans med våra elever. Hon illustrerade de olika grundkänslorna människan föds med, med olika exempel. "Tänk er att ni får ett telefonsamtal från läkaren ni träffade för en vecka sedan. Han säger att provsvaren kommit tillbaka och att ni behöver träffas och prata, helst idag kl 15. Gissningsvis känner ni oro och rädsla. Hur påverkar det er resten av dagen?"

När vi sedan hade en kafferast hittade vi varsitt kuvert med en kallelse i på våra arbetsplatser. Där stod följande att läsa:

Samtliga lärare som tillhör ungdomsgymnasiets nationella program och det individuella programmet kallas härmed till samtal med skolledningen måndagen den 20 oktober 2008. Kerstin Pehrs: 13.50

Inte ett ord innan om att detta var på gång, inte ett ord i kallelsen om vad samtalet skulle handla om, nada! Det är inte jättesvårt att hitta likheter mellan föreläsarens exempel och detta, eller hur?

Självklart kunde vi inte låta detta passera utan vi frågade rakt ut mitt i föreläsningen vad det handlade om. Då säger en av rektorerna att det inte är något farligt. Vi ska bara sitta ensamma med skolledningen (två rektorer och en livsfarlig skolchef) och ha ett samtal. Han avslutade med att han trodde att vi skulle bli positivt överraskade. Det har ju inte hänt hittills så jag väntar med att slappna av, thank you very much!

När vi hade gruppdiskussioner hamnade jag i samma som vårt fackliga ombud, som någon i kommunen har något personligt emot för hon berättade att det nu kommit ett nytt "förslag" (läs: beslut) om arbetstider. Nu ska de lägga på en halvtimme till! De kommer inte ge sig förrän hon försvinner. Hur de kan få hålla på är för mig helt obegripligt. Jag har sagt det förut men jag säger det igen: jag har aldrig varit med om något sjukare!

Avslutar med att rapportera att jag nu totalt dominerar busspåstigningen. Senaste 4 gångerna jag åkt samtidigt som OCD har jag fått gå på bussen först. Visst, det kräver att jag viftar med både busskort och ögonfransar, men det är det sååå värt! Jag har nästan fått honom att överge sin vanliga väntplats för så fort han ser att jag kommer börjar han trampa nervöst mot det ställe där jag brukar placera mig. Kan man ha roligare? Ja, det skulle vara sorgligt annars.

Idag på keramiken gjorde jag en Karl-Johansvamp med en tomte på. Dock blev jag tvungen att sätta fötter på min lilla tomte för först såg han ut som manliga genitalier med luva på. Kanske inte den optimala julprydnaden. Beror väl iofs på vem man frågar...

Love åkte på sponsormiddag idag. Där blev nyförvärven presenterade med en liten fyndig text sammansatt av veteranerna i laget. Love beskrevs bland annat springa "som om han har djupa jack i hälsenorna". Det var mer träffsäkert än den kommentaren jag hörde på läktaren i Västerås för några år sedan: "Han springer ju som en kärring". Då var jag nära att vända mig om och lova tanten ifråga att hälsa honom det. Jag har alltid sett Loves löpstil som ekonomisk och flytande. Love själv säger att det är genetiskt. Så länge människan tar sig fram och tillbaka över banan är det lugnt för min del.

Pardon me, do you work at Oxford?

Idag när jag gick till lärarrummet för att värma min matlåda upplevde jag dagens höjdarögonblick. Men med tanke på att OCD-läraren var inblandad blev jag inte förvånad.

När jag kommer in i rummet hör jag OCD föra en konversation med en som heter Paul, på riktigt överdriven Oxford-engelska. Både jag och en annan lärare hajar till lite pga detta men eftersom han inte pratar med mig så vänder han sig förklarande till den andra läraren; "I have always preferred to talk to Paul in English, you see. I want to keep my English up-to-date yada yada.." Jag tvingades helt plötsligt bli oerhört intresserad av hur det gick för min mat inne i micron annars hade jag brutit ihop av skratt. Där satt han med sin varmkorv, förlåt, Hot dog, och blubbrade på, på engelska. Ganska överdriven engelska därtill.

Vad Paul, som pratar helt vanlig engelska (och vanlig svenska) tycker, är lite oklart, men han såg besvärad ut när vi kom in och OCD malde på. Efteråt kom jag på att jag hört honom konversera Paul förut, men då visste jag inte att Paul jobbade på skolan utan jag trodde att det var en utlandsgäst på besök. Då avslutade OCD galant: "It was very nice talking to you Paul, hope to do it again soon!" Det gjorde han idag med... och det får mig att fundera på hur många gånger de egentligen haft det samtalet i lärarrummet på lunchen. Stackars Paul. Fast det kan jag inte veta egentligen.

Imorgon måste jag välja mellan att följa med Love på sponsormiddag eller gå på min keramikkurs. Sophie´s choice?

Jobbsök

Hittade nyss en intressant annons om ett lärarjobb i Bjärnum. De sökte en bildlärare på 60%. Hade bild ett tag på Persbo och dog inte av det. Det stod även "ev ett till ämne" och det kan jag lätt erbjuda. Då kanske även tjänsten blir större. Kommer att söka detta jobb. Jag KAN inte fortsätta på mitt nuvarande, hela min kropp säger ifrån.

Något annat orkar jag inte skriva idag.

Den tid som flytt

Fem saker jag kunde ha sagt till Love efter matchen igår istället för "Kan du sluta missa frilägen?":

1. Bra jobbat!

2. Hur kändes kroppen efter förkylningen nu då?

3. Skönt med seger!

4. Vilken snygg flip du satte!

5. Hej.

IFK är alltså fortfarande obesegrade i Allsvenskan, himla kul! Första halvlek var rent bedrövlig, både från IFK:s och domarnas sida. Andra halvlek var något helt annat tack och lov och slutsiffrorna skrevs till 32-24. Äntligen lite mål på pluskontot. Love satte fyra, men var så himla trött fortfarande efter sin förkylning att han inte orkade hela vägen och missade väl åtminstone tre. Men det behövde jag inte påpeka eftersom han tydligen var rätt medveten om detta själv.

I torsdags kom Ulrika på besök. Jag gjorde mitt bästa att visa alla mina favoritmatställen och hann väl med de viktigaste. Chokladtårta på Dufvanders, Toast Skagen på Dufvanders, hämtmat på Thaien och pricken över i:t - Tapas på Modesto. I slutet på augusti skrev jag ett dregeldrypande inlägg om mitt och Loves besök där och jag blev inte besviken igår heller.

Karl-Johan och kantarellrisotto, örtgratinerade blåmusslor och en favorit i repris, den friterade chevrén med chilihonung.... Till efterrätt tog jag mjölkchokladpannacotta med citroncurd. En ganska bra kväll med andra ord, som avslutades med reprisen av Plötsligt i Vinslöv. Precis lika roligt som förra gången. Julklappstips för den som känner sig hågad!=)

Fika ute i oktober - Skåne har sina fördelar trots allt

Plötsligt i Vinslöv

Håller precis på att hämta mig från den värsta skrattorgien jag haft på länge. På tv 8 gick det nyss en dokumentär som hette Plötsligt i Vinslöv. Den följde ett par olika figurer, några minigolfsfanatiker och en gubbe på moped bland annat. Låter kanske halvkul, men om ni gillade Torsk på Tallinn lär ni älska detta program eftersom det är samma sorts pinsamma människor, fast på riktigt! Jag skrattade så jag tjöt! På Youtube finns det en del klipp, men programmet sänds i sin helhet på fredag, vet dock inte vilken tid eller kanal. Har ni inte något bättre för er, slå en kik, det är garanterat värt det!!

Pappa, Hannes och Axel vet jag skulle älska det!

Bifogar ett smakprov.

http://www.youtube.com/watch?v=GlVP6BIV1tE&NR=1

Alla skåningar vi träffat på är så här...

Krama kaninen?

Hade engelska med mina tekniktreor idag. Innan de skulle få sluta skulle var och en på engelska berätta vad de skulle göra när de kom hem. Någon skulle äta, en annan sitta framför datorn. När turen kom till en av de få tjejerna i klassen sa hon: "I´m going to hug my rabbit."

Jag kunde verkligen inte hålla mig och ni som känner mig och min lite mer "ofina" sida blir inte förvånade när ni läser vad jag svarade: "I hope that´s not a metaphor for something else..."

Det var knäpptyst i klassen i två sekunder och jag trodde först att de inte förstått vad jag menade. Under samma två sekunder hann jag dessutom med både att reflektera över lämpligheten i min kommentar och bli lättad över att den gått dem över huvudet. Det var då alla började asgarva. Jag kan bara hoppas att tjejen inte tog det alltför hårt. I så fall har jag väl snart ett nytt samtal med rektorn på gång.

Sen måste jag bara berätta om min nuvarande irritationsperson. Genom hela mitt liv har jag alltid haft någon i min omgivning som jag stört mig på något alldeles extra. Jag verkar ha det behovet.

I grundskolan var det Björn i min klass som alltid skulle tävla i prov och sedermera betyg. Han vann till slut (högre medel) om jag inte minns fel och blev genast betydligt trevligare. Idag minns jag tillbaka på den tiden med värme.

I gymnasiet var det en Alexander som fick mig att se rött och där måste jag erkänna att jag inte alltid var så snäll. Gissa vem som vrålskrattade när han råkade säga Balalajkasjön istället för Bajkalsjön...? Jag skulle iofs ha skrattat vem som än sagt fel men jag hade förmodligen inte pekat samtidigt och fått det där lite rivigare vassare skrattet som jag fick då.

Under tiden på högskolan fanns det så många att välja mellan att jag gick i spinn ibland. Noac Näverlur, King Louie samt alla människoufon som nu verkar plugga tillsammans med Axel på lärarprogrammet i Uppsala istället, bara för att nämna några.

På mitt nuvarande jobb finns det en lärare som jag tror måste ha OCD, dvs tvångstankar och dylikt. Det kan tyckas att det är lite oschysst att bli irriterad på någon som kanske inte kan hjälpa sitt beteende men mitt nuvarande liv lämnar inget utrymme för politisk korrekthet. Jag tänker störa mig på denna människa allt jag har, åtminstone fram till jul. Något kul ska man ha.

