Äntligen hemma efter världens längsta dag. Det värsta är känslan av att man aldrig riktigt kommer hem utan går och lägger sig på kvällen, vaknar i lärarrummet och undrar vad fan det var som hände.
Föräldramöten är inte min favoritsysselsättning här i livet. Visst är det kul att träffa päronen till ens äpplen, men ibland kan man hamna i helt surrealistiska diskussioner som man i sin vildaste fantasi aldrig kunnat förutse. Och då försöker vi av erfarenhet ändå förutse allt som föräldrar kan reagera på.
I det stora hela gick det ändå bra, hade en trygg kollega med mig, och nu är det avklarat. Men varför är det alltid de som har minst vettigt att säga som pratar mest och högst? När Elis blir stor ska jag vara den perfekta föräldramötesföräldern. Gör som jag blir tillsagd, ältar inget, och håller tyst.
Jag kommer nog vara ett jävelskap till f-mötesförälder:)
SvaraRadera