Mixat

Nu har den värsta internetyran lagt sig. Love och jag satt som förtrollade igår framför skärmen. Det var en surfrunda som hette duga... Vi kollade igenom alla bloggar vi missat, tidningar, mail - the lot. Vi hade inte missat speciellt mycket. Det bästa var när vi tittade in på IVH:s hemsida för där har tiden stått stilla i månader. Skönt att inte allt har förändrats.

Idag har jag varit oerhört produktiv, utan att egentligen förflytta mig från datorn. Jag har fixat en jobbintervju till torsdag och shoppat loss på IKEA.

Det viktigaste först.

Det är nu tredje gången på lika många veckor som vi beställer något från IKEA. Men efter den här gången får det räcka. Det är ju kul om inte allt är från samma ställe...

Första gången beställde vi sängar och ett köksbord. Andra gången beställde vi förvaring till badrummet. Nu har vi en ordentlig plats att fixa med tvätten. Präktigt som bara den! Känner mig vuxen.

Idag beställde jag en skänk till vardagsrummet. Vi är ju som tidigare nämnt i trängande behov av förvaring och nu får lite finporslin flytta på sig så att vi får plats med torrvaror i köket. Dessutom beställde jag två bäddfåtöljer till arbetsrummet så att folk som kommer på besök har någonstans att slagga. Efter våra nätter i Västerås på madrass och skranglig gästsäng har vi insett att en annan lösning var nödvändig.

En bonus, som nog fällde avgörandet, är att fåtöljerna kommer tidigare än soffan så vi slipper sitta på stolar eller kuddar på golvet för att titta på tv. Glädje kommer i så många olika former...

Jobbet då? Blev uppringd av en skola i stan som hade ett 3-månaders vik på 80% som specialpedagog i en F-5 skola. Ska dit på intervju på torsdag. Det är ju långt från en idealisk tjänst men just nu kryllar det inte av tjänster. Sen vet man ju inte. På Persbo skulle jag vara några månader bara men blev kvar 1,5 år. Hur det än blir känns det skönt att det händer något.

Annars har jag under tiden tänkt ut flera saker som jag skulle vilja skriva om men efter min bloggrunda såg jag att bland annat Marie och Victoria redan berört flera av mina ämnen. Så ni två får väl ursäkta om det blir lite upprepning.=)

Jag vill börja med att lovsjunga en bok som jag just läst. Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Love bad mig beskriva boken och vad som var så bra med den men det går inte. Det är som när man ska försöka återberätta en dröm man har haft. Hur ofta lyckas man? Däremot vill jag att alla mina kvinnliga släktingar läser den. Dala-Floda (där vi har stuga)skymtar förbi i boken nämligen och det gör att boken känns nära. Jag blev oerhört gripen av boken och det tog ett tag innan jag ville läsa någon annan bok. Nu läser jag Kangers Västeråsdeckare (nostalgi någon?) och det är inga fel på dem heller.

På en blogg jag läste nyligen funderade skribenten på vad hemma är och denna fråga har även ockuperat mina tankar den senaste tiden. Jag vet att hon läst Olssons bok och jag undrar om hon läste hennes sommarprogram som fanns i slutet på boken, iaf i min utgåva? Jag fastnade för ett stycke där Olsson mer eller mindre exakt satte fingret på det som jag känner nu.

Ur sommarprogrammet:

"Nyligen blev jag ombedd att recensera en antologi med berättelser skrivna av invandrare i Nya Zeeland. I en av dem skrev författaren så här:

Det är någonting fundamentalt rätt med den plats där man fötts. Människorna där beter sig så som man väntar sig och de delar ens egna outtalade antaganden. Vädret är som det ska vara. Himlen, skogarna och fälten skulle inte kunna se ut på något annat sätt.

Och så är det, tycker jag. Jag tror det inpräntas tidigt och jag tror det fastnar för alltid. Det blir den mall som man senare kommer att jämföra alla andra platser med.

Så länge resorna är korta och vistelsen temporär är skillnaderna intressanta och spännande, kanske själva motivet för resan. Det är när den nya platsen blir permanent som perspektivet plötsligt ändrar sig. För mig blev det till ett bekymmer alldeles nyligen."

När jag läste detta efter mina veckor i Skåne kändes det som om jag kunde ha skrivit det, om jag hade varit mer begåvad mer orden. Mina referensramar om vad som är hemma finns inte här. Inga kullar, knappt någon skog, annorlunda blommor i dikena, annorlunda lukt, annat ljus, konstiga ljud (då menar jag inte bara skånskan) och annat tänk. Ergo: Kristianstad kommer aldrig heller att bli hemma.

Om man tänker sig att hemma är där man är trygg så är fortfarande inte Kristianstad hemma men det har åtminstone en chans att bli det sinom tid...

Innan vi bestämde oss för att flytta tänkte jag att hemma är där Love är och så försöker jag fortsätta tänka, men det är ganska tydligt att det inte räcker. Hemma måste vara där jag är också.

On a lighter note...

Vi gick på bio här i stan för första gången. Utbudet var inte enormt och det blev Mamma Mia. Jag var lite sugen på att se Mr. Darcy sjunga men Love var väl inte överlycklig men gick med på det ändå. Tur för honom! Vilken skön film! Ett riktigt lyckopiller som inte ens Love kunde stå emot. Se den!

Snart ska jag försöka få upp lite bilder på lägenheten, men just nu är det så stökigt så det är inget roligt att fota. Men det kommer... Håll ut Kristina =)