MUFF!

Så att vi har ju nyligen fått barn och det verkar ha påverkat Love på flera olika sätt, bland annat att han hör i syne lite det han vill höra/har på hjärnan mest hela tiden. Min lillasyster är på besök och idag skulle vi beställa mat från den lokala kebaberian och Kajsa undrade om deras "kebabtallrik var god", varpå Love ser helt konfys ut och säger "Kebabmuff?!" Han hörde lite fel kan man säga.

Senare, under själva ätandet av diverse kebab, satt vi och konverserade och jag minns inte riktigt hur det gick till, Love hånade antagligen mig för att jag hörde fel och då fann jag det lämpligt att påminna honom om när han hörde "muff" istället för "god" så jag sade "MUFF MUFF!" högt vid matbordet och så skrattade vi gott.

Elis också. Han var ju också med. Vi försökte gå vidare men Elis vittrade något spännande. Mycket riktigt:

"MUFF MUFF! MUFF! MUUUUUFF!"

Jag skulle önska att vi inte gjorde någon stor grej av detta men så smidiga är varken jag eller Kajsa, så vi skrattade så vi grät. Love bara grät. Tyst. Inombords. Sedan försökte han övertyga Elis att jag bara hade sagt NÖFF, fast fel.

Det lär väl märkas på förskolan om det har lyckats.