Han pendlar liksom jag från Kristianstad med buss från busstationen som har automatiska dörrar ut till bussarna. Varje morgon när han kommer till bussen gör han samma sak. Han tar ett steg utanför dörren, stannar och slänger sedan ett öga tillbaka in i busstationen, för att kolla på monitorn att det är rätt buss. Sen tittar han alltid upp mot skylten på själva bussen i samma syfte. Därefter kliver han på bussen, ställer ifrån sig sin eventuella portfölj, gräver i vänster jackficka efter plånboken, tar fram busskortet samtidigt som han hurtigt säger: "Det var i sista sekunden!" Sen om det verkligen är i sista sekunden verkar inte spela någon roll. Jag tror han njuter av tanken att det kan vara det.

Han sitter alltid på samma plats i bussen och jag leker med tanken att någon gång sätta mig där bara för att... När vi närmar oss Osby ställer han sig alltid upp vid precis samma ställe, det gäller att vara försten av.

Promenaden till skolan är den delen som jag retar mig mest på eftersom den påverkar mig också. Han går rätt fort och brukar väl ligga en 30 meter framför mig hela vägen. Men på varje ny gata stannar han, vänder sig om och stirrar åt mitt håll. Så kan han stå i några sekunder, sen fortsätter han gå. Jag skulle inte störa mig så mycket om det bara var en kik över axeln men att vända sig helt om och bara stå och glo, det gör mig vansinnig. Snart kommer jag att vinka (men i mina mörkaste stunder skulle jag vilja peka finger, moget va?)

Ungefär halvvägs till skolan går vi olika vägar en bit, men han håller alltid samma avstånd när vi sista biten "strålar samman" igen. En gång gick jag in i gamla skolan för att hämta en film jag beställt. Jag passade även på att byta några ord med en kollega och befann mig väl därinne i nästan 10 minuter. Döm om min förvåning när jag kommer ut från skolan och får se karln stå och vänta på det ställe där vår vägar går ihop. När han inte sett mig på "mitt vanliga ställe" verkar det ha blivit fel. Han får syn på mig, stirrar en stund och börjar sedan gå igen. Mitt obehag över just denna incident har väl grundlagt det mesta av min irritation.

När han kommer in i skolan stannar han alltid en stund innanför dörren, i mörkret och håller utkik. Sedan när jag närmar mig skolan går han in en bit till och stannar framför interntv:n, där han tittar igenom alla gårdagens meddelanden. Vid ungefär den tiden brukar jag komma in i skolan och då går han bort för att larma av in till sitt kontor. När jag passerar säger han godmorgon. Iallafall gjorde han det fram tills i förra veckan, men det kommer jag till.

När det är dags att åka hem ska han vara först på bussen. Han står säkert en halvtimme innan avgång (vet inte exakt, eftersom jag INTE gör så)och väntar på, hör och häpna, exakt samma ställe. När bussen sedan kommer kliver han på först, stannar, ställer ner väskan, fumlar med plånboken, tar fram busskortet och säger: "Nu var det dags att åka hem!" Jag blir så irriterad, ta fram busskortet innan som alla andra så att vi inte behöver stå och vänta på ditt jäkla fummel! Alldeles i början, innan jag förstod att han hade något special, höll jag mitt busskort jättesynligt, viftade med det och donade i hopp om att han skulle fatta vinken.

Men, i förra veckan eskalerade alltihop. Han stod på sitt vanliga ställe och jag stod kanske 1,5 meter bort, på de knottriga plattorna som ska hjälpa synskadade att hitta på bussen. Bussen kom, saktade in och stannade med dörren precis framför mig. Eftersom dörren öppnas utåt tog jag ett minikliv tillbaka för att inte få den på mig. Då kommer OCD och tränger sig in framför mig, på ett utrymme av 20 cm, med ett mycket irriterat "Eursekta maj!!" Sedan följde den vanliga proceduren med busskortet... Efter bussincidenten slutade han att säga godmorgon och det var väl ungefär samtidigt som jag slutligen bestämde mig för att starta ett litet personligt krig.

Med en variant av guerillakrigsföring planerar jag mina attacker på hans invanda mönster. Exempelvis har jag nu två dagar i rad lyckats få busschauffören att stanna framför mig istället för honom och det lilla ljudet av förtret som undslapp honom första gången lever jag fortfarande på. "Eeehg!"

Imorse kom jag före honom in i skolan. Andra dagar har jag verkligen dragit fötterna efter mig för att se hur länge han kan vänta innanför dörrarna. Länge har det visat sig. Imorgon ska jag ta ingången från andra hållet så att jag aldrig passerar honom. Undrar om han blir stående hela dagen då?

Ni kanske tycker att jag är lite elak och intolerant mot hans lilla egenhet? Jag kan väl bara instämma. Men huvudsaken är att JAG har kul.

D-Day

Jag gjorde ett hyfsat bra jobb att sova natten till måndag fram tills jag vaknade första gången. Genast satte hjärnan igång med den inre dialog jag fört sedan "fredes" (fredags).

