Kanske att stoppet på E18 var ett omen?

När jag kom hem efter jobbet snabbpackade vi inför resan till Dalarna. "Har du tagit det? Behöver vi det här? Har vi nappar?" Saker packades i raskt takt. Vi hade ett bra samarbete helt enkelt och kom iväg ganska snabbt för att vara oss. Jag var dock dödstrött efter att legat sömnlös halva natten efter kaffet på maten kvällen innan, så jag såg fram emot att kanske slumra lite i bilen.

Vi tog oss ner på E18 och hann inte åka många meter innan det blev tvärstopp. En kollision hade skapat jätteköer och det tog oss säkert 15 minuter att bara ta oss till nästa avfart för att kunna komma runt istället.

Men efter det flöt det ändå på, vi såg en jättemaffig regnbåge utanför stan och livet var fint. Jag försökte luta huvudet lite men det var stört omöjligt att sova eftersom Elis utvecklats till någon form av evighetsljudsmaskin.

- "Mamma?"
- "Ja?"
- "En gul lastbil!"
- "Oj, såg du det?"
- "Ja-a!"

- "Mamma?"
- "...ja?"
- "En skopa!"
- "Jahaa."
- "En stooor skopa!"
- "Mmm."

- "Mamma?"
- *tom blick*
- "En häst kanske?"
- "Ja, vi kanske ser en häst."
- "Mormor häst?"
- "Ja, det står hästar hos mormor."
- "Loligt!" *klappar händer av förtjusning*

- "Mamma?"
- "Mamma vilar."
- "Sjunga Ketchup pjutta?"
- "Du kan sjunga för mig."
- "Naeeej!" (som om man skojat)

Hela. Vägen. Dit.

När vi äntligen kom fram hade vi en trevlig kväll med god mat. Elis fick en tidig födelsedagspresent som han monterade tillsammans med morbror och morfar. Resten av kvällen kasade han runt med sin nya cykel, stolt som en tupp. Mormor hittade en liten plinga också som de monterade på styret så nu hörs han ordentligt. Överallt.

Det var ju inte aktuellt för Elis att gå och lägga sig så han kasade runt en timme extra innan vi fick ens diskutera att ta på pyjamas och läsa saga.

Då frågar jag Love efter en napp.

- "Du tog ju dem!"
- "Nej, jag frågade dig om du tagit dem och då sa du nej!"

Love börjar få något vilt i blicken.

- "Skojar du eller?"
- "Nej.."

Lönlöst rotar vi igenom alla väskor efter någon som kanske gömt sig men nej. Vi har ingen napp och det är mitt eget fel.

Att dela en nittio cm bred säng med en tvååring är fullt tillräckligt för att man ska känna att man har sovit dåligt. Att dela den med en tvååring som sakta men säkert inser att det inte finns någon napp att tillgå är fruktansvärt.

- "Napp?"
*undviker frågan, läser Alfons*
- "Pappa hämtar nappen?"
- "Du rör väl inte sågen?"
- "Naaaapp!"

När sagan var slut och det inte fanns något som kunde distrahera honom längre utvecklades de frågande ropen efter napp till fullblown vrålskrik. I en timme. Sedan sov han en timme, vaknade hysterisk igen och så höll vi på. Fram till fyra, då blev han pigg och då kan ni läsa dialogen vi förde i bilen för det var ungefär så det lät, bortsett från att mina svar antingen uteblev eller byttes mot "mamma sover, alla sover, tyst nu, sov!"

Jag är, för att uttrycka det milt, rövtrött.

Ett par lektioner bara

Vårens första långhelg står för dörren, himla fint! Imorgon drar vi till stugan, via Loves svärföräldrar. Ser mycket fram emot att komma iväg, och särskilt till Floda då, det var ett tag sedan vi var där, som vanligt. Nu när vi bor så nära och har bil borde vi lära oss att det går att åka oftare, men vi har liksom inte rutinen inne än.

