Har återfått lite grann av julkänslan, även om regnet som piskar utanför fönstret gör sitt bästa för att sabba allt. Hade kunnat tänka mig snö över jul och nyår, men sedan kan det vara. Ser mest fram emot att se Elis öppna sina julklappar, men ser inte fram emot att han ska tjata från kl 07 (el tidigare?) att han ska få sätta igång. Med Elis humörsvängningar i åtanke kan julafton bli en lååång historia i år.
Vi hade egentligen bestämt oss för att inte åka någonstans över jul men sedan ändrade vi oss när vi försökte föreställa oss en hel julafton själva (se ovan ang Elis humör). Vi behöver all hjälp vi kan få helt enkelt. Edith får inte längre plats i bilbarnstolen med skenan på men iom att hon fick ok på undersökningen tar vi av den under resan.
Vi tog av den redan häromdagen när vi behövde åka och handla och helskotta vad svårt det var att motivera sig att sätta på den igen när vi kom hem. Nu är det så nära och allt är ju bra, de här sista dagarna går jättelångsamt! Hon var så fin och mjuk att hålla utan skenan, ville verkligen inte. Men har vi kommit så här långt ska vi i mål, 8 dagar kvar.
Hade en massa planer för december men swosch sa det så är månaden nästan slut. Skulle ju pyssla massor, baka, mysa och kolla på alla Harry Potter, men det sket sig med det mesta. Särskilt sista veckan nu när jag varit sjuk, då har det visserligen varit soffläge framför tv:n men jag kan inte kolla HP när Elis sitter bredvid. Det här med mardrömmar har han gott om ändå.
Försöker ändå tänka att det kommer fler jular och då kommer jag hinna sätta upp balkongbelysning, orka köpa, klä och slänga ut en julgran, baka mer, pyssla mer. Det här med granen har tagit hårdast, när vi bestämde oss för att fira borta försvann liksom lusten att slänga ut en gran efter jul (finns den egentligen någonsin?) och även om det hade varit supermysigt att klä och lukta på en gran så hade det inte varit värt det eftersom vi inte ska vara hemma. Får förhoppningsvis mitt granlystmäte mättat i Linköping, men det är sjukt jobbigt med instagram just nu, var och varannan människa lägger upp bilder på sina granar och jag blir verkligen sotis, på riktigt.
Nästa år, då djädlar (som Elis tyvärr säger).
Innan Linköping stannar vi till i Eskilstuna och förfirar lite med familjen Fjaestad. Vi har valt ut det göttaste från julbordet, köpt pysselböcker till killarna för att hålla dem lugna, och hoppas kunna få en kväll i relativ stillsamhet. De har ju iaf en övervåning så chansen finns ju!
Skulle helst ha hunnit städa lägenheten mer innan vi åker iväg, det är så skönt att komma hem då, men gissar att jag kommer ägna förmiddagen åt att packa. Första gången vi reser iväg med två barn. Var köper man minibussar nuförtiden? Eller takboxar? Igår var vi ner på stan en sväng och kunde konstatera att med en vagn i bak är det typ fullt. Visserligen blir det kanske bättre om vi tar ut solstolarna (tror ni säsongen är över nu?) men ändå. Vagnen får vara hemma den här gången, tänker iaf inte gå en meter utanför huset.
På juldagen kommer vi hem igen och sedan måste jag stå ut med julpyntet till iaf den 26:e på kvällen, efter att vi har firat färdigt med min familj som kommer hit då. Sedan tror jag att jag ganska raskt kommer slänga ut julen och köpa mig en redig bukett tulpaner. Undrar hur många buketter det hinner bli innan det är vår...
söndag 22 december 2013
torsdag 19 december 2013
Frukt är inte fika
Fick lov att avbryta förra inlägget för att det blev Hela England bakar - julspecial och jag tänkte försöka få tillbaka lite julkänsla genom att frestas av läckra julrecept. Först ut: jultårta. "Ta ett kilo russin..."
Avgå England.
Avgå England.
Grinchen
Att bli sjuk som nybliven tvåbarnsmamma var verkligen ingen höjdare för julstämningen. All ork att fixa och mysa bara försvann i feberdimmorna som kom med mjölkstockningen i måndags. Andra vändan med mjölkstockning nu, samma tutte som förra gången, den vänstra, eller Judas som jag döpt om den till (fråga inte vad de hette innan).
I takt med att lägenheten förfallit, julblommorna vissnat och gråvädret härjat utanför fönstret har allt sug efter jul nästan försvunnit och det kommer krävas ett raskt tillfrisknande och en myshelg av episka mått för att få min julskuta på rätt köl.
