Arga lappen snart

Jag tycker mig ha ett ganska avslappnat förhållande till tvättstugan. Jag hetsar inte upp mig i onödan om folk inte har superstädat efter sig. Endast en gång, under Eskilstunatiden, har jag lämnat ett förslag i all välmening om att folk kanske kunde göra rent i tvättmedelsfacket eftersom det alltid låg en knytnävesstor klump tvättmedel kvar om man hällde i det på fel ställe så vattnet missade att spola med sig det. Har för mig att jag ljög att jag var allergisk. Det funkade ett tag iaf.

Som ni märker - avslappnat.

Men om jag hade exempelvis en svart korthårig katt hemma kanske jag skulle sopa golven efter mig. Eller om jag spillde ut sköljmedel och sedan klev runt det i hela tvättstugan kanske jag skulle våttorka, åtminstone det värsta? Att ta bort luddet i torktumlaren är ju det roligaste av allt, hur kan man inte vilja göra det? Det här är absolut inga krav från min sida, bara milda förhoppningar.


(bild från argalappen.se)

IFK vs Irsta 100-0

Idag spelade Love match igen. De vann till slut relativt enkelt även om slarv och domare gjorde sitt bästa för att förstöra. Nu leder Irsta serien med endast en förlust och sex raka segrar. Det är ju kul.

Fast jag tycker inte det så jättemycket. Jag tycker inte så mycket om handbollen just nu. Allt är förstås IFK:s fel. Varje gång jag går på match här i stan blir jag smärtsamt påmind om hur jäkla mycket roligare det var att gå på match i Kristianstad, och då tänker jag minst av allt på skillnaden rent kvalitetsmässigt på Elitserien och Div 1. Love har verkligen inga problem att spela på den här nivån, eller jo ett (med risk för att låta sjukt dryg nu): de andra är inte lika spelskickliga vilket innebär att de inte hänger med i det som Love försöker skapa på planen, både i anfall och försvar. Mycket av Loves roll i laget är just att utveckla de unga, något som jag tror att han tycker är kul men det kan vara frustrerande ibland på planen när ingen förstår exempelvis de rörelser han gör för att skapa luckor åt sig och andra.

I Kristianstad hade jag Nasti att sitta med under matcherna. Jag kände alla runt laget och var en del i gemenskapen. I Irsta - not so much. Första matchen satt jag med en av motståndarnas mamma, andra och tredje matchen satt jag ensam med Elis. Jag kan inte namnen på de flesta av Loves medspelare och än mindre på deras respektive, om de har några. Den enda i nya laget som hälsat på mig, som jag inte känner sedan tidigare är materialaren, och han var lite skum. Kom fram när jag ammade Elis en gång och skulle prata. Det hade jag kunnat vara utan.

I Kristianstad fick man alltid gå in gratis som spelarflickvän. Första matchen i Irsta fick jag betala 100 kr för killarna i kassan visste inte vem Love var, än mindre vem jag var som kom och frågade om han hade lämnat en biljett. De andra två matcherna har Love gått till kassan personligen för att säga till om biljett för mig. Ulla i kassan i Kstad visste vem jag var från dag 1. Det är inte priset för biljetten som stör mig utan känslan av dumhet och utanförskap när jag insåg att ingen visste vem jag var.

Irsta har valt att spela i en av de mindre hallarna i Bombardier Arena, vilket medför att det är sjukt trångt att ta sig in på läktaren, som är fyra rader bred och endast har ingång i ena änden. Ni vet när man är på bio och måste ta sig förbi halva raden till sina platser i mitten? Så funkar läktarna i C-hallen, fast det är istället hela raden som man ska ta sig förbi. "Ursäkta... ursäkta... ursäkta... ursäkta... ursäkta... ja, här kommer jag med bebisen..ehe. Ursäkta..."

Jag skulle kunna räkna upp många fler saker som jag saknar med IFK (deras matcharrangemang framstår som rena rama Ladies night i jämförelse) men jag nöjer mig så här. Jag tror ni har fattat att jag känner mig ensam i handbollssammanhang.

Baby at work

Ända sedan Loves elever blev varse att han hade en liten bebis därhemma har det tjatats om att vi (Elis) ska komma och hälsa på. Eftersom det var fredag innan lov idag och det skulle vara oseriös undervisning större delen av dagen passade det bra att vi kom på besök.

Klockan jävla sex var jag tvungen att gå upp. Varken jag eller Love fattade att det var min larmsignal som gick igång, det var minst sagt ett tag sedan jag gick upp av att klockan ringde. Då var det bra nära att jag ställde in besöket och somnade om istället.

Väl framme på Loves jobb hälsade ungefär hälften av hans (uteslutande kvinnliga) kollegor på mig, men alla hälsade på Elis. Men så länge det beror på att Elis är vansinnigt söt är det okej att bli behandlad på det viset.

Love hade jättestökigt på sitt skrivbord så på måndag ska jag skicka med pennställ och lite annat smått och gott för så kan han bara inte ha det. Elis sög på hans överstrykningspenna av orange karaktär.

Skolan var ganska sliten och klassrummet som Love hade kunde behöva ett lager färg eller två. Dessutom är inte Love den typen av lärare som fixar och piffar i klassrummet så där fick jag lov att styra upp saker och ting. Jag hann inte med så mycket som jag hade velat så eventuellt får vi komma på besök fler gånger. Under tiden får jag skicka med honom det mest basala.

Jag har nog aldrig hört så många barn säga Åååhh som idag. Först utanför klassrummet när de tittade på Elis genom fönstret. Sedan i klassrummet när de tittade på Elis. Sedan när Love höll i Elis i klassrummet och de tittade. På rasten. När det var dags att gå hem. Ja, i stort sett större delen av dagen. Elis älskar uppmärksamheten än så länge så det var lugnt.

Efter lunch var det fika och Love läste högt ur en spännande bok. Love borde läsa högt för mig oftare, det är så mysigt. Han har precis köpt ett ex av Loranga, Mazarin och Dartanjang och jag kan inte tänka mig något jag hellre skulle vilja ha läst för mig just nu.

Love slutar oförskämt tidigt på fredagar så väl hemma hann vi både städa och köra ett styrkepass. Jag har utnämnt Love till min personliga tränare så han fick tala om vad jag skulle göra för olika övningar. Om vi säger så här, jag har fanken inte en enda magmuskel kvar i kroppen. Jag klarade alltså inte av att ligga raklång på rygg och lyfta mina ben. Här finns att göra helt klart.

Drägg(E)lis

Elis dregglar. A lot. Eftersom han oftast jobbar med munnen öppen är det liksom ingen hejd på flödet. Vad vi önskar oss i julklapp? Dreggelscarfsar aka "Dregglisar". Och en ny lägenhet, men det hör inte hit.

Nu har dock dregglandet nått nya nivåer i och med att vår käre son börjat göra pruttljud med munnen. Det skvätter. A lot. Det bubblar, rinner och fräser. För tillfället är det också ganska gulligt men det går nog över snart. Tyvärr har vi redan skrattat och lett uppmuntrande.

Jag brukar minst en gång om dagen tydligt ljuda MA-MA för Elis, av ingen särskild anledning. Idag var inget undantag:

- "Elis, kan du säga MA-MA?"
- "PRRRT!" (som i "Glöm det!")

Smakportioner

Det här inlägget kommer inte handla om Elis, utan om Elis pappa. Han är lite som ett barn ibland, fast oftare.

När små barn ska börja med mat ska man introducera ett födoämne i taget för att kunna upptäcka eventuella allergier och vänja barnet vid de nya smakerna.

Det verkar Love hålla på med fortfarande. Han har liksom inte förstått hur man komponerar "den perfekta gaffeln". Störigt.

Idag exempelvis. Lilla moi hade lagat något Club Sandwich-liknande till middag. Jag ostgratinerade skivor av lantbröd och staplade sedan på stekt bacon, ruccola, paprika, tomat, avokado och skivor av stekt kycklingfilé. Till det serverades potatisklyftor, balsamvinäger (till mig) och fetbea (till Love).

Jag är sådan när jag äter att jag vill att varje gaffel ska vara perfekt sammansatt av allt det goda man har på tallriken. Sålunda satt jag och spetsade småbitar av allt det ovannämnda och bara njöt. Gott var det! (Okej då, jag kanske också tog lite fetbea...)

När jag lyfter blicken från tallriken ser jag hur Love mer eller mindre har raserat sin sandwich och tar en hel skiva kyckling och vispar runt i såsen och äter upp. Ingen avokado, ingen potatis, inte ens något bröd! Ingen perfekt gaffel!

Jag gjorde mitt bästa för att få Love att inse det oerhörda i sina handlingar men det var lönlöst. Så har han alltid ätit och kommer alltid att äta. För mig är det obegripligt, hela idén med att laga mat och kombinera en massa gott går ju förlorad om man ändå ska sitta och äta en sak i taget! Visst?!

Om ni undrade

Elis har sovit större delen av dagen och kvällen efter sprutan, det är därför jag bloggat som en dåre.

Läsarna tycker till

Jag behöver er hjälp. Det har uppstått ett problem med Elis frisyr. Den har lagt sig ner. Den är inte helt tillplattad men endast en liten våg i håret minner om hans forna tofs som kommit att bli hans absolut mest framträdande drag. Se själva:


Före.


Efter.

Nu höjs röster runtom i landet att vi måste göra något åt det och faktum är att jag håller med. Elis utan tofs är som... som sex utan hockeyhandskar, i brist på bättre liknelser. Inte särskilt spännande med andra ord.

Men vad ska vi göra? Att använda hårprodukter är inte ett alternativ, att föna hans hår känns lite väl Jean-Pierre så det som återstår är att klippa honom uppe på huvudet.

Vad tycker ni? Ska jag försöka få tillbaka tofsen eller är det dags att gå vidare?

Framtida konsertpianist...

...eller blivande handbollsspelare?

Det räcker om ni tittar halva, det är typ samma lika en hel minut.

Ang julpynt

Kusin Sofi blev orolig för att jag inte ska julpynta i år och jag känner att jag behöver förtydliga. Det är visserligen inte 100% klart att det blir så, men det är iaf känslan. Det beror inte på att jag är deppad, vilket jag iofs är, utan det handlar uteslutande om att jag inte tycker att det känns värt att ställa fram en massa pynt i det här råtthålet vi bor i nu. Det känns helt enkelt inte roligt och jag föreställer mig att allt mitt fina pynt kommer se så sorgligt ut i den här lägenheten så då väntar jag hellre ett år.