Love, den stackarn, har inte ledigt på måndag och har dessutom handbollsrelaterade åtaganden på söndagen så han får fara och flänga lite extra. Elis och jag däremot ska bara njuta av att vara tillsammans med hans svärisar.

Ryktet går att Elis ska få sin första cykel också, en med sådant där handtag så man kan putta på/hålla fast det cyklande barnet. Föreställer mig några fina promenader runt broarna med glad unge hela vägen. Yeah.

Idag tjuvstartade vi långhelgen lite med att bjuda hem Weras päron och Wera på torsdagsmiddag. Elis och jag kommer hem tidigt på torsdagar och då är det trevligt att kunna bjuda hårt arbetande människor till dukat bord. Love fick också vara med. Dessutom garanterar det att jag tar tag i städandet inför helgen också, det blir annars lätt inte av om man hinner landa i soffan först.

3-0 i sockermatchen för övrigt, även om det krävdes att jag gick och lade mig halv nio igår för att inte börja gå rundor i köket på jakt efter något sött. Tex chokladen jag har ligger. På lördag... då jäklar.

Spara eller Slösa?

Nu fick jag något att tänka på. Porrsurfade lite på ikea.se för att kolla in min tilltänkta soffa och då såg jag den här, där delarna kostar närmare hälften så mycket som den jag först tänkt mig. Den ser dock inte lika stabil ut som mitt förstaval och vi är ju ett gött gäng som ska samsas/sova i den, så den måste kunna hålla sina modiga kilon utan att braka ihop.

Dock kan det ändå vara värt en titt, om inte annat för att det skulle bli mer pengar över till något att sörpla på när man sitter i den, om vi skulle slå till på den här.

Mer balle åt folket

Alltså jag är allvarlig, jag behöver verkligen hjälp att övertala Love om att de där balkongmöblerna är ett måste! Än så länge är det tre tappra själar som tagit plats i loungen med snacks, drinkar och calypsomusik i bakgrunden. Det får plats några till!

Det börjar verka kärlek banne mig

Det var bra nära att den här vanliga jäkla tisdagen lyckades få oss att glömma vilken dag det är idag: det är ju min och Loves årsdag! Nio år tillsammans räknar vi nu, och vi har som vanligt satt upp ett nytt mål, ett år till. Man vill ju ha tio jämnt, ser snyggt ut på cv:t.

För att göra en lång historia kort: hjärta hjärta och allt det där.

Hur kan man INTE vara tillsammans i nio år med honom?

#Sockermatchen2012

Idag drar jag igång min match mot sockret. För varje dag som jag inte äter godis, fika, glass eller dricker läsk (sådant med uppenbart socker i) får jag ett poäng. För varje dag som jag faller igenom/väljer att äta något sött får sockret poäng.

Har ju kört VV ett tag nu och har sedan veckan innan Festen helt tappat farten så jag ser det här som en spark i ändan. Det är ju inte heller en uttalad diet eller något strikt program utan bara ett sätt att belysa hur ofta det blir något sött (och det är ooooofta.)

Jag ska köra fram till midsommar, och det är 59 dagar dit. Tänker mig att jag max ska släppa in 10 bakåt, för att använda sport- eller sextermer.

Inspirationen fann jag här!

FYI: Vi har inte gjort annat sedan du kom!

Love kramar mig i köket.

Elis: "Sluuuuta kjamas, kjama mig istället!"

Bildinlägg

Till Anns möhippa förvandlade jag en vanlig dalahäst (med ful reklam på märk väl) till...

..en IFK-dalahäst! Vi skulle ha med oss en present som symboliserade hur vi träffades. *paus för spontana applåder*

Mina fina killar!

En stolt bagare som skär upp kakan han har varit med och bakat.

Mamma Kerstin ft Elis

Btw

...det är Love som tryckt i "Ökenbollar" i inlägget under. Jag såg honom.

Alla vill väl ha en fräsch balle?

