Eftersom vi åkte så förbenat tidigt från Bornholm var prio ett när vi kom iland frukost. Vi inhandlade förnödenheter (yoghurt, juice, bröd, pålägg och dammsugare) och körde mot Smygehuk. De av er som hängt med sedan den här bloggen klassades som Skånebaserad minns kanske vårt misslyckade försök att ta oss så långt söderut vårt svenska fastland tillåter. Nu jäklar skulle vi ta oss hela vägen!
Vädret var bästa tänkbara, bilen hade gott om bensin och det kändes i luften att det var nu eller aldrig. Vi körde längs den fantastiskt vackra kustvägen mot fyren som var skådeplats för vårt misslyckande förra gången. Visserligen var jag hungrig som ett as men frukosten hägrade.
Väl framme inledde vi samma promenad som förra gången men efter några meter på den smala stigen genom det höga gräset började jag fundera på om vi egentligen var på rätt plats. Inte ska det väl vara så här meckigt, och säkert fästinginfesterat, att ta sig till Sveriges sydligaste spets? Vi hade ju dessutom kört förbi en hamn, med asfalt och grejer, kanske att vi skulle ta oss dit istället?
Sagt och gjort vände vi om, ännu tidigare än förra gången och tog bilen tillbaka till hamnen. Efter en asfalterad promenad på några minuter kom vi fram till en gräsyta med rastbord där vi kunde äta frukost. Då insåg vi att det stället, en pir ut i vattnet, som vi försökt ta oss till två gånger inte ens var den sydligaste punkten. Istället låg det, väldigt fint ordnat, ett smärre monument en bra bit till vänster, och hade vi gått från fyren hade vår promenad tagit 15 minuter istället för 3 (inklusive skoskav). Där undvek vi med andra ord ännu ett fiasko!
Nere vid monumentet kände glädjen inga gränser och jag tänker att det är i paritet med sådant som folk som drar kälkar med torkat kött över stora ismassor känner när de äntligen når fram till sitt mål. Nu har vi avverkat Sveriges sydligaste och lägsta punkt. Bara resten kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar