Some die young

Vi har förlorat barnet i magen. Barnet som aldrig ens hann bli ett barn. Jarry.

Jag trodde att allt kaos runt Elis födelse var det värsta jag varit med om i mitt liv. Idag vet jag annorlunda.

Från halv tre igår till nu fortfarande: ett enda långt själsligt och kroppsligt lidande, där Elis erbjuder de enda andningshålen genom att vara sig själv, genom att vara ett tvåårigt barn. Igår hämtade han doktorsväskan och ville hjälpa.

Det finns dock ingen hjälp att få i sådana här fall, och jag förstår rent kliniskt, rent logiskt, att det är kroppens sätt att visa att det hade blivit något fel. Att det aldrig hade blivit ett barn. Det tröstar lite, men inte tillräckligt. Drömmarna var drömda, planerna påbörjade, tankarna tänkta. I alla dem fanns det ett barn till.

Vi berättade att vi var gravida tidigt, och nu tvingas vi berätta det omvända. Jag ångrar inte att vi berättade, smärtan inom mig förändras inte av att fler vet. Däremot har jag inte mäktat med att höra av mig till er alla, orden vill inte forma sig i munnen utan tårar och de få sms:en jag skickat tog evigheter att skriva, fastän budskapet var solklart. Jag har fått missfall.

Jag väljer att skriva om det här, ni vet att jag alltid varit öppen med mina svårigheter, men det är också det sista jag skriver här på ett tag. Jag vet inte om jag återvänder till bloggen, till bloggandet, alls.

Nu ska jag läka, både själv och tillsammans med min familj. Jag älskar många av er som läser, och tycker om ännu fler, och bloggen har alltid varit en källa till glädje för mig, och förhoppningsvis för er.

Tack.