Att vara sjuk och ta hand om två barn är en utmaning men det har ändå gått helt ok, dvs jag har inte lagt ut någon av dem till försäljning iaf. Var livrädd för hur det skulle gå med Elis och hans härliga humör men att vara sjuk verkar vara tricket för på fyra dagar har vi inte brakat ihop mer än ett par gånger sammanlagt! Fråga mig bara inte hur många timmar framför plattan det blivit för den gode Elis.
Det enda julrelaterade jag försökt ordna med är de förbaskade julkorten. Två dagar tog det att ens plocka fram dem, kuvert och adressbok. Igår började jag försöka skriva men Edith, som lider av smärre fadersskräck satte stopp för vidare försök och istället fick Love ta över. Det innebär att Loves familj och vänner kommer få sina julkort i tid, för han skrev sina och postade i morse. Jag lyckades få en stund över idag och kommer förhoppningsvis posta mina imorgon. Det är näst minsta möjliga insats i år, dvs inget egetpysslat men heller inget köpekort utan något mittemellan.
Jag kan heller inte lova att det är ett kort i alla kuvert, eller att jag kommit ihåg att skriva på baksidan, precis som förra gången jag led av amningshjärna och skrev julkort. Vi har också gjort slut på fulkuverten från Loves gamla jobb så på så många som Elis orkade fick han dekorera lite. Det första han valde att måla var en "björnfabrik". Det är med andra ord riktiga original i endast en upplaga så släng inte kuvertet utifall han blir känd/ökänd.
I takt med att lägenheten förfallit, julblommorna vissnat och gråvädret härjat utanför fönstret har allt sug efter jul nästan försvunnit och det kommer krävas ett raskt tillfrisknande och en myshelg av episka mått för att få min julskuta på rätt köl.
Att vara sjuk och ta hand om två barn är en utmaning men det har ändå gått helt ok, dvs jag har inte lagt ut någon av dem till försäljning iaf. Var livrädd för hur det skulle gå med Elis och hans härliga humör men att vara sjuk verkar vara tricket för på fyra dagar har vi inte brakat ihop mer än ett par gånger sammanlagt! Fråga mig bara inte hur många timmar framför plattan det blivit för den gode Elis.
Det enda julrelaterade jag försökt ordna med är de förbaskade julkorten. Två dagar tog det att ens plocka fram dem, kuvert och adressbok. Igår började jag försöka skriva men Edith, som lider av smärre fadersskräck satte stopp för vidare försök och istället fick Love ta över. Det innebär att Loves familj och vänner kommer få sina julkort i tid, för han skrev sina och postade i morse. Jag lyckades få en stund över idag och kommer förhoppningsvis posta mina imorgon. Det är näst minsta möjliga insats i år, dvs inget egetpysslat men heller inget köpekort utan något mittemellan.
Jag kan heller inte lova att det är ett kort i alla kuvert, eller att jag kommit ihåg att skriva på baksidan, precis som förra gången jag led av amningshjärna och skrev julkort. Vi har också gjort slut på fulkuverten från Loves gamla jobb så på så många som Elis orkade fick han dekorera lite. Det första han valde att måla var en "björnfabrik". Det är med andra ord riktiga original i endast en upplaga så släng inte kuvertet utifall han blir känd/ökänd.
måndag 16 december 2013
Kluring
Någon som kan räkna ut summan på följande lilla kluring?
Hosta + snuva + dålig nattsömn + mjölkstockning + feber + kräkbebis + 3,5-åring = ?
Hosta + snuva + dålig nattsömn + mjölkstockning + feber + kräkbebis + 3,5-åring = ?
torsdag 12 december 2013
En fars i 5000000000000 akter
Alltså, den här farsen som spelas varje varje dag i mitt hem, som jag tydligen har huvudrollen i, när ska den sluta sättas upp? I synnerhet morgonföreställningen som spelas tis-tors från 07:00 - 09:00 (oftast några minuter till, beroende på eventuella extranummer) skulle jag gärna lägga ner på direkten. Det är ju inte som att den går för fulla hus. Har en högst ofrivillig publik i ett spädbarn på 1 månad och eventuellt ett par grannar som bara hör replikskiftena (och snart ringer socialen om inte jag lär mig kontrollera min röst vid de mest dramatiska scenerna).
Igår var det en jobbig lämning. Idag hade vi tummat på att det inte skulle bli något tjafs oss emellan eftersom vi behövde vara på förskolan före kl 9 då hela gruppen skulle gå till biblioteket och lyssna på saga. Kul grej tyckte vi alla, som rimligtvis borde vara en hyfsad morot för att få morgonen att flyta på smärtfritt (tyckte jag).
Men nej, något sådant existerar inte.