På jobbet listade jag det jag ville ha sagt på ett papper för att inte missa något. Halv nio ringde jag chefen och frågade när vi kunde ses.

- Jag vet inte om jag hinner nu på förmiddagen, jag ska iväg till tryckeriet nu, jag kanske hinner förbi sen.
- Jaha, jag har lektion i eftermiddag...
- Jag får se om jag hinner titta förbi innan då.
- Mm, hej.

Halv elva kom han faktiskt till mitt arbetsrum. "Jaha...?" sa han och tittade på mig. "Du kan nog sätta dig ner, det här kan ta ett tag." sa jag.

Jag inledde med att berätta att jag inte trivdes med jobbet och att det skulle mycket till om jag skulle fortsätta efter jul. "Jaha." Sedan drog han igång ett långt försvarstal till arbetstiderna och tyckte att det bästa vore om alla gick vidare nu. "Det är som om lärarna tror att det kommer att ändra på sig bara de är tillräckligt sura!"

Jag sa att jag hade stressymtom. "Ja, men läraryrket är stressigt!" Han fick mig att känna som om jag var en bräcklig liten tjej som inte fattat vad det innebär att vara lärare. Jag förklarade att jag inte har några problem med den biten utan att jag ogillar otryggheten och svängarna i arbetsuppgifter. Hoppas han förstod det.

Jag fortsatte med att fråga hur länge de känt till att CG skulle resa bort och jo, det hade de vetat ett tag och han hade försökt hitta en vikarie som hade både engelska och tyska, men inte lyckats. Han menade att det inte var meningen att jag skulle tvingas ta engelskan, men att han skulle vara oerhört tacksam om jag kunde göra det. Jag behöver inte ta något kursansvar och CG får sätta alla betyg (hur nu det ska gå till..) Jag behöver med andra ord bara se till att förvara eleverna fram till v 47 när han ska vara tillbaka.

Sedan sa jag att jag tyckte att det var dåligt att han inte pratade med mig om sådant som gäller mig. Han försvarade sig med att min kollega är den som har bäst koll på alla timmar och schemat och han ville kolla först med henne om det ens var tekniskt möjligt att jag kunde ta lektionerna. Den biten sa jag att jag kunde förstå men "prata med oss båda!" Jag förklarade att jag kände mig livegen, som en bricka i ett spel. "Men det är vi väl allihop?" Tyst......

Jag sa att om jag skulle ta kurserna vill jag ha gymnasielärarlön eftersom jag nu kommer ha fler gymnasiekurser än grundskolekurser men det gick han inte med på. "Det går inte att ändra på lönen nu, men du får ju fina referenser och det är värt mycket."

Jag avslutade med att i all välmening rekommendera skolledningen att åka på studiebesök till Persbo och studera vad en kommunikativ organisation är för något och hur den fungerar. Då kommer han med ett par redan klassiska uttalanden: "Ja, det är jätteviktigt med kommunikation, jag jobbar jättemycket med det och kommunicerar alltid." "Jag tror att man undviker många missförstånd och problem om man har god kommunikation." Jag kan bara hålla med...

Resultatet av dagens samtal är väl hälften positivt, hälften negativt. Jag är väldigt nöjd med att jag sa allt vad jag tyckte (fast inte om hans frisyr), även om det var lite jobbigt. Jag är nöjd att jag inte behöver känna något betygsansvar för de tre gymnasiekurserna (därmed inte sagt att jag inte kommer jobba mot målen). Jag är nöjd att jag sa ifrån ang. bristen på kommunikation.

Jag är inte nöjd med att jag ska ha tre gymnasiekurser samtidigt, där två av klasserna är totalt ointresserade av engelska. Jag är inte nöjd med att lämna mina IV-elever efter jul. Jag är inte nöjd med att det är långt till december. Jag är inte nöjd med att jag måste söka nytt jobb, igen.

Men man kan inte få allt här i världen.

Herr och Fru Pahlin

Vet att många av er undrar hur det gick idag med chefen och jag kommer till det i nästa inlägg. Först ska jag skriva om det bröllop jag var på i helgen och det förtjänar ett helt eget inlägg.

De nyblivna makarna Pahlin

Att välja tåget som transportmedel till allehanda evenemang innebär alltid ett visst mått av spänning och risktagande. Denna lördag var inget undantag. Klockan 14 skulle ceremonin börja i Ärentuna kyrka och jag skulle ha 70 minuter till godo i Uppsala om allt gick enligt planerna. Då skulle vi precis hinna till Storvreta och byta om och sedan åka till kyrkan. Något tight men fullt genomförbart.

7.23 skulle tåget avgå från Kristianstad. När klockan var 7.27 hade tåget fortfarande inte rört sig ut från perrongen. Efter ytterligare någon minut kommer konduktören och meddelar att tåget inte vill starta i framänden och att lokföraren nu skulle försöka i andra änden och backa ut tåget... Många tankar hann passera mitt huvud där "Ska vi backa hela vägen till Hässleholm?" är en av de mer barntillåtna. Konduktören lovade att göra sitt bästa för att få x2000 i Hässleholm att vänta på oss; miffona som kommer backandes från Kristianstad.

