D-Day

Jag gjorde ett hyfsat bra jobb att sova natten till måndag fram tills jag vaknade första gången. Genast satte hjärnan igång med den inre dialog jag fört sedan "fredes" (fredags).

På jobbet listade jag det jag ville ha sagt på ett papper för att inte missa något. Halv nio ringde jag chefen och frågade när vi kunde ses.

- Jag vet inte om jag hinner nu på förmiddagen, jag ska iväg till tryckeriet nu, jag kanske hinner förbi sen.
- Jaha, jag har lektion i eftermiddag...
- Jag får se om jag hinner titta förbi innan då.
- Mm, hej.

Halv elva kom han faktiskt till mitt arbetsrum. "Jaha...?" sa han och tittade på mig. "Du kan nog sätta dig ner, det här kan ta ett tag." sa jag.

Jag inledde med att berätta att jag inte trivdes med jobbet och att det skulle mycket till om jag skulle fortsätta efter jul. "Jaha." Sedan drog han igång ett långt försvarstal till arbetstiderna och tyckte att det bästa vore om alla gick vidare nu. "Det är som om lärarna tror att det kommer att ändra på sig bara de är tillräckligt sura!"

Jag sa att jag hade stressymtom. "Ja, men läraryrket är stressigt!" Han fick mig att känna som om jag var en bräcklig liten tjej som inte fattat vad det innebär att vara lärare. Jag förklarade att jag inte har några problem med den biten utan att jag ogillar otryggheten och svängarna i arbetsuppgifter. Hoppas han förstod det.

Jag fortsatte med att fråga hur länge de känt till att CG skulle resa bort och jo, det hade de vetat ett tag och han hade försökt hitta en vikarie som hade både engelska och tyska, men inte lyckats. Han menade att det inte var meningen att jag skulle tvingas ta engelskan, men att han skulle vara oerhört tacksam om jag kunde göra det. Jag behöver inte ta något kursansvar och CG får sätta alla betyg (hur nu det ska gå till..) Jag behöver med andra ord bara se till att förvara eleverna fram till v 47 när han ska vara tillbaka.

Sedan sa jag att jag tyckte att det var dåligt att han inte pratade med mig om sådant som gäller mig. Han försvarade sig med att min kollega är den som har bäst koll på alla timmar och schemat och han ville kolla först med henne om det ens var tekniskt möjligt att jag kunde ta lektionerna. Den biten sa jag att jag kunde förstå men "prata med oss båda!" Jag förklarade att jag kände mig livegen, som en bricka i ett spel. "Men det är vi väl allihop?" Tyst......

Jag sa att om jag skulle ta kurserna vill jag ha gymnasielärarlön eftersom jag nu kommer ha fler gymnasiekurser än grundskolekurser men det gick han inte med på. "Det går inte att ändra på lönen nu, men du får ju fina referenser och det är värt mycket."

Jag avslutade med att i all välmening rekommendera skolledningen att åka på studiebesök till Persbo och studera vad en kommunikativ organisation är för något och hur den fungerar. Då kommer han med ett par redan klassiska uttalanden: "Ja, det är jätteviktigt med kommunikation, jag jobbar jättemycket med det och kommunicerar alltid." "Jag tror att man undviker många missförstånd och problem om man har god kommunikation." Jag kan bara hålla med...

Resultatet av dagens samtal är väl hälften positivt, hälften negativt. Jag är väldigt nöjd med att jag sa allt vad jag tyckte (fast inte om hans frisyr), även om det var lite jobbigt. Jag är nöjd att jag inte behöver känna något betygsansvar för de tre gymnasiekurserna (därmed inte sagt att jag inte kommer jobba mot målen). Jag är nöjd att jag sa ifrån ang. bristen på kommunikation.

Jag är inte nöjd med att jag ska ha tre gymnasiekurser samtidigt, där två av klasserna är totalt ointresserade av engelska. Jag är inte nöjd med att lämna mina IV-elever efter jul. Jag är inte nöjd med att det är långt till december. Jag är inte nöjd med att jag måste söka nytt jobb, igen.

Men man kan inte få allt här i världen.