Det började ändå ok. Vi tittade på julkalendern tillsammans, stängde sedan, vis av erfarenhet, av tv:n för att Elis skulle kunna fokusera på frukosten. Inser när hans frukost är framdukad att jag behöver besöka toaletten. Edith börjar vid det här laget knorra och tycker att det är dags för mat. Försöker ha henne på skötbordet medan jag sitter på toa (japp, det är no 2 jag behöver göra) men hon blir argare och argare. Att stressbajsa är inte ett alternativ för mig så nära inpå förlossningen så jag har inget alternativ än att ta det stackars barnet i famnen och amma henne, sittande på toaletten.
Under tiden detta fortgår försöker jag ropa uppmuntrande ord till Elis angående frukosten, men han har blivit mörkrädd där han sitter ensam i köket och sitter och håller för ögonen för att han inte vågar titta. Då blir det inte mycket yoghurt äten. Till slut lyckas jag peppa honom och han äter, halleluja, upp sin yoghurt på något av en rekordtid för denna vecka, förmodligen för att han är rädd. När han ätit färdigt joinar han oss i badrummet, så där sitter vi, han på pottan och Edith och jag på toaletten. Mysigt.
Edith och jag blir till slut också färdiga, trots att hon efter att hon ätit färdigt spyr ner hela sin body och vi tvingas byta, men det går fort.
Det lilla frukostmiraklet innebär att vi redan klockan 8, dvs 20 minuter innan vi ens behöver klä på oss för att ha tid att tjafsa om ytterkläder och ändå hinna med marginal innan 9, typ är klara. Det enda som återstår är tandborstning och ytterkläder x 3. Fylld av övermod ger jag Elis tillåtelse att spela en stund på plattan, på villkor att han så fort jag säger till slutar utan att bråka. Han lovar dyrt och heligt och allt är frid, mamman blid.
Men när det så är dags skiter det sig förstås. Den lilla stjärnan i farsen väljer att glömma vad han lovat och börjar sura/vägra/ och jag, i rollen som den hormonstinna modern med noll tålamod (jag kör all in på att bli ett med min roll, spelar den så sjukt bra), fick ett sådant bryt att jag fick lov och gå iväg och ångestilskevråla (det är så min roll gör istället för att räkna till tio) för att ens kunna fortsätta ta kampen.
Helt plötsligt har den goda marginalen försvunnit och det blir istället stressigt. När vi efter 5 minuter blivit sams igen är det lite bråttom. Jag snabborstar Elis tänder istället för att låta honom göra det själv och självklart spiller jag tandkräm på hans byxor, men det kan man inte bry sig om i det läget. Edith har jag lagt på overallen så hon bara är redo att packas ihop och under tiden jag hjälper Elis med de kopiösa mängder kläder det krävs i detta skitväder kräks hon ner body nr 2, men det bryr jag mig inte heller om, är bara glad att overallen lyckades klara sig den här gången. Det är liksom andra saker i livet man gläds åt nuförtiden tydligen.
Men vi hann iaf och jag hoppas verkligen att bibliotekarien läser Pettson och Findus med inlevelse så att det var värt det. Imorgon är det luciafirande 07:15 (Elis och jag går vanligtvis upp den tiden, så imorgon får vi gå upp typ 05:00 för att hinna?) sedan har vi jullov från förskolan till januari och jag vet inte om det är bra eller dåligt för manus.
Igår var det en jobbig lämning. Idag hade vi tummat på att det inte skulle bli något tjafs oss emellan eftersom vi behövde vara på förskolan före kl 9 då hela gruppen skulle gå till biblioteket och lyssna på saga. Kul grej tyckte vi alla, som rimligtvis borde vara en hyfsad morot för att få morgonen att flyta på smärtfritt (tyckte jag).
Men nej, något sådant existerar inte.
Det började ändå ok. Vi tittade på julkalendern tillsammans, stängde sedan, vis av erfarenhet, av tv:n för att Elis skulle kunna fokusera på frukosten. Inser när hans frukost är framdukad att jag behöver besöka toaletten. Edith börjar vid det här laget knorra och tycker att det är dags för mat. Försöker ha henne på skötbordet medan jag sitter på toa (japp, det är no 2 jag behöver göra) men hon blir argare och argare. Att stressbajsa är inte ett alternativ för mig så nära inpå förlossningen så jag har inget alternativ än att ta det stackars barnet i famnen och amma henne, sittande på toaletten.
Under tiden detta fortgår försöker jag ropa uppmuntrande ord till Elis angående frukosten, men han har blivit mörkrädd där han sitter ensam i köket och sitter och håller för ögonen för att han inte vågar titta. Då blir det inte mycket yoghurt äten. Till slut lyckas jag peppa honom och han äter, halleluja, upp sin yoghurt på något av en rekordtid för denna vecka, förmodligen för att han är rädd. När han ätit färdigt joinar han oss i badrummet, så där sitter vi, han på pottan och Edith och jag på toaletten. Mysigt.