Efter ytterligare någon minut började vi rulla låååångsamt ut från stationen. Efter ett par hundra meter tvärnitade han och började köra åt andra hållet, tillbaka mot Kristianstad. Jag hade i det här läget redan börjat planera vad jag skulle ringa och säga till mamma samt vad jag och Love skulle kunna hitta på för skoj med vår extra lördag som helt plötsligt verkade bli verklighet.

Men snart visade det sig att lokföraren backat in på ett annat spår pga felväxling (snarare rättväxling)och detta medförde att bakänden på tåget nu blev framänden. Sedan blåste han på allt vad han hade och det räckte att vi joggade till nästa tåg. Skönt att ha marginaler.

När jag väl kommit på plats på det tåget kunde jag äntligen slappna av. Jag sov, läste och käkade lite lätt lunch. Sen började jag fundera på vilken ögonskugga jag skulle ha till min klänning (ja, jättetjejigt, sorry) då jag inser att hela min necessär står packad och klar på badrumsbänken i Kristianstad. Då blev jag lite trött igen. Jag hade dessutom inhandlat lite bjäfs som jag och syrran skulle piffa till frisyrerna med och de var det ju bara att glömma. Istället fick McGyver-hjärnan ta över. Jag rotade igenom min handväska efter något användbart men insåg ganska snart att mina resurser var något begränsade. There´s only so much you can do med tamponger och läppglans....

I Stockholm höll jag på att gå vilse på centralen som gissningsvis är större än hela centrala Kristianstad. De släppte av mig längst jävla bort på spår 18b och tyckte att man skulle klara sig själv därifrån. Det gjorde jag också men inte utan att jag nästan hamnade vid tunnelbanan istället. Mycket traumatiskt och mina känslor för Sthlm har inte förändrats. Jag är och förbliver en bortkommen lantis som inte vet vilken sida av rulltrappan man ska stå på.

Bortsett från den taskiga starten och necessärmissen var tågresan helt befriad från problem och rimligtvis borde jag ha anlänt till Uppsala på hyfsat gott humör. Men tanken på att se ut som ett dött lik på min kusins bröllop i kombination med turerna på mitt jobb gjorde att stämningen inte var på topp. Det var således en smått irriterad Kerstin som min kära familj plockade upp på stationen. Tydligen har jag en viss förmåga att skrämma resten av min familj till tystnad när jag är riktigt sur för ingen sa något förrän vi var på väg ut ur stan.

Tyvärr måste jag alltså meddela mina fans av förra bröllopsinlägget att det inte blev så himla kul bilresa. Pappa hade inte varit på någon kräftskiva dagen innan och mamma satt tacksamt i passagerarsätet iförd Flodadräkt och behövde inte bekymra sig ett dugg om hon skulle svänga vänster i nästa rondell som inte fanns på GPS:n. Appropå pappas GPS. Ibland undrar jag varför han har köpt den, eftersom han alltid tycks veta bättre iallafall. Om det är så att han behöver någon att träta med om bästa vägen har han ju mamma?!

Pappa med hatt, moster Lena med tidtabell och mamma med dräkt.

Vi gjorde oss i ordning, vilket i mitt fall innebar att kamma håret och pilla bort lite ögonmojs från tågresan. Sedan åkte vi till kyrkan, där min kusin Sofi skulle göra hederlig karl av Jens och även döpa sin son (lill-)Eric. Kyrkan är jättefin med riktigt gamla takmålningar vars syfte är att skrämma skiten ur sin församling. Roligast var när prästens mikrofon inte fungerade och hon sprang iväg för att byta. Helt plötsligt hördes hon jättebra i högtalarna: "Nej Roger, det går inte!" Alla i kyrkan började fnissa och föreställa sig alla möjliga komiska situationer som skulle kunna uppstå med en påslagen mick och vi såg följaktligen jätteglada ut när Sofi och Jens väl kom skridande. Perfekt. Iofs tror jag att vi hade sett jätteglada ut ändå.

Observera det röda monstret i nederkant som har massa smådjävlar i sitt gap´

Sofi och Jens lyckades gifta sig och Eric blev döpt utan att säga ett pip. Tvärtom var det jättekul med dopfunt och heligt vatten. Han körde ner sina armar också, bara för att vara på den säkra sidan. Dopkaffe på det med kanelbullar dagen till ära sen bar det av hem en sväng för återhämtning och uppladdning inför kvällen. Rutinerad som jag är bytte jag klänning i paus, mest bara för att jag kunde. Frisyren fixades med en snodd och massor av sprej och moster Lena var vänlig nog att låta mig botanisera i hennes sminkloge så jag fick lite färg. Fånigt kanske att bekymra sig så mycket om det men faktum är att smink på fest hjälper till att höja stämningen ett snäpp, något jag verkar vara i behov av these days.

