Toppenhelg

Trots förkylning, och trots att jag råkade kolla jobbmailen fast jag var hemma i fredags (note to self för hundrade gången: kolla ALDRIG jobbmailen när du är hemma, no good ever comes of it) har det varit en fin helg.

Inledde hos frisören som fick fria händer (-ish) och hon tyckte jag hade väldigt mycket hår och väldigt lite frisyr så hon gick lös med den där läskiga urtunnarsaxen. När hon var färdig låg det en ansenlig mängd hårbollar the size of ekorrar runt min stol, och det var nog mer hår på golvet än på huvudet. Jag som egentligen inte gillar att få håret urklippt sådär jättemycket, gillar mitt tjocka hår.

När man lämnar salongen nyfrissad och fin är det dock sällan ett problem att gilla den nya frisyren. Det är dag två som är avgörande. Morgonen efter var det lite mer Kurt Olsson-varning (som det brukar bli när frisörer klipper upp/ur för mycket) men det gick att ordna med diverse fix. Problemet är ju bara att jag inte gillar/orkar fix... Men, det växer väl ut. Nu lär jag inte träffa en frisör förrän någon gång 2014, så det blir intressant att följa utvecklingen när håret får göra sin egen grej i flera månader. Eller hur?

Efter frisören mötte vi Kajsa, köpte oansvarigt mycket fredagsmys på Hemmakväll, hyrde tre filmer ingen av oss egentligen ville se och åkte hem. Alla var trötta på olika vis och onlinepizza fick köra hem libanesiskt till oss. Sedan tittade vi på den första av de tre filmerna, två av oss somnade stundtals och vi var nog i säng en bra bit före elva. Festprissar är inte ord som beskriver oss just nu, men Kajsa gjorde inte direkt sin del för att höja stämningen, hon somnade nämligen först.

På lördagsmorgonen var det dags för Knatteskutt igen, idag med tema "Fotboll". Återigen ville Elis inte riktigt hänga med på uppvärmningen utan ville hellre "gå till mamma". Fortsätter han så kan jag nog inte följa med och titta på längre, då är det bättre om Love är själv. Men så fort bollarna kom fram så glömde han allt vad mamma hette och hade jätteroligt. Lovande på sitt sätt får man väl ändå säga. Inte för att vi har några som helst förväntningar, han är ju inte ett löptekniskt under som sin far direkt.

Ledarna för Knatteskutt lämnar en del övrigt att önska, och gissa om jag sitter och tycker att jag skulle kunna klara det bättre? Så himla ödmjuk tjej ibland, men det är sant. Den enda som det är lite fart i är den äldsta, mamman, men hon har inte huvudansvaret. Man ser hur svårt hon har att inte lägga sig i när döttrarna inte "tar tag i det" så att säga.

Efter skuttandet åkte vi hem. Trots att det var en fin höstdag hade vi inga planer på att orka hitta på någonting utan istället tog jag vara på Kajsas besök genom att låta henne underhålla Elis medan jag gick igenom alla Elis gamla kläder från vinden. Har längtat efter att ta tag i det, men när alla backar och kassar var nersläpade infann sig istället en stor trötthet. Herregud vad kläder! Egentligen är det bara de allra första kläderna som har någon form av sentimentalt värde, men många av dem hade fått gula fläckar efter alla Elis härliga mjölkspyor så vi får väl se efter en omgång i tvättmaskinen (och kanske med galltvål) hur mycket som går att återanvända.

Det blev också smärtsamt tydligt hur osynkade vi är uteklädesmässigt. Elis född i maj, Lilla Bli i november... inte ett plagg rätt! Favoriter som björnoverallen kommer väl sitta som en smäck i juli... Kajsa var dock snar att påminna om att hon kanske någon dag skulle ha användning för dem så jag har inte slängt något, förutom det som varit hopplöst fult eller fläckigt.

Kunde också konstatera att Elis garderob bestod av 1/3 blåa kläder, 1/3 vit-gråa och 1/3 övriga färger. Den blåa kvoten får därmed anses vara fylld inför nästa unge.

Kvällen bjöd på god mat och ännu en film, samt fortsättningen på det fredagsmys vi inhandlat dagen innan. Kan ni förklara för mig hur en 200g:s chipspåse, delat på tre personer, kunde räcka i två dagar? Det har aldrig hänt i detta hushåll vad jag vet. Kanske att vi äntligen börjar bli vuxna!

Söndagar brukar inte vara min favoritdag, eftersom vi ofta är för sega för att ta tag i något och så går dagen bara utan att man hinner göra något vettigt och så känns det som en bortkastad dag, men idag var det annorlunda. Vi överraskade Elis med att åka till Leos lekland, ett ställe vi har undvikit in i det längsta. Elis var ju några gånger på Busborgen när han var under året, men sedan dess har vi inte besökt någon dylik inrättning. Dels för att det alltid är asmycket ungar, dels för att jag inte är något fan av att klänga runt och åka rutschkana. Elis är ännu något för liten för att släppas helt fritt så någon vuxen lär han ha med sig runt. Nu, med hela gravidkortleken att spela ut, tyckte jag dock att det var dags. Love fick helt enkelt ta de värsta grejerna, problem solved.

Minen på Elis när vi kom in var helt underbar, snacka om lycklig unge! Det var helt klart rätt beslut att åka dit, även om hans stackars föräldrar redan efter en halvtimme började känna sig klara med stället. Elis hade nog inte varit klar med stället än, om han hade fått bestämma. Han ville vara överallt samtidigt och for runt som en tok, fast en försiktig tok när en massa större barn, helt utan hämningar, tålamod och empati rusade förbi/över honom på väg upp i diverse grejer. Andras barn alltså, fy bomben.

Fast så illa var det inte, det var bara några gånger som jag blev lite irriterad, överlag tyckte jag att de flesta skötte sig bra, och även om ljudnivån är hemsk så kändes det ändå inte så trångt, tack vare storleken och spridningen på det man kunde göra. Det var roligt att se Elis ta en massa motoriska kliv, det är verkligen bra träning för honom. Love och jag fick en ordentlig knäpp på näsan när han nästan lyckades klättra ända upp på en vulkan endast med hjälp av sådana där klätterploppar. Hade han inte blivit överkörd av stora barn som inte hade tålamod att vänta på en treåring hade han tagit sig ända upp. Vi trodde han var chanslös. Heja Elis!

Vi lyckades få med oss ungen ut från leklandet utan att han bröt ihop vilket får anses vara en bedrift och han har pratat hela kvällen om att han ska berätta för kompisarna på förskolan (som säkert varit där flera gånger) att han varit på Leos.

Eftermiddagen har jag ägnat åt det vanliga nuförtiden, dvs symaskinen. Hade några mössor som skulle sys och testade även några andra mönster som min kollega Linda så generöst lånat ut till mig. Mössvarianten var väl mindre lyckad, de såg ut som svampar eller något ännu mer ekivokt, men de kanske är fina på, jag har dock ingen bebis att prova på.

Som avslutning testade jag att för första gången sy en tröja, något som jag inte trott varit möjligt på min enkla maskin, och visst skulle resultatet bli snyggare om jag hade en overlock men det gick! Nu är det bara de där förbaskade sockorna jag ska lära mig sticka, sedan är vi självförsörjande på myskläder i den här familjen! Drömmen är nära!