Senare samma kväll

Ganska nyss hemkomna från Arn. Se den. Om ni vill skratta lite. Love och jag roade oss med att räkna hur många gånger de plagierade Braveheart. Vi tappade räkningen. Men som en skåning uttryckte det: "Deit vaor prrreisvärrt".

Det var också kul att kunna konstatera att Kristianstad har den mest kissnödiga publiken i detta rike. Jag skojar inte om jag säger att en person var tredje minut reste sig upp och gick ut ur salongen. Ibland gick det två samtidigt för att det är så "skämmigt" att gå själv. Gissa vilket kön och hur gamla de var? Dessutom går de precis när det ska till att bli lite action. Man kan inte dra i sig en jumbocola första 15 och tro att det kommer gå bra. Priset tog kvinnan som gick när det gått ca 1,5 minut av filmen. Rimligtvis borde hon ha varit nödig redan under reklamen, dumt att gå då kanske?

Kommer nu osökt ihåg när jag såg Sagan om de två tornen för andra gången tillsammans med Kicki. Precis när orchen med hornet står på en sten och tutar inför det stora slaget pickar hon mig lite på armen och viskar: "Jag måste gå på toa.... " Jag försökte förklara att det var en ganska spännande scen som just skulle börja men nöden har ingen lag. Sen ville hon inte tränga sig in igen till sin plats så hon satt på en handikappstol närmast gången resten av filmen. Men det visste inte jag förrän filmen var slut så jag trodde hon missade slutet. Kul att gå på bio ihop!=)

I ett av mina första inlägg skrev jag att folk som hörde att vi skulle flytta till Skåne ofta härmade skånska. Nu, väl nere i söder, blir det tvärtom. Folk som hör att jag är från Dalarna försöker härma dalmål istället. "Jahaao, från dAAAlarnAAA. Behöver jag säga att de inte lyckas särskilt bra? Ett krampaktigt leende är allt jag mäktar med vid dessa tillfällen. Vaffö gö di på detta viset? Härma dialekter, vaffö då?

På jobbet är det en kille som är från Dalsland. Med honom känner jag viss tillhörighet, mycket beroende på att han är en av få personer som jag kan förstå språkligt. Vid en diskussion häromdagen sa en skåning att Norrland, det börjar norr om Älmhult. Jag protesterade givetvis och sa att gränsen gick vid Gävle. Men min dalsländska kollega menade att det inte var lönt att diskutera: "De tror ju att Dalsland ligger i Norrland så det är ingen idé." "Hahahaa, gör de, vilka nötter" svarade jag samtidigt som jag febrilt försökte komma på vart fan i Sverige Dalsland ligger. Jag kunde inte ens nämna en stad i Dalsland och jag höll tyst resten av samtalet för att inte bli avslöjad. Måste kolla en karta nu känner jag, har fortfarande inte kommit på var det är. Senast min kunskap om Sveriges geografi uppdaterades var i trean när vi hade "Pojken och tigern" och den boken fick vi inte ta hem för fröken när vi slutade.