Om bara april skärper sig så är det snart dags för en ny säsong på ballen. Visst hade vi många trevliga kvällar där förra sommaren men helt ärligt så sitter man inte särskilt bekvämt på den. Efter en stund får man ont i både rumpa och rygg, och det hjälper liksom inte hur många olika ställningar man än provar.

Jag drömmer, som säkert många andra, om en stor och skön balle som man kan sitta på hela kvällen om man vill, men nu får jag helt enkelt försöka göra det bästa av den jag har.

IKEA har ju lösningar på allt, så även på min balleproblematik. Kombinationen nedan, fast med vinkeln i andra änden, skulle passa perfekt. Ett litet bord också, några paraplydrinkar (som jag aldrig annars dricker, men man kan ju börja) sedan är ju sommaren gjuten!

Om du håller med mig om att det vore en bra idé att införskaffa denna soffa kan ni ju hjälpa mig att övertyga Love. Skriv gärna en bra anledning till varför vi ska slå till, vinnaren får göra oss sällskap på ballen vid tillfälle!

Tillägg

Två saker jag glömde i förra inlägget:

1. Jag skrev ju baske mig på för en termin till här på Irstaskolan, vilket innebär att jag har lön över sommaren. Det mina vänner, är otroligt skönt att få klart så här redan i april. Men det känns ändå lite kluvet, för det innebär en termin till utan fast tjänst och att det blir osäkert till jul istället.

2. Följande konversation utspelades mellan mor och son:

E: "Ballong mamma?"
M: "Vi har inga ballonger hemma."
E: "Köpa? Köpa ballong mamma?"
M: "..." (chockad och oförmögen att få fram ljud)
E: "Snääääälla? Snäääälla mamma?"

När i hela fridens namn lärde sig Elis att tjata? Om att KÖPA saker? Avgå föräldrar.

Intensiv onsdag

Igår hände det så mycket att det rent logiskt känns som att det borde vara fredag idag.

Dagen började som vanligt, förutom att Elis bestämde sig för att ägna orimligt mycket tid åt sin smörgås vilket ledde till att Love och jag bytte blöja, klädde på honom, fixade droppar, petade snorgubbar och borstade hans tänder samtidigt. Ett högriskprojekt med många potentiella katastrofer om man skulle råka tänka fel en sekund.

När jag kom till jobbet fick jag sms från Mickis som blivit sjuk vilket innebar att vi stod utan barnvakt under kvällen då vi skulle åka till Etuna för att kolla Guif-Kristianstad. Ringde världens bästa mormor som återigen ställde upp, så det löste sig.

På tyskan försökte jag hålla en genomgång om pronomen, ett ämne som inte ligger särskilt varmt om hjärtat, och det visade det sig att jag inte var ensam om att känna så. Elevernas fokus var milt sagt lågt.

Det oerhörda ointresse som puttrade i klassrummet skavde lite, men var egentligen inget nytt under solen. Det var inte förrän en elev kom på att hen skulle hämta sina böcker (5 min efter påbörjad lektion) som det till slut brast. Jag drämde boken i katedern, svor och skrek att de fick klara sig själva utan genomgång för att jag inte orkade med dem just då, sedan gick jag därifrån och smällde igen dörren (har mycket smällvänlig dörr).

När man inte skäller så ofta får det verkligen effekt.

När jag kom tillbaka till klassrummet hörde man inget annat än krafset av blyerts och ett enstaka frammumlat "det ska nog vara meine".

På lunchen tog jag och mina kollegor en kort promenad till macken eftersom vi behövde proviantera inför eftermiddagens långa konferens om Lgr11. Tur för mig så var det Martin som jobbade och han bjöd på en brownie som man kunde haft med sig som enda proviant upp på K2. Mäktig.

Jag köpte förstås godis ändå, man vill ju inte gärna behöva ställa om sig med så kort varsel.

Konferensen visade sig vara väldigt löst planerad så vi kunde ägna oss åt vad vi ville. Satte oss med kunskapskraven i svenska och klurade på uppgifter som skulle passa. Mycket skönt med något så konkret och inte bara diskussioner in absurdum.