Men det betyder inte att jag inte längtar till julen, tvärtom. Jag måste bara se till att bo någon annanstans under december månad. Helst skulle jag vilja bo hos min gamla kollega Kristina, hon har nog dubbelt så mycket pynt som jag. Överhuvudtaget har hon det mest ombonade hem jag någonsin sett. När vi var där i fredags tror jag hon måste ha ägnat minst en timme åt att tända alla ljus som brann överallt. Ni vet som på romantisk film, när det är overkligt mycket levande ljus överallt och det älskande paret omedelbart beger sig till sängkammaren och det enda man kan tänka är "Men, släck ljusen!"

BVC, på en höft

Idag var vi till BVC då det var dags för läkarundersökning och påfyllning av vaccinationen. Den här gången kunde Love följa med också, vilket jag tyckte var skönt, i synnerhet eftersom jag kände mig lite nervös inför sprutan. När man vet vad det är som väntar är det svårt som överbeskyddande mamma att låta någon komma och sticka ens barn...

(Pausade i skrivandet för att leta reda på inlägget om Elis första spruta men jag verkar inte ha bloggat om det, hittar inget.)

Första gången han fick spruta var ingen höjdare. Jag kände mig överkörd av sköterskan och var arg på mig själv för att jag inte stod på mig. Det var nämligen så att jag trodde att jag skulle få amma Elis när han fick sprutorna, precis som jag gjorde i K-stad på BB när de tog blodprov på honom. Då rörde han inte en min och jag tyckte att det verkade som en bra idé att göra lika igen. Sköterskan frågade hur vi hade gjort vid blodprovet och jag berättade men då sa hon att i Västerås ger man sockerlösning, även på BB. Jag blev ställd och gick med på sockerlösningen utan att egentligen tänka efter vad jag ville. Elis älskade sockerlösningen förstås, men blev otroligt ledsen av sprutorna och det tog en stund att få honom lugn igen. Efteråt bannade jag mig själv för att jag inte ammat honom istället.

Nu var det alltså dags igen. Den här gången fick vi inte träffa den sköterskan, utan den andra (som håller i föräldragruppen och är lite mesig för min smak). När det var dags för sprutan kom hon bärande med sockerlösning och sprutor på en sådan där kartongbricka. Hon frågade om Love kanske ville hålla den här gången och jag kände återigen hur jag inte lyckades få fram det jag ville säga. Men hjälten Love frågade mig om jag ville amma honom och då äntligen kunde jag få det sagt. Sköterskan gick med på det, under förutsättning att hon kunde komma åt benen.

Elis reagerade ungefär lika på själva sticken som förra gången, han stånkade till på det första, och började gråta på det andra men skillnaden var att den här gången gick det att trösta honom direkt, och han grät inte alls efter en stund. "Det var ju en bra metod det där" konstaterade de som om de aldrig sett något liknande. Hur kan det vara så olika från bvc till bvc?

När Elis var vägd och mätt (7760 och 70,5 - ni får själva räkna ut vilket som är gram och centimeter) visade läkaren kurvorna och sa att Elis var perfekt. Men det är något som inte stämmer med de där kurvorna för i Kstad låg Elis hela tiden under kurvan viktmässigt. Jag frågade läkaren om alla värden var korrekt iförda eftersom hans kurva nu visade att han låg över snittet vid födseln och sedan har närmat sig mitten. Då tittade han på mig som om jag var knäpp och fick mig att känna mig mycket dum som ens tagit upp det. "Du, en bebis som väger nästan 4 kg vid födseln ligger knappast under kurvan, så mycket kan jag säga!" Den mesiga sköterskan yrade runt bakom honom och lät som ett eko, "knappast under!" Jag retirerade och mumlade något om att jag kanske hade blandat ihop det med att han är smal för sin längd, vilket han är. Läkaren kollade vidare och allt var bra, från topp till tå. Då kommer helt plötsligt sköterskan viftande med Elis journal från Kstad och visar mig viktkurvan, som precis som jag försökte säga, låg under snittet. Upprättelse! Förklaringen är förmodligen att de har ett annat mätsystem än Kstad.

Men det tycker jag är konstigt, att det finns olika mätsystem för bebisars längd och vikt. Olika sjukhus har utarbetat sina egna och tagit patent på dem. Göteborg ska tydligen ha det nyaste, enligt läkaren. Så beroende på ditt landstings ekonomi kan ditt barn antingen vara normalviktigt eller underviktigt.

Aldrig tidigare har jag känt mig så säker på att det är rätt av oss att inte ta bvc på allt för stort allvar. De imponerar verkligen inte. Mitt mätsystem, som jag kanske borde ta patent på, är Elis allmäntillstånd. Verkar han glad och nöjd? Bra, då är det som det ska.

När julen står för dörren (och man inte kan ta sig förbi)

Fick ett telefonsamtal från min ömme fader. Han frågade vad jag önskade mig i julklapp. Redan där borde jag ha anat oråd eftersom pappa inte har haft något med julklappar att göra sedan han firade jul med mammas familj för första gången och tvingades rimma på paket, något som gjorde honom så nervös att han behövde 4 paket cigg för att klara av uppgiften. Eller hur det nu gick till.

Pappa tyckte att jag skulle gå in på hans favoritauktionssida på nätet för att kolla om det han tittat ut var något att buda på. Jag tänkte först att han hade hittat något passande till Elis och klickade mig glatt vidare. Fast inte glatt, eftersom vår dators seghet ständigt förhindrar att man gör något med ett glatt sinne. Snarare ta sig för pannan och vilja kasta datorn i golvet-sinne.

Efter ett bredbandsögonblick hittade jag till slut det som min pappa funderade på att ropa in.


En två meter hög lysande tomte värd 15000 kr men ännu bara uppe i 1000, vilket kap. Det jag nog retar mig mest på är inte skämtet i sig, eller att den verkligen är jätteful, utan att jag bara för ett par inlägg sedan skrev att jag inte tänker julpynta den här lägenheten. Hur svårt kan det vara att komma ihåg?

Fast... it kind of grows on you. Snart vill jag ha den, bara för att jag kan.

Meanwhile, across the street

Som att jag behövde mer vatten på min flyttkvarn. Elis är ju inte trygg här!

Fast alla verkade inte ta det så allvarligt som det framstår i artikeln. Jag såg hur en av väktarna torrjuckade sin kollega bakifrån när denne stod böjd in i bilen för att greja med något.

Trygghet var det ja.

Skäggpill eller Mannen med små armar

Så, nu tittar ni igen, precis som jag gjorde.

(När jag var liten hade vi ett kasettband med barnvisor på där en av dem gick: "Om pappa Taikon har ett skägg, så inte blir du rädd. För han har väldigt väldigt snälla ögon. Han är din far och mycket rar, det tror jag du förstår... den tänker jag på varje gång Elis pillar Love i skägget.)

Ett så kallat amningsinlägg

(Under tiden jag funderar på bloggens framtid bloggar jag)

Idag har vi väntat på snön, men det såg inte ut som att det skulle komma någon så vi gav oss ut på promenad. Då kom den. Elis låg skönt nerstoppad i sin varma åkpåse medan jag fick gå och frysa i snöblåsten. Jag föreslog att vi skulle byta men Elis låtsades som att han inte förstod vad jag sa.


Jättemycket snöade det. Det ser ni ju.

Mot slutet av promenaden stötte jag på vad som måste vara den här stadsdelens nut case. Jag har stött på henne förut, då hon var iförd bland annat kalasbyxor, rödvitrandiga shorts och en för stor keps. Det kändes som om hon ville dyka ner i vagnen samtidigt som hon frågade om underverket sov. Jag ljög och sa att han gjorde det fast Elis i själva verket höll på att förlora en brottningsmatch med sin snuttefilt som precis hamnat över ansiktet på honom. Därmed kunde hon inte se att jag ljög och jag kunde skynda därifrån.

Idag var hon klädd för kallare väder, med täckbyxor, mysbyxor och benvärmare samt mössa. Varför jag aldrig kan minnas vad hon har på överkroppen vet jag inte. Iaf, när jag passerade henne med ett ansträngt leende skrek hon åt mig att jag måste ha mössa. "Det är sant, det är jättefarligt att vara utan." Jag fortsatte gå och körde en backspegelstackvink.

Helt orelaterat till ovanstående kan jag berätta att när den sjunde bokklubben skickade ut reklam för ett tag sedan gav jag efter. Man fick välja två böcker och en premie och eftersom jag ändå hade letat efter en lekfilt (ena premien) till Elis kändes det helt okej. Det var innan jag fick veta att de hade en prima sådan på IKEA... men men, Elis gillar den och den piper, prasslar, pinglar och har en spegel. Elis gillar speglar också. Särskilt när han ser sig själv i dem.

Böckerna jag valde var dels de två dyraste, dels de två jag tyckte verkade bäst. Den ena var en klassisk barnkammarbok med tillhörande cd, och den andra var en mjuk tygbok med bondgårdens djur och små djurhuvuden man kunde trycka på för att få höra hur de låter. "Skoj" tänkte jag. Men då levde jag fortfarande i villfarelsen att de skulle låta som djur, och inte som havererade gräsklippare och motorsågar. De borde göra en sådan bok istället, då skulle ljuden vara spot on.


Annars har vi mest slappat idag. Efter att ha lekt sig trött på lekfilten tog Elis det lugnt och tittade på Top Model. Det är helt galet hur intresserad han ser ut, och alltid när det är Top Model. Jag tittade inte, utan passade på att ta en internetsväng.

Neej hörni...

Alltså, jag vet inte.

Vad? undrar ni.

Jag vet inte om jag orkar med att blogga längre... svarar jag.

Under hela tiden vi bodde i Kristianstad kände jag ett behov av att förmedla för "de där hemma" vad vi höll på med. Att bo i Skåne var verkligen ett äventyr, mitt livs bästa, och det var sällan svårt att hitta på något att skriva om.

När vi flyttade till Västerås igen skickade jag bloggadressen till mina närmsta vänner i Kristianstad med tanken att de nu skulle kunna följa oss här uppe, dvs det omvända mot hur det var tidigare.

Men så bara dog mitt bloggintresse och jag känner väl själv att jag inte skrivit många läsvärda inlägg sedan vi kom hit, och om någon från Kristianstad fortfarande orkar klicka in sig här är det ett under. Om ni läser det här, jag har inte alltid varit en så här trist bloggskribent!

Några av er såg kanske fram emot att jag åter skulle bli bittra inredar-Kerstin, men faktum är att lägenheten är så hemsk och jag hatar den så mycket att det blir liksom inte ens kul. Nu har vi bott här längre än jag vill tänka på och det ser fortfarande ut som fan.

Love och jag diskuterar fram och tillbaka, men vi kommer egentligen inte fram till något. Ingen vill bo kvar, men samtidigt är det inte realistiskt att vi flyttar innan jul, kanske inte ens innan sommaren. Jag hatar lägenheten ännu mer. Den gör att jag inte vill julpynta.

Ni förstår allvaret? Jag - inte julpynta. Tidigare otänktbart, men nu den bittra verkligheten.

Jag vet alltså inte hur jag ska jag göra. Fortsätta skriva om min ganska händelselösa mammaledighet där en frikyrklig sångstund är höjdpunkten på veckan eller lägga ner? Det är frågan.

Dalahelg

I helgen var vi en sväng till Dalarna. Jag skulle äntligen få träffa Kicki och hennes lilla Elsa, som är bara några veckor äldre än Elis. Vi har knappt setts sedan vi flyttade till Kristianstad, bara en endaste gång.


Vi tog oss en solig och kylig promenad. Det hade ju tom kommit ett par snöflingor dagen innan.


Det tyckte inte jag om och jag talade om för både isen och snön vad jag tyckte. Det kan ju inte snöa innan alla löven har ramlat av, då blir det ju fel ordning!


Love var också med och tvingades vara med på kort. Det tyckte han inte om och han talade om för både mig och min skugga vad han tyckte.


Elis och Elsa kom bra överens. Det var nog första gången Elis ordentligt intresserat sig för en annan bebis, och det var väl inte så konstigt när det var en så söt tjej.


Elis tyckte verkligen hon var söt...

Vi käkade lunch, fikade och tog fem miljarder kort innan det var dags att åka hem igen.

Söndagen spenderades hemma hos mina föräldrar. Det blev en lugn söndag med svamppromenad och sällskapsspel. Love tittade visst på fotboll också men vi pratar inte om det. Tur bara att Love har mig och Elis annars skulle han nog slänga sig i Svartån.




Mina killar och deras olika morgonfrisyrer. Nu har Elis frisse börjat lägga sig ner av tyngden. Kanske att man skulle klippa lite lite så det orkar ställa sig upp, annars får jag frisyrabstinens. Det har ju liksom varit Elis signum!


Björn bland löv.

Smurreåterblick

När jag tömde vår gamla kamera på kort hittade jag en del kort på mig och Smurre. Helt enormt vilken stor mage jag hade mot slutet, att jag orkade! Men när jag tittade på bilderna kände jag också en stor saknad, jag gillade verkligen att vara gravid, ha en fin mage och känna sig lite speciell. Det som möjligtvis var jobbigt med graviditeten har jag glömt. Jag saknar Smurre också, även fast vi har Elis, om ni förstår? Svårt att förklara kanske.

Jag var inte så noga med att ta bilder på magen med jämna mellanrum, men jag har via detektivarbete i alla gamla bildmappar lyckats hitta en bild från varje månad.


7:e september. Vecka 6. Testet var positivt! Jag tar en bild med mobilen och skickar till min kompis Kicki som bara någon vecka innan berättat att hon är med barn. Vi är vansinnigt glada över att vi ska göra resan tillsammans!


29:e oktober. Vecka 12. På en höstpromenad försöker jag ta en bild på min mage och skugga med mobilen. Det går sådär. Två dagar innan har vi varit på inskrivning på bvc och fått höra Smurres hjärta för första gången.


22:a november. Vecka 16. Första officiella magbilden. Jag börjar tro att det är Smurre som putar ut och inte bara vanliga tjockmagen.


28:e november. Vecka 17. Lussebullebak inför 1:a advent. Med förklädet åtdraget ser jag mer gravid ut. Jag drar åt det ordentligt.


19:e december. Vecka 20. På väg till Olle och Nastis julfest. Paljettlinnet satt som en smäck, men att tro att jag skulle kunna ha kofta och tjocka knästrumpor utan att dö svettdöden... nej. Sockarna åkte av omgående när vi kom fram.


5:e januari. Vecka 22. Första bilden jag själv tar på magen när jag kommer på att det kanske kan vara kul att ha kvar. För att skriva sådana här inlägg tex.


4:e februari. Vecka 27. Kicki och jag byter magbilder med varandra. Man vill ju se hur kompisen ser ut!


20:e feb. Vecka 29. Min bästa gråa huvtröja hängde med hela vägen, bra med stretch i den. Love tar en bild innan jag åker till Handbollskolan och aktar mig för bollarna som barnen kastar omkring.


12:e mars. Vecka 32. Den enda bilden från mars tror jag. Ännu en favorittröja under graviditeten. Bara 9 veckor kvar och jag tycker att magen är precis lagom.


24:e april. Vecka 38. Vi firar 7 år tillsammans! Smurre har verkligen växt till sig sedan sist. Min huvtröja pallar knappt och går inte nödvändigtvis ända in mot kroppen under magen.


11:e maj. Vecka 41. Två dagar innan Smurre bestämde sig för att komma ut. Otålig beskriver mig bra vid den här tiden. Stor som ett hus beskriver mig också bra.


13:e maj. Elis, 4 timmar och 42 minuter gammal.

Och igår fyllde han 5 månader. Helt galet.

Föräldragrupp

Idag var jag och Elis på föräldraträff igen. Jag skrev på FB att jag ger det en chans till, men där ljög jag. Idag kändes det nämligen inte som en redig föräldraträff utan snarare som en outsourcad sådan. Därför kommer jag ge det ytterligare en chans, men känner jag då att det inte ger något lägger jag ner.

Med outsourcad menar jag att vi var på "studiebesök" på en öppen förskola. Det innebar att vi fick en broschyr från Västerås stad och sedan delta i sångstunden, som ideligen avbröts av att ledaren sprang och gosade med sitt barnbarn som väntade med sin mamma ute i korridoren.

Då går jag hellre till Pingstkyrkans sjungeri.

På förra träffen pratade vi mosade rotfrukter. Vår bvc-sköterska som höll i det kom förbi idag och informerade kort om vad vi skulle prata om nästa gång. Mer mosade rotfrukter visade det sig. Fast hon pratade inte bara om nästa träffs innehåll, hon pratade också en del om mosade rotfrukter.

Seriöst, hur mycket kan det finnas att diskutera kring smakportioner? Om allt fokus ligger på det nästa gång och inget annat vettigt sägs har jag nog deltagit för sista gången.

Den av mammorna som jag tyckte var jobbigast förra gången höll en ganska låg profil även om hon vid det efterföljande fikat undrade om båda Elis föräldrar var svenska. "Är pappan svensk? Ok, men du är inte...?" "Jo, jag är svensk..." "Jaha, du ser inte svensk ut." Inga fel med det, jag har bara aldrig funderat på det. Undrar vilket land hon trodde?

En av fröknarna på förskolan som inte hade sitt barnbarn på besök gick runt och hälsade på oss och våra små. "Där har vi en liten tjej, det ser jag ju, hon har rosa dregglis." Så kom hon till oss. "Och här ligger en liten tjej också!" Jag informerade henne om att Elis i själva verket föreställer en pojke. "Jaha, jag tänkte tjej eftersom han har röda strumpor."

Elis hade nog sin mest pojkiga utstyrsel hittills, med en röd pikébody med sportigt typ racingtryck och ett par blåa grabbiga byxor. Till det hade jag röda strumpor. Solklar flicka.

Tydligt är att både Elis och jag får jobba hårdare på att framstå som oss själva.

Babygym

Idag är jag lite glad. Jag har hittat ett gym som tillåter att jag tar med bebisen. Jag ska skaffa dagkort, vilket bara kostar 400 för tre månader och man måste träna innan 16. Perfekt! Att kunna ta sig iväg och träna några gånger i veckan kommer att göra under för mitt humör.

Så här är det. Jag har bestämt mig. För säkert 100:ade gången iofs. Men bara för att man försökt förut betyder det ju inte att man ska ge upp. Det är dags att ta tag i graviditetskilona.

Utöver promenaderna har jag joggat ett par gånger, men jag vet att jag inte kommer att vilja jogga utomhus länge till så därför blev jag så glad när jag hittade gymmet.

Kostmässigt finns det också utrymme för förändringar, men så länge jag ammar blir de inte alltför drastiska. Det jag har gjort (sedan i måndags förstås, alla börjar väl efter helgen?) är att ta bort godis, fikabröd och läsk i veckorna. Jag kommer inte att ta bort det på helgen, det vill jag inte. Men fy bomben vilket sockerberoende jag har! Första dagen rotade jag igenom müslin efter torkade ananasbitar för att stilla det värsta. Måste förmodligen byta müsli, den är väldigt söt.

Sedan har min kusin (mina kusiner?) som mål att springa Tjejmilen nästa år. Jag funderar på att hänga på. Men vet ni vad jag tycker är jobbigast? Inte att det är en mil långt, utan att det är i Stockholm. Jag känner mig alltid så borttappad där.

Nu är det igång...

Tooosbrash

Det är när man skaffar snarlika tandborstar som man helt plötsligt inser att man inte exakt vet hur ens egen ser ut.

Det är en majskrok, inget annat.

Amningsrum

Efter en stunds ärendeuträttning igår började Elis känna sig hungrig. Jag befann mig då i Västerås nyaste galleria där de till och med inrättat ett amningsrum. Jag begav mig dit, glad över att slippa sitta till allmän beskådan på en bänk någonstans.

Men så var det inte riktigt.

Amningsrummets vägg som vette ut mot gallerian bestod enbart av glas så det var som att sitta i ett skyltfönster. Det fanns bara en plastfåtölj att sitta i men däremot ett jättebygge i mdf täckt med slitstarkt golvmaterial där jag antar att eventuella äldre syskon kunde få leka.

Varför kollar man inte som designer med någon mamma man känner hur ett vettigt amningsrum skulle kunna se ut? För det var garanterat inte någon med feeding bags som hade styrt upp det rummet. Snarare ett pervo.


Bild från dagens VLT.

Lättrörd

Igår promenerade jag ner till stan för att uträtta några ärenden som det så vuxet kan heta. När jag går på bron över E18 ser jag ett gäng småknattar i lysgula västar som räcker dem till knäna. De står på bron tillsammans med sin fröken och tittar på alla bilarna som far fram under dem. Några av dem vinkar entusiastiskt. Då, till deras stora glädje kommer en lastbil farande och han ser dem och tutar flera gånger. Barnen blir förstås jätteglada och vinkar ännu mer fastän lastbilen inte längre kan se dem.