Edith och jag blir till slut också färdiga, trots att hon efter att hon ätit färdigt spyr ner hela sin body och vi tvingas byta, men det går fort.
Det lilla frukostmiraklet innebär att vi redan klockan 8, dvs 20 minuter innan vi ens behöver klä på oss för att ha tid att tjafsa om ytterkläder och ändå hinna med marginal innan 9, typ är klara. Det enda som återstår är tandborstning och ytterkläder x 3. Fylld av övermod ger jag Elis tillåtelse att spela en stund på plattan, på villkor att han så fort jag säger till slutar utan att bråka. Han lovar dyrt och heligt och allt är frid, mamman blid.
Men när det så är dags skiter det sig förstås. Den lilla stjärnan i farsen väljer att glömma vad han lovat och börjar sura/vägra/ och jag, i rollen som den hormonstinna modern med noll tålamod (jag kör all in på att bli ett med min roll, spelar den så sjukt bra), fick ett sådant bryt att jag fick lov och gå iväg och ångestilskevråla (det är så min roll gör istället för att räkna till tio) för att ens kunna fortsätta ta kampen.
Helt plötsligt har den goda marginalen försvunnit och det blir istället stressigt. När vi efter 5 minuter blivit sams igen är det lite bråttom. Jag snabborstar Elis tänder istället för att låta honom göra det själv och självklart spiller jag tandkräm på hans byxor, men det kan man inte bry sig om i det läget. Edith har jag lagt på overallen så hon bara är redo att packas ihop och under tiden jag hjälper Elis med de kopiösa mängder kläder det krävs i detta skitväder kräks hon ner body nr 2, men det bryr jag mig inte heller om, är bara glad att overallen lyckades klara sig den här gången. Det är liksom andra saker i livet man gläds åt nuförtiden tydligen.
Men vi hann iaf och jag hoppas verkligen att bibliotekarien läser Pettson och Findus med inlevelse så att det var värt det. Imorgon är det luciafirande 07:15 (Elis och jag går vanligtvis upp den tiden, så imorgon får vi gå upp typ 05:00 för att hinna?) sedan har vi jullov från förskolan till januari och jag vet inte om det är bra eller dåligt för manus.
onsdag 11 december 2013
Affektkonstnären
Elis och jag just nu - inte helt friktionsfritt. Det finns alltid något att bråka om, tex frukost, kläder, ipad, tv, leksaker, toabesök osv. Det finns nog ingen som kan reta gallfeber på mig som han när han helt uppenbart hör mig, tittar mig i ögonen och struntar i vad jag säger/gör tvärtemot/vägrar sluta med något dumt. Då blir det bråk. Ibland när Elis tjurar ihop går han in på sitt rum. Rätt skönt har jag tyckt, en stunds time out från varandra och efter en stund kommer han tillbaka och vi säger förlåt och så är vi sams igen.
Nu tycker jag inte det längre. Ikväll när jag skulle natta honom och vi kröp upp i sängen tillsammans fick jag se ett färglatt konstverk på hans vita vägg. Med rätt sammanbiten min frågade jag honom bakgrunden till hans väggmålning och inspirationen hade tydligen varit något av alla våra bråk.
Just nu känns det som att allt bara eskalerar, från små harmlösa uttryck för frustration som att riva ner tvätten på golvet till att rita på väggen. What's next? Jag klippte saker som liten när jag var arg så det är väl ingen högoddsare att han fått det här beteendet från mig (Love ska tydligen ha varit ett A-barn och bara målat på vardagsrumsväggarna ändå, i ren glädje).
Om ni ursäktar mig nu så ska jag gå och gömma följande: kritor, blyertspennor, bläckpennor, vattenfärg och även saxar för säkerhets skull.
Nu tycker jag inte det längre. Ikväll när jag skulle natta honom och vi kröp upp i sängen tillsammans fick jag se ett färglatt konstverk på hans vita vägg. Med rätt sammanbiten min frågade jag honom bakgrunden till hans väggmålning och inspirationen hade tydligen varit något av alla våra bråk.
Just nu känns det som att allt bara eskalerar, från små harmlösa uttryck för frustration som att riva ner tvätten på golvet till att rita på väggen. What's next? Jag klippte saker som liten när jag var arg så det är väl ingen högoddsare att han fått det här beteendet från mig (Love ska tydligen ha varit ett A-barn och bara målat på vardagsrumsväggarna ändå, i ren glädje).
Om ni ursäktar mig nu så ska jag gå och gömma följande: kritor, blyertspennor, bläckpennor, vattenfärg och även saxar för säkerhets skull.
tisdag 10 december 2013
BVC
Jag blir inte riktigt klok på bvc-sköterskor. Tyckte vi hade fått en som var skapligt mycket bättre än den vi hade med Elis (som pratade med samma babyröst till både barn och föräldrar) men efter dagens besök vet jag inte. Känner överhuvudtaget att dessa bvc-besök som kräver massor av en i tid, logistik, svett och ytterkläder x3 inte riktigt är värda det. I synnerhet nu med andra barnet där allt funkar. Det enda vi gör är att kolla vikten och mäta huvudet. Längden kan vi inte ta pga skenan så allt är liksom klart på 2 minuter, sedan frågar hon några gånger om det är något annat vi tänkt på men det är ju liksom inte det. Amning funkar, sovning funkar - livet med bebis funkar. Vi kan det här tillräckligt bra.
Idag när vi var klara småpratade vi lite som man gör och jag nämnde att Elis och jag går i clinch en hel del just nu, "hormoner du vet" klämde jag till med för att sammanfatta det hela och helt plötsligt fann jag mig i en situation där bvc-sköterskan mer eller mindre förklarade mig förlossningsdeprimerad. I januari görs en rutinkoll på just förlossningsdepression och då ska jag fylla i ett formulär som ger mig poäng och hon trodde nog att jag skulle få "lite högre poäng där".
Jag fattade ingenting. Jag har aldrig varit gladare efter en förlossning än vad jag är nu? Visst är det kämpigare med två barn än ett men det är just nu mest vinterns fel (blir helt matt när jag tänker på hur många månader det är kvar med overall). "Var ärlig med dig själv när du fyller i formuläret så det blir rättvisande så du kan få hjälp!" sa hon också. Nu känns det som att om jag fyller i formuläret ärligt och får normala värden så kommer hon misstro mig. Hoppas hon har glömt allt detta till nästa gång vi ses.
Idag när vi var klara småpratade vi lite som man gör och jag nämnde att Elis och jag går i clinch en hel del just nu, "hormoner du vet" klämde jag till med för att sammanfatta det hela och helt plötsligt fann jag mig i en situation där bvc-sköterskan mer eller mindre förklarade mig förlossningsdeprimerad. I januari görs en rutinkoll på just förlossningsdepression och då ska jag fylla i ett formulär som ger mig poäng och hon trodde nog att jag skulle få "lite högre poäng där".
Jag fattade ingenting. Jag har aldrig varit gladare efter en förlossning än vad jag är nu? Visst är det kämpigare med två barn än ett men det är just nu mest vinterns fel (blir helt matt när jag tänker på hur många månader det är kvar med overall). "Var ärlig med dig själv när du fyller i formuläret så det blir rättvisande så du kan få hjälp!" sa hon också. Nu känns det som att om jag fyller i formuläret ärligt och får normala värden så kommer hon misstro mig. Hoppas hon har glömt allt detta till nästa gång vi ses.
lördag 7 december 2013
MUFF!
Så att vi har ju nyligen fått barn och det verkar ha påverkat Love på flera olika sätt, bland annat att han hör i syne lite det han vill höra/har på hjärnan mest hela tiden. Min lillasyster är på besök och idag skulle vi beställa mat från den lokala kebaberian och Kajsa undrade om deras "kebabtallrik var god", varpå Love ser helt konfys ut och säger "Kebabmuff?!" Han hörde lite fel kan man säga.
Senare, under själva ätandet av diverse kebab, satt vi och konverserade och jag minns inte riktigt hur det gick till, Love hånade antagligen mig för att jag hörde fel och då fann jag det lämpligt att påminna honom om när han hörde "muff" istället för "god" så jag sade "MUFF MUFF!" högt vid matbordet och så skrattade vi gott.
Elis också. Han var ju också med. Vi försökte gå vidare men Elis vittrade något spännande. Mycket riktigt:
"MUFF MUFF! MUFF! MUUUUUFF!"
Jag skulle önska att vi inte gjorde någon stor grej av detta men så smidiga är varken jag eller Kajsa, så vi skrattade så vi grät. Love bara grät. Tyst. Inombords. Sedan försökte han övertyga Elis att jag bara hade sagt NÖFF, fast fel.
Det lär väl märkas på förskolan om det har lyckats.
Senare, under själva ätandet av diverse kebab, satt vi och konverserade och jag minns inte riktigt hur det gick till, Love hånade antagligen mig för att jag hörde fel och då fann jag det lämpligt att påminna honom om när han hörde "muff" istället för "god" så jag sade "MUFF MUFF!" högt vid matbordet och så skrattade vi gott.
Elis också. Han var ju också med. Vi försökte gå vidare men Elis vittrade något spännande. Mycket riktigt:
"MUFF MUFF! MUFF! MUUUUUFF!"
Jag skulle önska att vi inte gjorde någon stor grej av detta men så smidiga är varken jag eller Kajsa, så vi skrattade så vi grät. Love bara grät. Tyst. Inombords. Sedan försökte han övertyga Elis att jag bara hade sagt NÖFF, fast fel.
Det lär väl märkas på förskolan om det har lyckats.
torsdag 5 december 2013
Hurra!
Halvtidskoll på höfterna idag, och ultraljudet vi gjorde i tisdags visade att det nu såg normalt ut vilket innebär att vi lagom till min födelsedag kan sluta använda skenan. Vilken lättnad! Vi har försökt tänka positivt men ibland när det känns som att man bara tar av och på skenan en hel dag pga blöjbyten och kräks så undrar man ju hur mycket nytta den hinner göra. Vilket idag visade sig vara alldeles tillräckligt alltså!
När hon är fem månader kommer vi få komma tillbaka för att röntga och kontrollera att allt fortfarande är som det ska, men nu börjar vi med att klara av de sista veckorna först och främst.
Jag är så lättad.
När hon är fem månader kommer vi få komma tillbaka för att röntga och kontrollera att allt fortfarande är som det ska, men nu börjar vi med att klara av de sista veckorna först och främst.
Jag är så lättad.
tisdag 3 december 2013
Klippkort på sjukhuset
Två läkarbesök avklarade idag, ett rutin på bvc och ett ultraljud på Ediths höft på sjukhuset. Flängigt är bara förnamnet. Sammanlagt har besöken tagit en kvart, men hela dagen har gått åt. Min översnälla mamma kom och hjälpte till med skjuts och passning av storebror, det har säkerligen sänkt svett- och stresssumman för min del avsevärt. Tack mamma!
På torsdag har vi tid hos ortopeden och då får vi resultatet från ultraljudet, gissningsvis i kombination med en del kläm och böj. Håll en tumme för att behandlingen går framåt!
På torsdag har vi tid hos ortopeden och då får vi resultatet från ultraljudet, gissningsvis i kombination med en del kläm och böj. Håll en tumme för att behandlingen går framåt!
söndag 1 december 2013
Adventshelg
En av de bästa helgerna på året för min del inleddes i fredags. Jag älskar helgen då första advent infaller eftersom det innebär startskottet på fyra veckors orgie i jul. Men i egenskap av nybliven tvåbarnsmor stod det ganska tidigt klart redan i fredags att jag skulle få lov att revidera ambitionsnivån något.
Efter att ha klarat av min första tis-tors med lämning/hämtning på förskolan såg jag verkligen fram emot att bara vara hemma i fredags och kunna ägna mig åt adventsförberedelser. Jag ville städa, pynta, baka och fixa, men Edith hade andra planer, eller snarare bara en och det var att sova på sin mammas mage. Elis kände samtidigt akut av bristen på aktivitet och ägnade orimligt mycket tid åt att bli sur för struntsaker, som att tex kanelen kom på sist istället för först på pannkakan (hade det varit på gröten hade jag kunnat förstå, men pannkakan rullar man ju ändå ihop!)
Jag har inte tålamod för barn som blir sura över kanel.
Så det blev inte så mycket fixat i fredags som jag hade hoppats. Jag lyckades typ sätta igång en tvättmaskin och tömma diskmaskinen, och de sakerna står inte högst upp på min "Myssysslor i advent-lista". När Love kom hem fick jag lite mer spelrum och lyckades tvätta fönstren i köket och få upp några ljusstakar och stjärnan, men resten fick helt enkelt vänta till lördagen.
På lördagen hade vi en tid att passa och det var 13:30, då vi skulle på dop. Halv två tänkte jag, gott om tid att tex besöka en julmarknad innan och shoppa krans. Men allteftersom morgonen fortskred stod det klart att vi skulle få stryka julmarknaden och bara fokusera på att hinna få i oss lunch innan vi åkte. Det var på håret kan man säga. Precis när kyrkklockorna hade klämtat klart rasslade vi av oss jackorna i kyrkbänken och försökte se ut som att vi inte alls stressat. Jag fixar alltså att mata och klä två ungar på egen hand och promenera till förskolan i tid men när vi är två vuxna som hjälps åt och färdas med bil, då blir vi (nästan) sena. Märkligt. Dopet var iaf jättefint och jag fick torka tårarna med Ediths kräklapp.
När vi kom hem efter ett pitstop på Maxi för att handla julmust och skumtomtar var planen att göra klart det sista inför advent. På adventsmorgonen vill jag helst ha allt klart så man bara kan tända första ljuset och njuta av lugnet.
Riktigt så blev det ju inte.
Edith kompenserade sitt exemplariska beteende på dop och efterföljande fika med att hålla den värsta kräkfesten sedan hon föddes, så mitt fixande avbröts ständigt av rop på hjälp, matning, klädbyten och annat kräkrelaterat. Elis, som farit runt som en tok på dopfikat, toppade vi med en polkagrisklubba som han köpte på julmarknaden förra helgen, och den gick han runt och kletade med, trots idoga förmaningar att han skulle sitta still och äta ordenligt. Man skulle ju kunna tro att hans föräldrar är lite dumma i huvudet när de ger sådana instruktioner till en 3,5-åring och förväntar sig att han ska följa dem.
Resultatet blev iaf att vi måste tvätta våra överdrag till fåtöljerna för det ser ut som att någon har begått ett mord i vardagsrummet.
På något vis fick jag iaf i ordning det mesta, och skulle bara fixa det viktigaste, dvs adventsljusstaken. Trots mitt köpförbud (köpförbud - schmöpförbud) på julgranskulor kunde jag inte motstå Lagerhaus underbara pralinask med minikulor i massor av färger och de hade jag i ljusstaken istället för mossa. Sedan var det bara ljusen kvar. Vis av tidigare års fiaskon när jag bara hade ett enda stearinljus hemma hade jag i år i god tid köpt nya ljus. Men de var spårlöst borta. Letade överallt (nej, verkligen inte) och upprepade gånger i ljuslådan för dummare saker har jag ju gjort styrd av amningshjärnan men de låg verkligen inte där. Gick några vändor och svor och letade lite till. Av en slump letade jag till slut i glödlampslådan och där låg de! Detta i sig är inte det intressanta utan det intressanta och framförallt irriterande var att alla ljusen var trasiga. Någon, jag nämner inga namn för jag vill ogärna hänga ut min son, hade nog lekt med ljusen, tappat asken i golvet och sedan bestämt sig för att gömma sitt misstag.
Det är mycket sådant här hemma nu, fråga gärna Love vid tillfälle om var hans bilnycklar var någonstans, det är en sk "funny story". Kan avslöja att det var lite svettigt där ett tag och att alla våra, och framförallt Elis, lådor var oerhört välsorterade efteråt.
Loves spidersense upptäckte inte alla de små julkulorna i adventsstaken imorse, men några timmar senare fick han syn på den tomma kartongen i en kasse så nu går han runt och muttrar illa förtäckta hot i stil med "Hoppas det inte händer en olycka". Ska man behöva ha det så i sitt eget hem?
Det största hotet mot allt pynt är dock någon meter kortare. Jag förstår att det är himla spännande med alla fina, blanka, nya och glittriga saker som jag ställt fram och kanske borde jag ha kört barnsäkert pynt i år också, men nej. Han får lära sig helt enkelt och jag får några gråa hår på köpet. Visst är jag kär i mitt pynt men det är nog inget som är oersättligt om jag verkligen känner efter.
Idag var det så äntligen första advent och Elis och jag smög upp före övriga i familjen och hade mysfrukost innan julkalendern. Tack vare sin morfar har Elis dessutom fått en chokladkalender (han passade på när vi var på BB den j*veln) och det kan vi väl konstatera redan efter första dagen att denna kalender kommer bli en härlig källa till gnäll, tjat och konflikter. Vi har pratat om hur det ska fungera med kalendern hela november och några minuter efter att första chokladbiten var uppäten verkade det funka. Men sedan kom det... "Jag vill öppna en till lucka."
Jag gjorde det enda vettiga och hotade med att antingen slänga kalendern eller äta upp den själv, så nu är problemet tillfälligt löst. Iaf till den 2/12.
Eftermiddagen ägnar jag åt glögg och lussebullebak, väntar nu på att degen ska jäsa. Testar för första gången att lägga saffranet i blöt i vodka, så i år hoppas jag på riktigt goda bullar alternativt extra trevliga fikastunder.
Efter att ha klarat av min första tis-tors med lämning/hämtning på förskolan såg jag verkligen fram emot att bara vara hemma i fredags och kunna ägna mig åt adventsförberedelser. Jag ville städa, pynta, baka och fixa, men Edith hade andra planer, eller snarare bara en och det var att sova på sin mammas mage. Elis kände samtidigt akut av bristen på aktivitet och ägnade orimligt mycket tid åt att bli sur för struntsaker, som att tex kanelen kom på sist istället för först på pannkakan (hade det varit på gröten hade jag kunnat förstå, men pannkakan rullar man ju ändå ihop!)
Jag har inte tålamod för barn som blir sura över kanel.
Så det blev inte så mycket fixat i fredags som jag hade hoppats. Jag lyckades typ sätta igång en tvättmaskin och tömma diskmaskinen, och de sakerna står inte högst upp på min "Myssysslor i advent-lista". När Love kom hem fick jag lite mer spelrum och lyckades tvätta fönstren i köket och få upp några ljusstakar och stjärnan, men resten fick helt enkelt vänta till lördagen.