När jag kom hem var det bara att svida om till orange tröja och ladda för match. Love, som är ett känt ansikte i Sporthallen och har sympatier i båda lägren vågade inte göra mig sällskap, för hans del var det tillräckligt att sitta på de platser som Johan fixade åt oss, i bortalagets hörn. Jag var inte heller helt 100 på om jag skulle våga ha tröjan, Guifsupportrarna är väl de enda som kan mäta sig i galenskap med IFK:s men jag hade ju lovat.

Framme i hallen blev vi invisade bakvägen för 5 av IFK:s biljetter hade försvunnit, så det här med att vi skulle ta en korv sket sig omgående eftersom vi inte hade några bevis för att vi hörde hemma i hallen, så vi fick vänta med middagen ett tag.

I takt med att hallen fylldes på steg stämningen där inne, det var helt galen inramning. En liten IFK-klack hade fått plats på ena kortsidan och när de fick syn på Love började de skandera "Looove Asplund" *klappklappklapp*, men tror ni Love hörde eller? Nej, jag fick putta på honom så att han kunde vinka och få slut på det.

I Sporthallen får man i egenskap av bortalagets gäster sitta på första raden i ena hörnet och då kan man typ nypa kantspelarna i skinkan om man skulle vilja, sjukt nära sitter man. Så fort spelet var vid oss var man tvungen att vara med så inte en boll kom farande rakt i huvudet.

Det var en riktigt bra match, IFK tog ledningen och spelade riktigt bra och det kändes häftigt att vara där. Stämningen steg för varje sekund som spelades.

Ända tills Guifs älskling Zacke däckades av en armbåge och gick i golvet med spräckt ögonbryn.

Han var helt väck, vilket syntes allt för tydligt på tv-bilderna. Ögonen rullade bak, han krampade med kroppen. Det som tv-bilderna inte visade var hur han sedan reste sig och raglade runt på planen, stödd på folk som försökte få stopp på honom. Han var helt borta, benen bar inte och det krävdes tre man att få ner honom och få honom stilla.

Det var utan tvekan det värsta jag sett på en match, långt värre än när Dokkas fot hängde på tvären. Jag trodde faktiskt att han var döende, att det var dödsryckningar. Det tog 20 minuter innan ambulansen kom och inte förrän de bar ut honom fick vi besked att han var vid medvetande och svarade på tilltal.

I ett ögonblick var allt som förbytt. Den fina stämningen var bortblåst, och glåporden började hagla mot alla som kunde kopplas till IFK. Folk var nästan på väg in på planen, pekade finger, skrek "Döda dem" och vi som satt på sidan fick vår beskärda del, där uppmaningen att lära oss prata svenska var den vanligast förekommande tillsammans med "danskjävlar".

Domaren på läktaren gav Claus rött kort så han kom och satte sig vid oss. Han sade själv att han inte ens visste om det var han eller Hykkerud som hade råkat träffa Zacke, men att det absolut inte var någon som gjort något med flit.

Hykkerud förresten, han verkar inte ha alla nissene på låven, för under tiden Zacke låg så gick han runt och betedde sig illa och gestikulerade mot publiken och hetsade. Visserligen fick han nog höra ett och annat men det vettigaste hade varit att samlas med laget och visa lite respekt. Pucko.

Jag var redo att lämna hallen där och då. All glädje som handboll kan bjuda på var borta och jag var ärligt oroad för vad folk skulle kunna hitta på. Om till synes normalfuntade män över 50 kan sitta och vräka ur sig sådan skit som de gjorde, vad skulle inte yngre hetsporrar kunna ta sig till?

Efter en stund kom en matchvärd fram och erböjd Claus eskort ut ur hallen, eftersom de inte litade på att han skulle kunna undgå att bli påhoppad efter/under matchen. Guifare som vi känner gjorde sig ärenden förbi honom och hävde ur sig spydigheter. De såg inte ens oss sitta där, vilket kanske var lika bra. Alla var svarta i synen.