På festen hade jag lovat att sitta med deras dotter Ellen och hålla ett öga på henne. Ellen visade ganska snart att hon hade andra planer för kvällen. Att bland annat rulla runt på golvet, hoppa omkring när folk höll tal samt springa jättefort lite varstans fanns på agendan. På toppen av listan fanns att nypa sin nydöpta lillebror när han äntligen lyckats somna i vagnen. Hon var inte intresserad av sitta och lyssna på mormor hålla tal. I början jagade jag efter henne och kollade men hon höll sig alltid nära folk och till slut gav jag upp. Jag bad Sofi om ursäkt för att jag inte fullgjorde min plikt...

Tack för allt kära kusin!

Kanske hade det gått bättre om jag hade varit på bättre humör. Jag är fortfarande arg på mig själv för att jag lät jobbstrulet gå ut över min helg, men det var stört omöjligt att inte tänka på måndagen. När sittningen var över tog jag och mina syskon bussen hem ganska omgående. Johan kände sig krasslig, jag kände mig som en partypooper och Kajsa ville inte vara kvar själv på festen. Kajsa fällde en rätt rolig kommentar på bussen. "Jag ska aldrig dricka med min släkt.." Jag och Johan sa väl mer eller mindre i kör: "Tvärtom, att dricka är enda chansen att stå ut!" =) (Puss alla mina släktingar)

Festen var riktigt lyckad (jag åkte ju hem av andra anledningar). Maten var suveränt god. Förrättsbuffé, två olika varmrätter och en tårtbakelse till efterrätt, det fanns liksom inget att klaga på. Det bjöds även på roliga tal, även om jag nog får be kusin Linda om en kopia på sitt eftersom jag vagnade nynypta Eric då.=) Allt var så bra ordnat och Linda och Björn skötte toastsysslan finfint. Höjdpunkten var när vår släkt i ledning av Moster Anna introducerade det Pahlinska härskriet. Ska man ta ett gammalt släktnamn följer vissa förpliktelser. Det lyder: Hejpittahej! De vilda Moritaskernas hemska härskri - HEJPITTAHEJ! Vår släkt gör alltid succé tycker jag.




Söndagen ägnades återigen åt en massa resande. Klockan 11 gick bussen från Storvreta in till stan. Den bussresan kommer jag inte glömma i första taget...


Av någon anledning fästes min uppmärksamhet på busschaufförens nuna i backspegeln. Han såg oerhört sliten ut och efter bara en liten stund stod det med all önskvärd tydlighet klart att han hade alla problem i världen att hålla sig vaken. Långsamt långsamt slöts ögonen bara för att spärras upp jättefort så att de stod ut som pingisbollar. Han rullade med axlarna, blinkade hårt och drog sig med handen över ansiktet fler gånger än Stefan Holm under en OS-final. Han nöp sig i näsan, drog sig i öronen och ruskade på sig. Jag släppte honom inte med blicken en enda sekund. Samtidigt måste jag erkänna att hans körning ändå var fläckfri och om jag tittat ut genom fönstret hela resan hade jag nog inte märkt något. Lite obehagligt var det dock...


Bortsett från det obligatoriska skrikande barnet på tåget gick allt bra och klockan sex var jag äntligen hemma. Sen var det bara att vänta in måndagen.

That´s it - I´m done

Idag bestämde jag mig. Jag tänker inte jobba på Ekjävlabackeskolan en enda dag efter jul. Jag verkligen HATAR det där stället. Jag hatar inte mina elever, eller att undervisa. Jag hatar inte mina kollegor. Jag står bara inte ut att jobba på ett ställe som inte respekterar mig som person eller som yrkesmänniska. Det finns inte tillstymmelse till kommunikation mellan "toppskiktet" och oss vanliga underhuggare. Vi förväntas tyst acceptera alla beslut som fattas över våra huvuden.

Den eviga följetongen om arbetstiderna fortsatte denna vecka. Vår fackliga person har hela tiden hävdat att beslutets diarienummer som det hänvisats till i skrivelsen till oss inte stämmer. Det nummret leder till ett annat beslut. Hon har försökt rota fram rätt beslut och fann till slut ett papper där det stod att vi skulle ha arbetstid mellan 9-15 med en halvtimmes flex (en i sammanhanget bra deal). Men i tisdags var det möte med samverkansgruppen och när hon skulle påvisa detta blev hon tystad av kommunnissarna: "Det där pappret spelar inte någon roll längre, vi har fattat ett nytt beslut. Det är det som gäller nu."

De jävlarna har alltså hållt ett extra möte den 25 september där de nu bestämt att alla ska jobba samma tider: 8.15-15.45..... De har alltså lagt på ännu mera tid. I skrivelsen, som inte är offentliggjord av skolledningen än skriver kommunnissarna: "Det har kommit till vår kännedom att det fortfarande förs ständiga diskussioner om arbetstiden varpå vi beslutat att..." Med andra ord: "Sluta gnälla nu annars blir ni kvar till fem". Det är så sjukt småsint och dåligt gjort att jag finner inte ord. De får nys om att de är på väg att synas på sin bluff och extrainsätter ett möte enbart för att besluta om sämre tider än innan!

