Personlig utveckling

Igår var en väldigt utvecklande dag måste jag säga. Jag utökade mitt CV med två punkter: Tennisproffs och Pressfotograf.

Långt innan jul föreslog Nasti att vi skulle spela tennis och efter diskussioner preliminärbokade vi den 27:e december, eftersom det är en tung dag för en julivrare som jag själv. Då är alla dagar som heter något med jul slut och det är bara att inse fakta - det är jävligt långt till nästa jul. Då kan man lika gärna spela tennis, resonerade jag.

När vi passerade hallen häromdagen påminde Nasti mig om vår deal och vi bokade en tid. Helt plötsligt var min tennisdebut ett blivande faktum. Men sedan vi flyttade till Skåne är det så här jag är. Jag provar tennis fast jag har medelmåttigt bollsinne och nedsatt sidledsförflyttningsförmåga.

Efter att ha stissat om vilken klädsel man förväntades ha (vit kjol, pannband?), vilket iofs inte spelar någon som helst roll eftersom min klädkod nuförtiden är "det jag kommer i", begav vi oss till hallen.

Vårt mål med tennistimmen var att ha roligt och att få röra på oss. Check and check. Jag skrattade så jag grät stundtals och sprang som en vettvilling. Eftersom varken Nasti eller jag hade fickor på kläderna fick vi proppa ner bollarna i byxlinningen. Så länge jag inte kutade alltför mycket funkade det bra, men så fort jag gjorde en tjurrusning mot nät förflyttade de sig söderut i brallan. Det var ett grävande i byxorna efter nya bollar utan dess like och ett tag var jag orolig att jag skulle hitta bollar i skinkvecken veckor senare.


Jag var inte helt värdelös på tennis, men samtidigt spelade jag och Nasti efter våra egna regler, vilket några söta små blivande tennisproffs i 4-årsåldern påpekade så gulligt så. Vårt mål var inte att spöa varandra utan att slå bollen till varandra och minimera antalet gånger vi behövde böja oss ner och samla ihop alla bollarna igen. Vi lyckades iaf med det förstnämnda.

Jag blev så inspirerad att jag fick för mig att jag och Love skulle spela på min födelsedag men när jag skulle boka var hallen stängd för reparation då, så det får vänta.

På eftermiddagen var det dags för hemmamatch och det var bara att pälsa på sig halsduken och bege sig. Det var en trevlig match med seger och go stämning som vanligt. Love lyckades blåsa caféteriakillen på 4000 kr i målchansen. Han hade spelat på 30-24 men med fem sekunder kvar spikade Love slutresultatet till 31-24... Han blev uppringd efteråt och krävd på pengarna, på skoj förstås även om frustrationen var äkta.

Efter matchen blev killarna intervjuade och tidningen hade koll på att vi firat jul tillsammans och ställde lite frågor om det. Då informerade Olle om vårt pepparkaksbygge och då ville förstås Bladet ha bilder, eftersom Arenabygget är något av en het potatis i staden. Då Olle inte hade någon redo fick jag i uppgift att maila reportern vilket jag gjorde. Från och med imorse kan jag därmed titulera mig pressfotograf eftersom min bild fanns i både pappersbilagan och på nätet.

Nu sitter jag i soffan med tummarna i hängslena och bara pyser av stolthet.