Resten av matchen mådde jag bara illa. Det gick liksom inte att få bort synen eller att börja tänka handbollsmatch igen. Det var verkligen synd, för även om domarna inte höll för trycket så var det en fortsatt bra match, som IFK hade förtjänat att vinna. Dock fixade de inte att spela 4 mot 6 en tredje gång under matchen och segern försvann i slutminuterna.

Det som var positivt med att Guif vann var att lynchstämningen dämpades och folk valde att fira segern istället. Vi vågade oss tom ner på planen för att byta några ord med våra vänner från båda lagen, och de kommentarer jag fick om min orangea tröja var hövliga om man jämför.

Efter matchen åkte vi till Max i Etuna för att slänga i oss en hamburgare innan vi åkte hem. När vi mer eller mindre hade ätit färdigt ramlade halva Guif in genom dörren och där satt jag i min lysorangea tröja. Vi åt färdigt och gick mot utgången. Jag såg i speglingen i fönstret hur de bakom min rygg gjorde fula gester och sa saker. Moget. Vi bestämde oss redan där och då att vi inte skulle se några fler matcher det här slutspelet.

När vi kom hem berättade mamma att Elis hade hostat så att hon trodde att det var hundar i lägenheten. Efter en stund hörde vi också det. Krupphosta... Elis hostade så han började gråta och när jag kom in till honom hörde jag hur han kämpade för att svälja och dra in luft. Det är ett helt fruktansvärt ljud att höra komma från sitt barn, och jag kände hur paniken växte, även om jag läst om falsk krupp på nätet 100 gånger, men det här anfallet var det värsta hittills. I tjugo minuter satt jag med Elis i knät på balkongen tills det började lugna sig.

Sedan gick vi och lade oss helt färdiga... typ som jag ska göra nu med.

Skandalerna

Kan tänka mig att det sitter några läsare runt om i landet och bara väntar på det här inlägget. Vad hände IGENKLIEN på Festen, var det några skandaler, några grova övertramp, någon nakendans fram på småtimmarna?

Jag måste tyvärr göra er besvikna. Vår fest var fantastiskt fin och trevlig och rolig på alla sätt men några större snackisar bjöd den inte på. Ingen nakendans värd namnet heller även om min axelbandslösa klänning hade andra planer under den ystraste dansen.

Bortsett från att någon valde att spela en och samma reklamlåt (vi har ju betalat för att slippa reklamen) under slutet av Festen så var det faktiskt yours truly som gjorde bort sig mest när jag på scenen, under genomgången av hur det här med tipspromenad egentligen går till, sprätte med foten och skickade iväg två champagneglas rakt ut i folkhavet. Missade VästeråsIrstas stjärnmålvakt med en hårsmån. Det hade varit något nu när de håller på att kvalar sig upp i Elitserien.

Men jag är på inga vis ovan vid att göra bort mig offentligt så jag tog det ändå med hyfsad fattning. Jag var också lite salongsberusad så det gjorde väl sitt till. Kanske. Men jag ska erkänna att jag bannade mig själv ända fram tills dansen drog igång... "Vafan var du tvungen att sparka ut med benet på det viset, så jävla onödigt!"

Sedan började jag dansa och sprätte sålunda med benen resten av kvällen så jag tog inte till mig av mitt skäll.

Tipspromenaden

Vår festinbjudan var bara ett litet visitkort med en webbadress på som ledde till en blogg där vi hade lagt upp en sida med inbjudan och sedan i takt med att folk OSA:de så skrev vi små blogginlägg om våra gäster med roliga bilder där vi förutom att basunera ut om de var över 30 år också skrev någon liten anekdot.

Dessa inlägg låg sedan till grund för den tipspromenad som de fick gå innan kaffet, då vi också hade delat in dem i lag med folk de kanske inte kände. Det blev väldigt lyckat för de flesta visste ändå något om någon fråga och de tvingades prata lite. Dessutom hade jag skitkul när jag gjorde dem i Pages, älskar fan pages, vad är Word liksom? Älskar iMovie också, men det kanske ni har räknat ut vid det här laget...

Nedan har ni några av frågorna för mina gäster. Fråga 7 är en personlig favorit.

Dansen

Jäklar i min lilla låda vad jag svängde mina lurviga på Festen. När allt officiellt var klart släppte jag allt och bara hade roligt. De som inte ville dansa fick klara sig själva och jag hoppas att mina sittande vänner hade förståelse för detta.

Vanlig syn på Festen

Nu skulle jag ju gärna skryta med att jag är vansinnigt dansant som människa, men nej, jag var nog bara perfekt berusad vid det tillfället och hade blivit av med ett par hämningar. Hur det än gick till så hade jag skitkul.

När vi ändå är inne på ämnet tänkte jag passa på att lägga upp en film jag satt ihop på Elis. Insåg för ett tag sedan att jag har hur mycket som helst filmat med mobilen som bara ligger i den och aldrig blir något av så igår tog jag tag i den biten och först ut är en samlingsvideo på Elis när han dansar.

Man kan redan nu se att han trots sin ringa ålder passerat både sin far och sin mor vad gäller talang och taktkänsla.

Stjärten

Festens mest spektakulära hatt, med två kullar istället för en, stod Hannes för. Han hade inhandlat en stjärt och satt på huvudet, något som måste ha känts som en jättebra idé fram till ungefär 2 timmar innan det drog igång då han visade sin hatt för någon annan än Axel, som gissningsvis ivrigt påhejat honom i hans beslut. Då såg Hannes helt plötsligt lite besvärad ut och vid ett tillfälle var han så desperat att han försökte fästa en påskfjäder i stjärtskåran (på hatten alltså), som om det skulle hjälpa.

Kanske att det var hans föräldrar som hade störst dubier, jag tyckte det var jättefestligt, alla hattar var ju välkomna på vår fest och eftersom han hade den på huvudet kvalade den lätt in. Under kvällen lättade ångesten något och nu tror jag att han återigen applåderar sitt beslut.

Ögonblick som värmer en moders hjärta

Shake that ass.

Hattarna

Det var ju inte bara jag som hade hatt på Festen, som tur var. Det var en salig blandning av stråhattar, filthattar, stora hattar, små hattar, pyntade hattar - the lot. Påsktema var populärt och det var flera som pyntat med fjädrar och kycklingar, vissa mer än andra. Tex min syster Kajsa som hade en fullstor mekanisk tupp på sin hatt som låg och gned sig och spred god/obekväm stämning.

Hatten

Ja, det här med hatt visade sig inte vara det lättaste. Gick igenom 5 olika alternativ innan jag till slut bestämde mig. Jag köpte på Myrorna, försökte sy om, sy nytt, skickade ut mamma i uthuset hemma på gården och köpte på Åhléns. Till slut blev det en av de tre hattar som min mamma dammade av ute i farfars stuga. En svart top hat, med jag vet inte hur många år på nacken. Lite sliten, lite liten men väldigt tuff. Den var pricken över i verkligen.

(edit: Om ni undrar över det något kortfattade inlägget med abrupt slut och ingen bild beror det på att min värdinna för kvällen, Mickis, till slut kom ner från sin läggning av Wera/tupplur. Men man har så roligt man gör sig, så jag drack vin, hällde upp chips, korkade upp datorn och roade mig själv efter bästa förmåga. Som man gör hemma hos andra liksom.)

Bongofilm presenterar

Med armar i kors som enda försvar

Går från mitt klassrum för att hämta något. Ser en flicka stå så långt in ett hörn hon kan komma med armarna i kors och huvudet lutat mot väggen. Mittemot henne, lite för långt bort, står en pojke. Han har spelat pingis med sina vänner, men verkar ha satt plötsligt stopp för spelandet eftersom han håller både boll och racket i sin hand. Han vet inte vad han ska göra med sina händer riktigt. Ibland slår han bollen mot väggen, men lyckas inte fånga den. Pingisbollens ljud när den smiter över golvet passar inte in.

