Intensiv onsdag

Igår hände det så mycket att det rent logiskt känns som att det borde vara fredag idag.

Dagen började som vanligt, förutom att Elis bestämde sig för att ägna orimligt mycket tid åt sin smörgås vilket ledde till att Love och jag bytte blöja, klädde på honom, fixade droppar, petade snorgubbar och borstade hans tänder samtidigt. Ett högriskprojekt med många potentiella katastrofer om man skulle råka tänka fel en sekund.

När jag kom till jobbet fick jag sms från Mickis som blivit sjuk vilket innebar att vi stod utan barnvakt under kvällen då vi skulle åka till Etuna för att kolla Guif-Kristianstad. Ringde världens bästa mormor som återigen ställde upp, så det löste sig.

På tyskan försökte jag hålla en genomgång om pronomen, ett ämne som inte ligger särskilt varmt om hjärtat, och det visade det sig att jag inte var ensam om att känna så. Elevernas fokus var milt sagt lågt.

Det oerhörda ointresse som puttrade i klassrummet skavde lite, men var egentligen inget nytt under solen. Det var inte förrän en elev kom på att hen skulle hämta sina böcker (5 min efter påbörjad lektion) som det till slut brast. Jag drämde boken i katedern, svor och skrek att de fick klara sig själva utan genomgång för att jag inte orkade med dem just då, sedan gick jag därifrån och smällde igen dörren (har mycket smällvänlig dörr).

När man inte skäller så ofta får det verkligen effekt.

När jag kom tillbaka till klassrummet hörde man inget annat än krafset av blyerts och ett enstaka frammumlat "det ska nog vara meine".

På lunchen tog jag och mina kollegor en kort promenad till macken eftersom vi behövde proviantera inför eftermiddagens långa konferens om Lgr11. Tur för mig så var det Martin som jobbade och han bjöd på en brownie som man kunde haft med sig som enda proviant upp på K2. Mäktig.

Jag köpte förstås godis ändå, man vill ju inte gärna behöva ställa om sig med så kort varsel.

Konferensen visade sig vara väldigt löst planerad så vi kunde ägna oss åt vad vi ville. Satte oss med kunskapskraven i svenska och klurade på uppgifter som skulle passa. Mycket skönt med något så konkret och inte bara diskussioner in absurdum.

När jag kom hem var det bara att svida om till orange tröja och ladda för match. Love, som är ett känt ansikte i Sporthallen och har sympatier i båda lägren vågade inte göra mig sällskap, för hans del var det tillräckligt att sitta på de platser som Johan fixade åt oss, i bortalagets hörn. Jag var inte heller helt 100 på om jag skulle våga ha tröjan, Guifsupportrarna är väl de enda som kan mäta sig i galenskap med IFK:s men jag hade ju lovat.

Framme i hallen blev vi invisade bakvägen för 5 av IFK:s biljetter hade försvunnit, så det här med att vi skulle ta en korv sket sig omgående eftersom vi inte hade några bevis för att vi hörde hemma i hallen, så vi fick vänta med middagen ett tag.

I takt med att hallen fylldes på steg stämningen där inne, det var helt galen inramning. En liten IFK-klack hade fått plats på ena kortsidan och när de fick syn på Love började de skandera "Looove Asplund" *klappklappklapp*, men tror ni Love hörde eller? Nej, jag fick putta på honom så att han kunde vinka och få slut på det.

I Sporthallen får man i egenskap av bortalagets gäster sitta på första raden i ena hörnet och då kan man typ nypa kantspelarna i skinkan om man skulle vilja, sjukt nära sitter man. Så fort spelet var vid oss var man tvungen att vara med så inte en boll kom farande rakt i huvudet.

Det var en riktigt bra match, IFK tog ledningen och spelade riktigt bra och det kändes häftigt att vara där. Stämningen steg för varje sekund som spelades.

Ända tills Guifs älskling Zacke däckades av en armbåge och gick i golvet med spräckt ögonbryn.

