Imorse var det inskrivningsdag med Handbollsskolan och eftersom vi skulle vara vid hallen redan halv tio valde vi det enda rätta, nämligen att stanna hemma från festen igår. Hemma-Kerstin is back. Dessutom mådde jag inte helt 100 så det var lika bäst.
Love var vansinnigt taggad, medtvingad som han var. Jag låg i ledning hela vägen dit med 2-3 meter eftersom Love envist hävdade att hans kropp inte kommit igång än. Är den någonsin igång? Inte när man promenerar iaf.
Väl där visade vi verkligen vad vi går för organisationsmässigt och allt var klart i god tid innan ungarna skulle komma kl. 10.
Tyvärr för oss hade vissa missuppfattat annonsen och trodde att det var drop-in under två timmar medan planen i själva verket var att vi skulle dra igång gemensamt vid tiotiden. Men vi hade en tapper skara på 12 ungar vilket var något sämre än förväntat, där ser man vilken skillnad det var att inte ge sig ut mer på skolorna och informera. Men för vår del gör det inget om gruppen blir hanterlig, tillsammans med de från förra året har vi nog 20-25 st och det är mer än tillräckligt. Det är bara klubben som skulle önska att de kom runt 60. Rys.
Efter lite uppvärmning och plättboll var det dags för hinderbana. Vanligtvis brukar Johanna, som är två äpplen hög och väger som en påse popcorn få visa hur man ska gå tillväga på de olika hindren men på något konstigt vänster föll lotten på mig idag, till allas stora glädje utom min.
Förutom att graciöst hoppa över en plint och rulla på långmattan fick jag kravla flera meter under tunna madrasser lagda över två bänkar. Ni minns att de hederliga gamla gympasalsbänkarna inte är så himla höga va? Jag tror att om jag lade mig platt bredvid en skulle min rumpa vara precis i jämnhöjd.
Sedan ska man dessutom röra sig framåt och då höjs bakpartiet ofrånkomligt ytterligare någon centimeter.
Jag kasade därmed fram över golvet med madrassen medkasandes på rumpan. De låg liksom inte kvar där de skulle. Som tur var hade vi vänt bänkarna uppochner (vilket iofs gjorde utrymmet ännu lägre) så det fanns ett stopp för madrassen, annars hade jag kravlat runt halva hallen med en madrass ovanpå.
I övrigt skötte jag mig helt okej, förutom att jag trodde att en kille i 9-årsåldern med solklar tjejfrisyr var en tjej, vilket jag råkade säga också. Fast jag fick inte veta förrän efteråt vilken sort det var på barnet. Då kändes det bra.
En gullig anekdot var den lilla killen som inte förstod att begreppen krokodilstreck och krokodilskor är bildliga. I minihandboll är handbollslinjerna gröna, och för att barnen ska lära sig att inte kliva över linjen säger vi att det bor krokodiler innanför linjen som biter en i tårna om man trampar innanför. Den enda som kan vara där inne är målvakten för han har krokodilsäkra skor.
Han ville jättegärna stå i mål bara för att få ta på sig krokodilskorna men jag försökte förklara att det var hans egna skor som förvandlades till krokodilskor. "Nej..., de ser likadana ut." Sötnöt.
Även om det har varit trögstartat med inspirationen till att hålla HS en säsong till kan jag inte neka till att det kändes väldigt roligt idag. På lördag drar vi igång på riktigt mellan 9-10. Det blir en prick i himlen det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar