IFK vs Irsta 100-0

Idag spelade Love match igen. De vann till slut relativt enkelt även om slarv och domare gjorde sitt bästa för att förstöra. Nu leder Irsta serien med endast en förlust och sex raka segrar. Det är ju kul.

Fast jag tycker inte det så jättemycket. Jag tycker inte så mycket om handbollen just nu. Allt är förstås IFK:s fel. Varje gång jag går på match här i stan blir jag smärtsamt påmind om hur jäkla mycket roligare det var att gå på match i Kristianstad, och då tänker jag minst av allt på skillnaden rent kvalitetsmässigt på Elitserien och Div 1. Love har verkligen inga problem att spela på den här nivån, eller jo ett (med risk för att låta sjukt dryg nu): de andra är inte lika spelskickliga vilket innebär att de inte hänger med i det som Love försöker skapa på planen, både i anfall och försvar. Mycket av Loves roll i laget är just att utveckla de unga, något som jag tror att han tycker är kul men det kan vara frustrerande ibland på planen när ingen förstår exempelvis de rörelser han gör för att skapa luckor åt sig och andra.

I Kristianstad hade jag Nasti att sitta med under matcherna. Jag kände alla runt laget och var en del i gemenskapen. I Irsta - not so much. Första matchen satt jag med en av motståndarnas mamma, andra och tredje matchen satt jag ensam med Elis. Jag kan inte namnen på de flesta av Loves medspelare och än mindre på deras respektive, om de har några. Den enda i nya laget som hälsat på mig, som jag inte känner sedan tidigare är materialaren, och han var lite skum. Kom fram när jag ammade Elis en gång och skulle prata. Det hade jag kunnat vara utan.

I Kristianstad fick man alltid gå in gratis som spelarflickvän. Första matchen i Irsta fick jag betala 100 kr för killarna i kassan visste inte vem Love var, än mindre vem jag var som kom och frågade om han hade lämnat en biljett. De andra två matcherna har Love gått till kassan personligen för att säga till om biljett för mig. Ulla i kassan i Kstad visste vem jag var från dag 1. Det är inte priset för biljetten som stör mig utan känslan av dumhet och utanförskap när jag insåg att ingen visste vem jag var.

Irsta har valt att spela i en av de mindre hallarna i Bombardier Arena, vilket medför att det är sjukt trångt att ta sig in på läktaren, som är fyra rader bred och endast har ingång i ena änden. Ni vet när man är på bio och måste ta sig förbi halva raden till sina platser i mitten? Så funkar läktarna i C-hallen, fast det är istället hela raden som man ska ta sig förbi. "Ursäkta... ursäkta... ursäkta... ursäkta... ursäkta... ja, här kommer jag med bebisen..ehe. Ursäkta..."

Jag skulle kunna räkna upp många fler saker som jag saknar med IFK (deras matcharrangemang framstår som rena rama Ladies night i jämförelse) men jag nöjer mig så här. Jag tror ni har fattat att jag känner mig ensam i handbollssammanhang.