På lördagen hade vi en tid att passa och det var 13:30, då vi skulle på dop. Halv två tänkte jag, gott om tid att tex besöka en julmarknad innan och shoppa krans. Men allteftersom morgonen fortskred stod det klart att vi skulle få stryka julmarknaden och bara fokusera på att hinna få i oss lunch innan vi åkte. Det var på håret kan man säga. Precis när kyrkklockorna hade klämtat klart rasslade vi av oss jackorna i kyrkbänken och försökte se ut som att vi inte alls stressat. Jag fixar alltså att mata och klä två ungar på egen hand och promenera till förskolan i tid men när vi är två vuxna som hjälps åt och färdas med bil, då blir vi (nästan) sena. Märkligt. Dopet var iaf jättefint och jag fick torka tårarna med Ediths kräklapp.
När vi kom hem efter ett pitstop på Maxi för att handla julmust och skumtomtar var planen att göra klart det sista inför advent. På adventsmorgonen vill jag helst ha allt klart så man bara kan tända första ljuset och njuta av lugnet.
Riktigt så blev det ju inte.
Edith kompenserade sitt exemplariska beteende på dop och efterföljande fika med att hålla den värsta kräkfesten sedan hon föddes, så mitt fixande avbröts ständigt av rop på hjälp, matning, klädbyten och annat kräkrelaterat. Elis, som farit runt som en tok på dopfikat, toppade vi med en polkagrisklubba som han köpte på julmarknaden förra helgen, och den gick han runt och kletade med, trots idoga förmaningar att han skulle sitta still och äta ordenligt. Man skulle ju kunna tro att hans föräldrar är lite dumma i huvudet när de ger sådana instruktioner till en 3,5-åring och förväntar sig att han ska följa dem.
Resultatet blev iaf att vi måste tvätta våra överdrag till fåtöljerna för det ser ut som att någon har begått ett mord i vardagsrummet.
På något vis fick jag iaf i ordning det mesta, och skulle bara fixa det viktigaste, dvs adventsljusstaken. Trots mitt köpförbud (köpförbud - schmöpförbud) på julgranskulor kunde jag inte motstå Lagerhaus underbara pralinask med minikulor i massor av färger och de hade jag i ljusstaken istället för mossa. Sedan var det bara ljusen kvar. Vis av tidigare års fiaskon när jag bara hade ett enda stearinljus hemma hade jag i år i god tid köpt nya ljus. Men de var spårlöst borta. Letade överallt (nej, verkligen inte) och upprepade gånger i ljuslådan för dummare saker har jag ju gjort styrd av amningshjärnan men de låg verkligen inte där. Gick några vändor och svor och letade lite till. Av en slump letade jag till slut i glödlampslådan och där låg de! Detta i sig är inte det intressanta utan det intressanta och framförallt irriterande var att alla ljusen var trasiga. Någon, jag nämner inga namn för jag vill ogärna hänga ut min son, hade nog lekt med ljusen, tappat asken i golvet och sedan bestämt sig för att gömma sitt misstag.
Det är mycket sådant här hemma nu, fråga gärna Love vid tillfälle om var hans bilnycklar var någonstans, det är en sk "funny story". Kan avslöja att det var lite svettigt där ett tag och att alla våra, och framförallt Elis, lådor var oerhört välsorterade efteråt.
 |
| Fick inte köpa fler kulor - köpte 90 st till. |
Det största hotet mot allt pynt är dock någon meter kortare. Jag förstår att det är himla spännande med alla fina, blanka, nya och glittriga saker som jag ställt fram och kanske borde jag ha kört barnsäkert pynt i år också, men nej. Han får lära sig helt enkelt och jag får några gråa hår på köpet. Visst är jag kär i mitt pynt men det är nog inget som är oersättligt om jag verkligen känner efter.
Idag var det så äntligen första advent och Elis och jag smög upp före övriga i familjen och hade mysfrukost innan julkalendern. Tack vare sin morfar har Elis dessutom fått en chokladkalender (han passade på när vi var på BB den j*veln) och det kan vi väl konstatera redan efter första dagen att denna kalender kommer bli en härlig källa till gnäll, tjat och konflikter. Vi har pratat om hur det ska fungera med kalendern hela november och några minuter efter att första chokladbiten var uppäten verkade det funka. Men sedan kom det... "Jag vill öppna en till lucka."
Jag gjorde det enda vettiga och hotade med att antingen slänga kalendern eller äta upp den själv, så nu är problemet tillfälligt löst. Iaf till den 2/12.
Eftermiddagen ägnar jag åt glögg och lussebullebak, väntar nu på att degen ska jäsa. Testar för första gången att lägga saffranet i blöt i vodka, så i år hoppas jag på riktigt goda bullar alternativt extra trevliga fikastunder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)