Kanske att stoppet på E18 var ett omen?

När jag kom hem efter jobbet snabbpackade vi inför resan till Dalarna. "Har du tagit det? Behöver vi det här? Har vi nappar?" Saker packades i raskt takt. Vi hade ett bra samarbete helt enkelt och kom iväg ganska snabbt för att vara oss. Jag var dock dödstrött efter att legat sömnlös halva natten efter kaffet på maten kvällen innan, så jag såg fram emot att kanske slumra lite i bilen.

Vi tog oss ner på E18 och hann inte åka många meter innan det blev tvärstopp. En kollision hade skapat jätteköer och det tog oss säkert 15 minuter att bara ta oss till nästa avfart för att kunna komma runt istället.

Men efter det flöt det ändå på, vi såg en jättemaffig regnbåge utanför stan och livet var fint. Jag försökte luta huvudet lite men det var stört omöjligt att sova eftersom Elis utvecklats till någon form av evighetsljudsmaskin.

- "Mamma?"
- "Ja?"
- "En gul lastbil!"
- "Oj, såg du det?"
- "Ja-a!"

- "Mamma?"
- "...ja?"
- "En skopa!"
- "Jahaa."
- "En stooor skopa!"
- "Mmm."

- "Mamma?"
- *tom blick*
- "En häst kanske?"
- "Ja, vi kanske ser en häst."
- "Mormor häst?"
- "Ja, det står hästar hos mormor."
- "Loligt!" *klappar händer av förtjusning*

- "Mamma?"
- "Mamma vilar."
- "Sjunga Ketchup pjutta?"
- "Du kan sjunga för mig."
- "Naeeej!" (som om man skojat)

Hela. Vägen. Dit.

När vi äntligen kom fram hade vi en trevlig kväll med god mat. Elis fick en tidig födelsedagspresent som han monterade tillsammans med morbror och morfar. Resten av kvällen kasade han runt med sin nya cykel, stolt som en tupp. Mormor hittade en liten plinga också som de monterade på styret så nu hörs han ordentligt. Överallt.

Det var ju inte aktuellt för Elis att gå och lägga sig så han kasade runt en timme extra innan vi fick ens diskutera att ta på pyjamas och läsa saga.

Då frågar jag Love efter en napp.

- "Du tog ju dem!"
- "Nej, jag frågade dig om du tagit dem och då sa du nej!"

Love börjar få något vilt i blicken.

- "Skojar du eller?"
- "Nej.."

Lönlöst rotar vi igenom alla väskor efter någon som kanske gömt sig men nej. Vi har ingen napp och det är mitt eget fel.

Att dela en nittio cm bred säng med en tvååring är fullt tillräckligt för att man ska känna att man har sovit dåligt. Att dela den med en tvååring som sakta men säkert inser att det inte finns någon napp att tillgå är fruktansvärt.

- "Napp?"
*undviker frågan, läser Alfons*
- "Pappa hämtar nappen?"
- "Du rör väl inte sågen?"
- "Naaaapp!"

När sagan var slut och det inte fanns något som kunde distrahera honom längre utvecklades de frågande ropen efter napp till fullblown vrålskrik. I en timme. Sedan sov han en timme, vaknade hysterisk igen och så höll vi på. Fram till fyra, då blev han pigg och då kan ni läsa dialogen vi förde i bilen för det var ungefär så det lät, bortsett från att mina svar antingen uteblev eller byttes mot "mamma sover, alla sover, tyst nu, sov!"

Jag är, för att uttrycka det milt, rövtrött.