BVC, på en höft

Idag var vi till BVC då det var dags för läkarundersökning och påfyllning av vaccinationen. Den här gången kunde Love följa med också, vilket jag tyckte var skönt, i synnerhet eftersom jag kände mig lite nervös inför sprutan. När man vet vad det är som väntar är det svårt som överbeskyddande mamma att låta någon komma och sticka ens barn...

(Pausade i skrivandet för att leta reda på inlägget om Elis första spruta men jag verkar inte ha bloggat om det, hittar inget.)

Första gången han fick spruta var ingen höjdare. Jag kände mig överkörd av sköterskan och var arg på mig själv för att jag inte stod på mig. Det var nämligen så att jag trodde att jag skulle få amma Elis när han fick sprutorna, precis som jag gjorde i K-stad på BB när de tog blodprov på honom. Då rörde han inte en min och jag tyckte att det verkade som en bra idé att göra lika igen. Sköterskan frågade hur vi hade gjort vid blodprovet och jag berättade men då sa hon att i Västerås ger man sockerlösning, även på BB. Jag blev ställd och gick med på sockerlösningen utan att egentligen tänka efter vad jag ville. Elis älskade sockerlösningen förstås, men blev otroligt ledsen av sprutorna och det tog en stund att få honom lugn igen. Efteråt bannade jag mig själv för att jag inte ammat honom istället.

Nu var det alltså dags igen. Den här gången fick vi inte träffa den sköterskan, utan den andra (som håller i föräldragruppen och är lite mesig för min smak). När det var dags för sprutan kom hon bärande med sockerlösning och sprutor på en sådan där kartongbricka. Hon frågade om Love kanske ville hålla den här gången och jag kände återigen hur jag inte lyckades få fram det jag ville säga. Men hjälten Love frågade mig om jag ville amma honom och då äntligen kunde jag få det sagt. Sköterskan gick med på det, under förutsättning att hon kunde komma åt benen.

Elis reagerade ungefär lika på själva sticken som förra gången, han stånkade till på det första, och började gråta på det andra men skillnaden var att den här gången gick det att trösta honom direkt, och han grät inte alls efter en stund. "Det var ju en bra metod det där" konstaterade de som om de aldrig sett något liknande. Hur kan det vara så olika från bvc till bvc?

När Elis var vägd och mätt (7760 och 70,5 - ni får själva räkna ut vilket som är gram och centimeter) visade läkaren kurvorna och sa att Elis var perfekt. Men det är något som inte stämmer med de där kurvorna för i Kstad låg Elis hela tiden under kurvan viktmässigt. Jag frågade läkaren om alla värden var korrekt iförda eftersom hans kurva nu visade att han låg över snittet vid födseln och sedan har närmat sig mitten. Då tittade han på mig som om jag var knäpp och fick mig att känna mig mycket dum som ens tagit upp det. "Du, en bebis som väger nästan 4 kg vid födseln ligger knappast under kurvan, så mycket kan jag säga!" Den mesiga sköterskan yrade runt bakom honom och lät som ett eko, "knappast under!" Jag retirerade och mumlade något om att jag kanske hade blandat ihop det med att han är smal för sin längd, vilket han är. Läkaren kollade vidare och allt var bra, från topp till tå. Då kommer helt plötsligt sköterskan viftande med Elis journal från Kstad och visar mig viktkurvan, som precis som jag försökte säga, låg under snittet. Upprättelse! Förklaringen är förmodligen att de har ett annat mätsystem än Kstad.

Men det tycker jag är konstigt, att det finns olika mätsystem för bebisars längd och vikt. Olika sjukhus har utarbetat sina egna och tagit patent på dem. Göteborg ska tydligen ha det nyaste, enligt läkaren. Så beroende på ditt landstings ekonomi kan ditt barn antingen vara normalviktigt eller underviktigt.

Aldrig tidigare har jag känt mig så säker på att det är rätt av oss att inte ta bvc på allt för stort allvar. De imponerar verkligen inte. Mitt mätsystem, som jag kanske borde ta patent på, är Elis allmäntillstånd. Verkar han glad och nöjd? Bra, då är det som det ska.