Lättrörd

Igår promenerade jag ner till stan för att uträtta några ärenden som det så vuxet kan heta. När jag går på bron över E18 ser jag ett gäng småknattar i lysgula västar som räcker dem till knäna. De står på bron tillsammans med sin fröken och tittar på alla bilarna som far fram under dem. Några av dem vinkar entusiastiskt. Då, till deras stora glädje kommer en lastbil farande och han ser dem och tutar flera gånger. Barnen blir förstås jätteglada och vinkar ännu mer fastän lastbilen inte längre kan se dem.

Jag blev så vansinnigt rörd så jag trodde att jag skulle börja gråta! Helt sjukt hormonrubbad verkar jag vara. Jag var tvungen att tänka på något annat för att inte ögonen skulle svämma över.

Men då kom jag att tänka på min vän Therése som var med om en liknande händelse med sin lille son. När de var ute och gick kom det ett tåg och lillkillen vinkade ivrigt. Therése trodde väl i ärlighetens namn att det var lönlöst men så tutar lokföraren åt dem och gör hans dag!

Då blev jag alldeles rörd igen. Underbart med människor som tar sig tid att göra små knattar glada bara med så små och enkla medel! Hoppas Elis får vara med om mycket sådant.

Och att jag inte börjar storböla då.