Jag blev så vansinnigt rörd så jag trodde att jag skulle börja gråta! Helt sjukt hormonrubbad verkar jag vara. Jag var tvungen att tänka på något annat för att inte ögonen skulle svämma över.

Men då kom jag att tänka på min vän Therése som var med om en liknande händelse med sin lille son. När de var ute och gick kom det ett tåg och lillkillen vinkade ivrigt. Therése trodde väl i ärlighetens namn att det var lönlöst men så tutar lokföraren åt dem och gör hans dag!

Då blev jag alldeles rörd igen. Underbart med människor som tar sig tid att göra små knattar glada bara med så små och enkla medel! Hoppas Elis får vara med om mycket sådant.

Och att jag inte börjar storböla då.

Föregående inlägg?

Det började på Gotland, med att Hannes tyckte att Kalle Moraeus såg ut som en potatis. Sedan spårade vi ur och häromdagen fick alla tre bröderna Asplund varsin singel på posten och en autograf från Kalle med ett litet självporträtt på. Där han såg ut som en potatis.

Till Hannes

På med Kalle på Spotify och sjung med:

Har du hört min bra potatissång?
Den handlar mest om mig
Jag ska skalas gång på gång
Potatissång

Och här står jag en brun potät, med groddar och fula fläckar
Visst, jag smakar ingenting men ibland
När min lekamen kryddas med salt, ska du smaka då
Skala mig, hacka mig, käka mig?

Är det säkert att du väljer mig? Före pasta, ris och couscous?
Smakar milt och underbart, underbart
Är det säkert att du testat allt, jag finns i flera olika färger
Blå och gul och också vit, men grön är skit.

Skräms du av mångsidighet, är jag ingenting för dig
Jag passar ju till nästan allt, utom palt
Ät mig nu, till ragu och grillad gnu!

Är det säkert att du väljer mig? Före pasta, ris och couscous?
Smakar milt och underbart, underbart
Är det säkert att du testat allt, jag finns i flera olika former
Rund och klyft och räfflad me´, och puré

Pommes chateau, pommes pinnes, pommes frites – allt är ditt!

Är det säkert att du väljer mig? Före pasta, ris och couscous?
Smakar milt och underbart, underbart
Är det säkert att du testat allt, jag trivs med flera olika smaker
Dill och peppar, smör och salt, framför allt.

En potät!

Om bebiskräks

Nu tar vi det här en gång för alla, sedan kommer jag inte svara på fler frågor om Elis kräks.

1. Kräks han mycket?
- Ja, onödigt mycket.

2. Kommer han alltid kräkas?
- Ja, det känns så.

3. Skulle det inte bli bättre när han fick annan mat än mjölk, typ gröt?
- Jo, det var vad som sades på Bvc, men nej, det har inte blivit bättre. Nu är kräkset bara mer varierat till färg och konsistens.

4. Vilka typer av kräks har du stött på?
- Oj, det är ett par stycken. Nog lättast om jag listar dem.

- Fostervattenskräks. Gult, segt och slemmigt. Lät som om han aldrig skulle få upp det. Avtog dock efter ett par dagar.

- Bröstmjölkskräks. Maten bara vänder i magen och hinner inte "surna". Rinnigt och blöter snabbt ner stora ytor men luktar inget.

- Överskottskräks. Mat som inte fått plats i magen och kommer upp efter en stund. Något sur lukt, men inte så farligt. Ofta slemblandad till konsistensen med små vita kräksprickar.

- "Keso". Mat som legat ganska länge i magen men som av någon anledning, exempelvis ivrig lek i någons knä, kommer upp. Tjock trögflytande massa som påminner om keso. Fast man tror att man torkat bort det mesta så gömmer det sig alltid små korn i halsvecket/n och andra skrymslen, även hos den drabbade vuxne.

- Grötkräks. När barnet börjat testa annan mat uppstår nya kräksvarianter. Grötkräken påminner till stort om kesokräket men behöver nödvändigtvis inte ha legat i magen lika länge. Doften varierar.

- Rotfruktskräks eller den s.k. Smakiskräksen. Färg och konsistens avgörs av vilken mat barnet fått testa. Potatis - inte så farligt. Palsternacka - helt okej. Morot - varför inte lika gärna låta barnet dricka karamellfärg och sedan kräka ner allt du äger i klädväg? Nu börjar också lukten dra mer åt det vuxna kräkset-hållet, mycket beroende på hur länge maten befunnit sig i magen.

5. Något kräks du ser fram emot/bävar inför?
- Jag ser fram emot hans sista kräks men bävar inför de återstående.

6. Du verkar bitter, kan detta inlägg bero på att Elis haft en extremt kräktät dag och att du dessutom tyckte att det var en bra idé att testa morot för första gången samma dag vilket resulterat i orangea fläckar på era kläder och att du nu gett upp och sitter utan byxor och bloggar?
- Ja.

Svampmentalitet

Efter matchen i lördags åkte vi direkt till Loves land för en svamphelg. På söndagen kom Anna och Magnus (den ene med förbundna ögon eftersom det var en födelsedagsöverraskning) med sina barn och vi plockade svamp, åt afrikanska tacos och fikade. En mycket trevlig helg var det.