Han var helt väck, vilket syntes allt för tydligt på tv-bilderna. Ögonen rullade bak, han krampade med kroppen. Det som tv-bilderna inte visade var hur han sedan reste sig och raglade runt på planen, stödd på folk som försökte få stopp på honom. Han var helt borta, benen bar inte och det krävdes tre man att få ner honom och få honom stilla.

Det var utan tvekan det värsta jag sett på en match, långt värre än när Dokkas fot hängde på tvären. Jag trodde faktiskt att han var döende, att det var dödsryckningar. Det tog 20 minuter innan ambulansen kom och inte förrän de bar ut honom fick vi besked att han var vid medvetande och svarade på tilltal.

I ett ögonblick var allt som förbytt. Den fina stämningen var bortblåst, och glåporden började hagla mot alla som kunde kopplas till IFK. Folk var nästan på väg in på planen, pekade finger, skrek "Döda dem" och vi som satt på sidan fick vår beskärda del, där uppmaningen att lära oss prata svenska var den vanligast förekommande tillsammans med "danskjävlar".

Domaren på läktaren gav Claus rött kort så han kom och satte sig vid oss. Han sade själv att han inte ens visste om det var han eller Hykkerud som hade råkat träffa Zacke, men att det absolut inte var någon som gjort något med flit.

Hykkerud förresten, han verkar inte ha alla nissene på låven, för under tiden Zacke låg så gick han runt och betedde sig illa och gestikulerade mot publiken och hetsade. Visserligen fick han nog höra ett och annat men det vettigaste hade varit att samlas med laget och visa lite respekt. Pucko.

Jag var redo att lämna hallen där och då. All glädje som handboll kan bjuda på var borta och jag var ärligt oroad för vad folk skulle kunna hitta på. Om till synes normalfuntade män över 50 kan sitta och vräka ur sig sådan skit som de gjorde, vad skulle inte yngre hetsporrar kunna ta sig till?

Efter en stund kom en matchvärd fram och erböjd Claus eskort ut ur hallen, eftersom de inte litade på att han skulle kunna undgå att bli påhoppad efter/under matchen. Guifare som vi känner gjorde sig ärenden förbi honom och hävde ur sig spydigheter. De såg inte ens oss sitta där, vilket kanske var lika bra. Alla var svarta i synen.

Resten av matchen mådde jag bara illa. Det gick liksom inte att få bort synen eller att börja tänka handbollsmatch igen. Det var verkligen synd, för även om domarna inte höll för trycket så var det en fortsatt bra match, som IFK hade förtjänat att vinna. Dock fixade de inte att spela 4 mot 6 en tredje gång under matchen och segern försvann i slutminuterna.

Det som var positivt med att Guif vann var att lynchstämningen dämpades och folk valde att fira segern istället. Vi vågade oss tom ner på planen för att byta några ord med våra vänner från båda lagen, och de kommentarer jag fick om min orangea tröja var hövliga om man jämför.

Efter matchen åkte vi till Max i Etuna för att slänga i oss en hamburgare innan vi åkte hem. När vi mer eller mindre hade ätit färdigt ramlade halva Guif in genom dörren och där satt jag i min lysorangea tröja. Vi åt färdigt och gick mot utgången. Jag såg i speglingen i fönstret hur de bakom min rygg gjorde fula gester och sa saker. Moget. Vi bestämde oss redan där och då att vi inte skulle se några fler matcher det här slutspelet.

När vi kom hem berättade mamma att Elis hade hostat så att hon trodde att det var hundar i lägenheten. Efter en stund hörde vi också det. Krupphosta... Elis hostade så han började gråta och när jag kom in till honom hörde jag hur han kämpade för att svälja och dra in luft. Det är ett helt fruktansvärt ljud att höra komma från sitt barn, och jag kände hur paniken växte, även om jag läst om falsk krupp på nätet 100 gånger, men det här anfallet var det värsta hittills. I tjugo minuter satt jag med Elis i knät på balkongen tills det började lugna sig.

Sedan gick vi och lade oss helt färdiga... typ som jag ska göra nu med.