Minns inte om jag tidigare nämnt att vi inte har någon ordentlig rektor, utan att det är två lärare med hybris som har tjänsten så länge. Den 17e augusti gick ansökningstiden ut för tjänsten. Sedan dess har det varit knäpptyst om vad som händer och frågar man Piff och Puff så vet de ingenting. Idag gick ryktet att alla planerade intervjuer ställts in. Man behöver ju inte vara Sherlock för att räkna ut vad det betyder... Skolan kommer styras av två skämt till rektorer.

Nu till mitt personliga helvete.

När jag anställdes sa de att de behövde stärka upp engelskan på IV samt avlasta A, som hade fått utökad tjänst som specialpedagog. På de premisserna tackade jag ja.

På min tredje dag på arbetet (första dagen med elever) kom ena chefen och frågade mig om jag kunde tänka mig att vikariera på gymnasiet i engelska eftersom CG skulle åka på rehabresa. Jag var mycket tveksam och sa att jag inte är utbildad. "Men det fixar du, det är en bra erfarenhet!" Jag föreslog att de skulle ta den andra engelskläraren på IV. "Jag tror att du fixar det bättre, din engelska är nog fräschare." Jag förklarade att jag som sprillans ny på IV och skolan inte ville ta på mig för mycket. "Nej, jag förstår, men du behövs verkligen." Jag sa att jag måste prata med mitt arbetslag. "Jaja, men vi kan titta på schemat och se om möjligheten finns." Det handlade om tre lektioner i veckan tre veckor framöver, men jag hade bara möjlighet att ta två av lektionerna. Han försökte få mig att ditcha min IV-engelska men jag sa nej.

Det blev iaf bestämt att jag skulle ta engelskan, men det var visst fyra veckor, inte tre. "Ooops!" När jag pratade med mina kollegor så sa de: "Men han ska ju åka bort igen senare i höst, ska du ta det också?" Jag sa att de inte nämnt något om detta, som tydligen var allmän kännedom på skolan, och tänkte bete mig därefter. Vill de ha mig igen får de fråga igen!

Jag fick "planeringen" från CG, som bara bestod i sidhänvisningar till kapitlen i respektive böcker. "Du får jättegärna köra egna grejer om du vill". Tack.

Jag gjorde mina fyra veckor och det gick okej. När de fyra veckorna var slut lämnade jag lättad tillbaka grejorna på CG:s skrivbord. Vi i arbetslaget gjorde en ny planering på onsdagen där jag äntligen fick ett schema som stämde överens med de uppgifter jag anställdes för att utföra. Bland annat skulle jag ta engelskan i C-klassen, som var i skriande behov av en ordentlig engelsklärare. Det enda som behövdes var ett klartecken från chefen att vi kunde köra.

På fredagen kom jag tillbaka efter min lediga dag och fick veta att chefen på torsdagen sagt att han kunde gå med på vår planering om jag tog de två veckorna CG skulle åka bort i oktober. Mina kollegor hade sagt att de inte kunde svara för mig men att de förstått på mig att jag inte var så sugen på att ta mer gymnasieengelska. "Hon har inget val, hon är anställd och jag fördelar arbetet här." Jag fick alltså ställa in mig på att ta engelskan igen i två veckor från v.41. Märk väl att chefen fortfarande inte pratat med mig om detta.

På måndagen i förra veckan kommer chefen in till oss igen. Han pratar med min kollega och jag sticker ut huvudet. Min kollega ropar på mig: "kom, det här berör dig kan man säga..." Då får jag veta att CG, under andra veckan på sin resa, satt sig i en trasig stol och rasat på ryggen i betonggolvet. Han var sjukskriven på obestämd tid.

Chefens ärende var alltså att informera om att jag behövde ta engelskan direkt. Märk väl att det var min kollega som kallade på mig, inte chefen. Jag hade inget annat val än att motvilligt ta engelskan.

I onsdags fick jag via omvägar höra att CG opererats, och förmodligen skulle bli borta resten av terminen. Inte ett ljud från chefen om den nya situationen. Igår var jag ledig. Idag kom jag till jobbet och min kollega frågar mig om chefen pratat med mig? Nej, sa jag. "Han ringde mig i onsdags (!) och undrade om du kunde ta engelskan resten av terminen. Dessutom vill han att du tar den tredje gruppen också, deras engelska har blivit lidande och de är så svaga. Det innbär att vi måste kasta om i schemat lite. Antingen måste du gå upp i tjänst också, eller jobba extra mycket nu, och vara mer ledig nästa termin."

Jag ville bara vända i dörren och gå hem. Det är så mycket i den här röran som jag vänder mig mot:

VARFÖR kan gubbjäveln inte kommunicera med mig direkt? Fråga MIG! Det är ju jag som ska göra jobbet!

Det har ju knappast kommit som en överraskning att CG skulle iväg fyra veckor, det måste de ha vetat långt innan jag ens blev anställd. Varför vänta tills veckan innan han åker med att lösa problemet?

Varför inte vara rak och säga direkt hur mycket tid det handlade om från början (sammalagt 6 veckor)? Förutsätter han bara att jag ska ta det?

Har inte slaveriet avskaffats? Jag har inget som helst att säga till om, jag ska bara göra det han befaller.

