K-världsproblem

Vi hade chips kvar sedan i fredags, Love och jag. Vi delade upp det sista i varsin skål, Love och jag. Mest jag, för att jag skulle få äta mina i lugn och ro.

Jag äter alltid de minsta och trasiga chipsen först om jag har herraväldet över skålen (är det en gemensam skål tar jag de översta), för att jag vill ha de fina mest chipslika chipsen till sist. Ikväll var inget undantag och efter en stunds mumsande hade jag alltså bara perfekta chips kvar. I min skål. Det bästa till sist.

Då sträckte jag mig efter mitt vattenglas och klumpig som jag är lyckades jag skvimpa till det så att vatten hamnade i min skål. Över mina bästa chips.

Det mina vänner, var första gången jag nästan började gråta pga chips. Jag fick fort som attan kasta i mig mina dyrbart sorterade chips huller om buller innan de blev alltför soggiga av vattnet. Blöta chips, hade vunnit sämsta snacks-testet lätt.

När de var uppätna fanns bara lite chipsvatten kvar i botten på min skål.

Ja, jag drack det.

Nej, det var inte gott (Glöm det Loka, not gonna work).

Jag har inte varit så här besviken sedan Olle köpte julmust i november 2008.