Samtalet ser ledsamt och allvarligt ut. Tänker direkt att de är tillsammans, fast kanske inte numer. Kanske gör de slut precis där framför mina ögon. Vänder snabbt bort blicken, går in i lärarrummet.

Känner min egen högstadietid skölja över mig. Hur jag själv en gång kom för sent till en lektion för att jag hade ett jobbigt samtal med en pojke. En pojke som skakade i hela kroppen, som jag ömkade men inget mer. Som jag tror att jag lovade att vi skulle prata mer sedan, men som jag aldrig vågade titta åt igen. Som inte fick se mig ögonen en gång till.

Går tillbaka mot mitt klassrum. Pojken står närmare flickan nu men hon tittar envist ner i golvet. Nu gråter hon. Hon har armarna stenhårt i kors framför sig, en sista mur. Eller kanske den första hon har satt upp?

Går in i mitt klassrum, stänger dörren, och börjar tänka på hur i helvete flickan eller pojken ska kunna lära sig något i skolan idag. Om livet har de säkert lärt sig något, men det som jag som lärare förväntar mig, förhör, ställer krav om?

När jag för många många år sedan till slut kom till lektionen satt jag mest och stirrade på mitt papper. Jag skrev håglöst en överskrift. Klassens besserwisser påpekade att jag stavat fel och jag tog ut all min frustration på honom.Varje gång jag ska stava till det ordet tänker jag på honom, och på den andra pojken.

Repetion. RepeTItion.

Fast jag av egen erfarenhet vet att det är livet mina elever lever i skolan, ägnar jag mycket tid åt att glömma det när jag har dem innanför mina fyra väggar. Att vara lärare är svårt, men att samtidigt vara människa är svårare.

PS till maten

Jo just det, bror Johan fixade också lunch till alla innan Festen, för det hade jag helt förträngt att man kanske skulle vilja äta något mellan frukost och buffé. Insåg med fasa att vi skulle ha 12 vuxna hemma i lägenheten och jag trodde verkligen inte att varmkorven skulle räcka.

Då slängde han ihop någon bulgursallad med vitlökskyckling.

Ok då.

Maten

Förstår att ni sitter som på nålar där hemma och undrar när jag egentligen ska klämma ur mig mastodontinlägget om allt roligt som varit. Svaret är: inte någonsin. Istället väljer jag att klämma småpluttar av helgen istället, då kanske det faktiskt har en chans att bli publicerat.

Plutt 1:

I onsdags kom min bror med tåget för att hjälpa mig med maten inför Festen. Himla smidigt att ha en kille med kockvana hemma måste jag säga. Han hjälpte mig inte bara med att göra två plåtar med paj och 40 portioner pastasallad, han svängde också ihop schysst käk att äta under tiden. Det är ju inte som att man är jättesugen på att laga mat när man står med pastasallad upp till armhålorna och önskar att man hade en spade att röra om med. Jag tyckte att vi kunde äta varmkorv, men Johan gick all Här är ditt kylskåp och svängde ihop kantarellrisotto med vitt vin och lax.

"Ok då, det kan vi väl också äta."

Utöver två backar med sallad och sex st aluminiumformar med paj gjorde jag 75 cakepops the size of golfbollar och det var garanterat ingen som gick hungrig från vår fest. Förutom jag då som var så uppe i varv att jag inte knappt kunde äta. Tryck in- och tryck upp-kläder gjorde väl sitt till, kände mig avsnörpt strax ovan magen.

Tillsammans med det Mickis gjorde (sallad, mozzarellasallad, bröd och mer paj) och det lokalen ordnade (grillspett, kycklingklubbor, såser, mer sallad och mer pastasallad - som vi inte hade beställt) fanns det mat för ett helt kompani. Olle ska enligt egen utsago ätit så mycket att han kände sig fyllsjuk. Men trots hans och andras hjälteinsatser vid buffén fick vi galet mycket mat över och själv har jag frysen full av ostpaj. Lunchlådan är klar fram till sommaren.