Märk VÄL, att chefen FORTFARANDE inte bytt ett ord med MIG i den här frågan. Idag ringde jag honom:

K: Behöver vi prata, tycker du?
C: Ja, men jag hinner inte nu.
K: Kan vi bestämma en tid?
C: Men jag kan inte idag.
K: Kan vi ta det på måndag?
C: Ja.
K: Hejdå.

Jag har nu bestämt mig för att meddela min chef att jag tackar för mig i december. Det finns inte mycket som kan få mig att jobba kvar efter jul. Jag har aldrig blivit så illa behandlad, eller känt mig så nere i skorna. Jag får ont i magen när jag ska åka till jobbet. Ryckningarna i ögonlocket har jag nämnt. Jag har ytterst lite glädje över till mina elever. Antalet gånger jag har skrattat tillsammans med mina kollegor kan jag räkna på ena handen och då har vi bara bittert skrattat åt eländet. När vi trott att det inte kan bli sjukare... då blir det 10 ggr värre.

Jag har haft lite samvetskval över att lämna kollegor och elever vid jul, men när jag lite försiktigt hintade att jag letar andra jobb hade jag deras fulla stöd. "Stick medan du kan." De skulle gärna sticka om de kunde. Förhoppningsvis blir det någon form av massuppsägning så att de fattar någongång. Det är faktiskt redan 4 pers, förutom jag själv, som är på väg bort...

Det roliga i detta är att jag av det fackliga ombudet blivit tillfrågad om jag vill medverka i en grupp som heter "Personalförsörjningsgruppen". Deras syfte är att säkerställa att unga människor och pendlare ska vilja bo och arbeta i Osby kommun... Ni kanske kan ana er till vad jag kommer framföra för tankar på det mötet..? Det ska bli mitt sannaste nöje EVER att bara drämma till skolan och kommunen och deras sjuka politik.

Här är vi nu. Fredag kväll och jag laddar som FAEN inför måndag. Om chefen dyker upp dvs.

Imorgon åker jag till Uppsala på bröllop. Hoppas kunna njuta någon minut iaf.

Gårdagens och dagens - Ignorera datumet

Det är match ikväll och jag ska snart bege mig till hallen. Cyrus ifrån Jönköping står för motståndet. De är nykomlingar i allsvenskan och än så länge serieledare med bättre målskillnad. Förhoppningsvis ska detta ändras på ikväll. Men jag har en orolig känsla i magen som inte bara beror på den bön- och kikärtssallad som jag åt igår... IFK har hitills plockat två av de tippade topplagen och det skulle väl vara jävligt typiskt om de åkte dit mot seriens tippade jumbo... PEPPAR PEPPAR!!

Love har fortfarande lite problem med foten, i synnerhet när han hoppar så vi får väl se hur mycket han spelar. Oftast försvinner det onda när adrenalinet kommer igång, som Love brukar säga.

Så långt hann jag skriva igår innan matchen, och min magkänsla stämde, även om IFK faktiskt plockade hem segern till slut. Cyrus var precis så obehagliga att möta som befarat. IFK spelade inte heller någon värst bra handboll och hade bara ledningen två gånger i första halvlek, bland annat i paus, 17-15. Då kändes som att nu, nu mosar vi dem i andra. IFK drog också ifrån och ledde ett tag med 6 bollar. Vi på läktaren började slappna av. Då knaprar Cyrus in och är bara 1 mål efter helt plötsligt. Efter otroligt flyt, en avgörande målvaktstå och en finländare skrevs slutresultatet till 30-28. Phew!

Love spelade största delen av matchen. Han var bra i första och satte sina fyra lägen. Han kände dock av sin stukning och vilade en del. Tyvärr märks det på försvarsspelet när Love vilar och när det blev tight sista 5 gick Love in och körde. Idag är han på gång att bli förkyld och det är bara att hoppas att det inte blir någon jättegrej samt att det inte smittar... visst skulle jag vilja slippa jobbet ett par dagar men det är för dyrt att vara sjuk.

Nog om handbollen.

Den senaste tiden har jag fått konkreta fysiska bevis på att jag är lite trött och stressad. Mitt vänstra ögonlock rycker. Det är så otroligt irriterande när det sätter igång, i synnerhet när man pratar med folk eller när jag har lektion. Det ser lite mysko ut när jag står och drar mig i ögonvrån samtidigt som jag har genomgång om adjektivets komparation. Det brukar ju vara så också att rycket känns mer än det syns men jag har sett i spegeln och hela ögonlocket far åt sidan. Jag har försökt påtala detta för Love men han tror mig inte. När jag sen känner att det rycker och ska visa honom så slutar det...

Annars regnar det mycket just nu. Enligt lokalinvånarna är detta precis som det ska. Därför gick jag och köpte mig en ordentlig regn- och vindtålig jacka (med byxor) som trots detta inte får mig att se ut som om jag ska bestiga någon form av berg.

Idag är det Loves namnsdag (klappa hunden från mig!) och jag bjöd Love på caféfrukost. Gott och lyxigt. Sen inhandlades nämnda regnställ plus skor och lite bjäfs till bröllopet på lördag.