Men visst är det intressant hur man blir som människa när det kommer till svamp? Varför får man känslan av att alla blir stressade av att det är andra i skogen? Love och jag kom till stugan sent igår eftermiddag och säkerligen inte obemärkta av alla grannarna. Tidigt imorse, redan vid halv nio startade trafikrusningen ut i skogen förbi stugan, den ena grannen efter den andra kände sig tvingad att åka ut och plocka av sina säkra ställen innan vi kom iväg.

Bara några minuter efter att våra gäster anlänt kom ett äldre par promenerande med svampkorgen i högsta hugg. Det var ett minst sagt stelt hej som utbyttes och vi kastade oss iväg i bilarna bara 10 minuter efter de hade passerat.

Loves föräldrar hade en liknande upplevelse förra helgen när de anlände till stugan. De vinkade till grannarna när de for förbi, och 10 minuter senare stövlade grannarna iväg till bästa kantarellstället för att hinna före.

Jag blir verkligen störd på de andra svampplockarna och hur jag tror att de tänker. Men aldrig har talesättet "Genom sig själv känner man andra" varit sannare eftersom jag tänker likadant. Min svamp, ge tusan i mina bästa ställen!

Som tur var räckte skogen och svampen till oss alla och vi kan nu se fram mot ett par svampsåser framöver. Självklart försåg vi oss med ett par svampmackor först. Vi hittade svart trumpetsvamp och där har vi en svamp som seglar upp nästan i topp på listan för svampar som passar i smör.

1. Kantarell
2. Svart trumpetsvamp
3. Trattisar

*ropar hej*

Nu ska jag berätta hur jäkla lättad jag är! Idag var jag på Försäkringskassan för ett möte som jag hade bokat. Det är nämligen så att jag har fått mindre pengar än vad vi räknat med i föräldrapenning sedan Elis kom men inte förrän nu har jag kunnat ta tag i det av olika anledningar.

Eftersom min väg till den föräldrapenning jag trodde mig förtjänat varit lite krokig (terminsvikariat varvat med arbetslöshet och annat skoj) så var jag jättenervös att jag någonstans längs byråkratins alla vindlingar lyckats klanta bort min SGI och nu tvingats till det minsta beloppet man kan få, nämligen 180 kr/dag.

Jag förklarade min situation och hon knapprade lite på datorn och sa: Ja, du har fått för lite pengar, det är vi som har gjort fel! De hade missat att klicka på något som skulle visa att jag hade SGI. Klick - klart!

Hela helgen, ja hela mammaledigheten räddad!

Människan bakom det överfallssäkra skrivbordet var verkligen rätt människa på rätt plats, hon skötte sitt jobb alldeles utmärkt. Det kan iofs ha att göra med att hon sa precis det jag ville höra men hon tog sig också tid att räkna på hur mycket jag kan ta ut för att kunna vara ledig till augusti, eftersom man som lärare har svårare att bara börja jobba i mitten på mars, i synnerhet som jag inte har något jobb.

Nu har visserligen inte pengarna hunnit komma än, så kanske att jag tar ut segern i förskott men hon sa ju det, hon den bästa människan på Försäkringskassan i Västerås. Prisa Gud....

På gymmet

När jag äter frukost brukar Elis ligga på sin lekmatta och köra lite gym. Från början är han centrerad på mattan med gymmet rakt ovanför sig. När jag har ätit klart ser det alltid ut så här:

Say my name! Say it!

Sicken sömmerska man är!

Men vi tar det från början. Som ni kanske minns skrev jag att jag skulle försöka mig på ett par tossor också och att det nog skulle synas på bloggen om det blev bra. Kom det något inlägg om några tossor då?

Nej. För det blev inga tossor, det blev My Little Pony-skor. Jag vet inte riktigt hur runda fötter jag trodde Elis hade men han skulle iaf ha kunnat stå i dem och rotera. Om han hade kunnat stå och rotera.


Dessutom var muddarna olika långa.

Men skam den som ger sig. Jag mixtrade med mönstret och försökte på nytt. Resultatet ser ni nedan. Mucho bättro! Den här gången satte jag även tyg på undersidan för fleecen såg nästan noppig ut direkt på det första exemplaret.




Här ser ni allt jag lyckades få ut av tyget jag köpte. Jag köpte alltså en 1 meter elefanttyg och 1 meter fleece samt alldeles för mycket brunt muddtyg. Jag kan sätta bruna muddar på alla mina kläder om jag vill. Snyggheten i det.

För er som inte kan skilja en orange elefant från en annan kan jag berätta att det alltså blev 3 st vanliga mössor, en fleecefodrad mössa, ett par vantar, 2 par tossor (men ett par vaskade jag), en dreggelscarf och en filt av fleecen som blev över. Tydligen är orange Elis nya färg. Trodde vi var klara med orange, men nej.


När Love muckade från fängelset och äntligen kom hem kunde han stolt visa hur fin Elis var i sin mössa som inte ska vara uppvikt på det sättet egentligen, samt hur bra han själv passar med bling i örat. Fast det är ju bara det om Elis mössa som är sant även om flera av Loves elever och medspelare sagt att han ser farlig ut i sin nya frisyr.

Jag tror snarare farligheten sitter i skägget. Men han får väl ha det kvar tills matchen imorgon är spelad. Sedan vill jag ha min snäll-Love tillbaka.