Maten var innan Festen det jag var mest orolig över men jag tror faktiskt att vi klarade det rätt bra. Synd att jag inte var hungrigare bara!

Mer K-världsproblem

Hela köket fullt i påskgodis, och det enda jag är sugen på är chips.

Får tvinga i mig en Cakepop under protest.

Vilken helg!

Man är ju inte 20 längre om man säger...

Nu är jag galet trött och ska ägna kvällen åt att knyta ihop en massa lösa säckar efter helgen. Något längre inlägg kanske kommer framöver.

Nu ska jag gosa med Elis, tårarna sprutade på stationen när han kom springande mot mig. Känns som att jag inte träffat honom ordentligt sedan i fredags. Det är för länge för min smak.

NAAAAAAAHBAAAAAAHGAAAAAAAAH

Ungefär så skriker jag i mitt huvud. Som när Mattis är i farten och nakenbadar i snön, eller bowlar med grådvärgar.

Idag är det fest! Hatten på!

Och ballen är bara halvfärdig.

Min att göra-lista är bakvänd. Jag har skrivit att jag ska städa både ballen och lägenheten idag, för att jag tänker att jag inte kommer att ha tid med det ons-tors när det ska hämtas nycklar, gås på stan, hämtas bröder, göras cakepops, skrivas handlingslista, gås på Hungerspelen, klippas hår, handlas, lagas paj och pastasallad, göras förmodligen mer cakepops, packas pynt och packas väska. Plus allt det där som man inte skriver upp på listan men som ändå tar en massa tid, som att sova, äta, bajsa och glo på internet. Måste rationalisera bort något. Om jag inte går på toa resten av veckan kan jag ju städa badrummet idag!

Men det var ju inte det jag skulle komma till. Det jag skulle komma till var att det är helt jävla lönlöst att försöka städa något med Elis i närheten. Istället går jag och förbereder inför sista minutens dammsugning och våttorkning. Vilket med andra ord gör att jag städar men det känns aldrig klart och jag får inte stryka något på min lista.

Jag skulle verkligen behöva stryka något från min lista...

Prokrastinering 2.0

Igår hade jag Ingela på besök och vi konstaterade att det här med att tvätta fönstren sällan/aldrig är prio ett på listan över saker att göra.

Idag, med en att göra-lista på flera sidor, fick jag plötsligt lust och nu är iaf de allmänna fönstren klart förbättrade. Borta är fågelskiten the size of Texas och duvavtrycket från september är ett bloggminne blott.

Jag ska alltså ha fest på lokal på fredag, och jag spenderar dagen med att tvätta fönster hemma. Nytt rekord.

K-världsproblem

Vi hade chips kvar sedan i fredags, Love och jag. Vi delade upp det sista i varsin skål, Love och jag. Mest jag, för att jag skulle få äta mina i lugn och ro.

Jag äter alltid de minsta och trasiga chipsen först om jag har herraväldet över skålen (är det en gemensam skål tar jag de översta), för att jag vill ha de fina mest chipslika chipsen till sist. Ikväll var inget undantag och efter en stunds mumsande hade jag alltså bara perfekta chips kvar. I min skål. Det bästa till sist.

Då sträckte jag mig efter mitt vattenglas och klumpig som jag är lyckades jag skvimpa till det så att vatten hamnade i min skål. Över mina bästa chips.

Det mina vänner, var första gången jag nästan började gråta pga chips. Jag fick fort som attan kasta i mig mina dyrbart sorterade chips huller om buller innan de blev alltför soggiga av vattnet. Blöta chips, hade vunnit sämsta snacks-testet lätt.

När de var uppätna fanns bara lite chipsvatten kvar i botten på min skål.

Ja, jag drack det.

Nej, det var inte gott (Glöm det Loka, not gonna work).

Jag har inte varit så här besviken sedan Olle köpte julmust i november 2008.